• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kan det bli bra igen mellan mig och min dotter?

    Mitt problem är förhållandet mellan mig och min dotter. Hon är 48 år och efter ett långvarigt äktenskap skilde hon sig och träffade en ny man. Det är han som är orsaken till sorgen som drabbat mig. De flyttade ihop för sex år sedan. I fjol ringde hon en dag och sa att de skulle gifta sig. Jag frågade varför de skulle göra det. Jag var uppriktigt förvånad och tyckte det var en naturlig fråga för en mamma att ställa till sin dotter. Men sedan det samtalet har vår relation varit dålig.

    Det känns som att hon inte vill veta av mig längre. Jag ringer inte själv till henne längre. Jag har inget att säga och vill undvika hennes hårda ord. Hela situationen är så ofattbar eftersom vi alltid haft så roligt tillsammans, både när hon var ung och under hennes första äktenskap. När hon träffade sin nye man sa hon till en början att hon var så lycklig men nu låter hon annorlunda. Jag tror att hon har det tråkigt men att "kärleken är blind".

    Jag har aldrig gillat hennes nye man - han verkar vara lite av sol och vår - men jag har inte sagt eller visat något. De gånger vi träffats har jag alltid fått höra en massa elakheter från dem båda men jag har varit tyst och lidit mycket. Jag tycker att han är osympatisk. Han pratar aldrig med mig. Kanske känner han av min inställning. Han har inget riktigt jobb utan kör bara taxi. Min dotter är välutbildad, har ett bra arbete med chefsposition. Jag tror att det var därför han ville gifta sig med henne.

    Jag har gråtit mycket över att det blivit så här mellan mig och min dotter men inte nu längre. Jag bara undrar om hon någon gång ska ändra sig. Vad tycker du att jag ska göra? Ska jag vara tyst och avvakta eller säga vad jag tycker?
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Visst känns livet så mycket lättare när vi spontant gillar de människor vi träffar. Du skriver att du aldrig tyckt om din nuvarande svärson, men att du inte sagt eller visat något. Naturligtvis har du inte helt kunnat dölja vad du känner för honom och det har säkert både sårat och plågat din dotter. Du upplever din svärson som något av en "sol och vårare" och därmed underkänner du din dotters val av partner. Du skriver att din dotter har en god och arbetsledande ställning. Hon hade sammanbott med mannen i flera år innan de gifte sig, och det finns väl goda skäl för att tro att hon då var ganska säker på både vem han var och att hon ville leva med honom. Ibland kan det vara svårt att förstå andra människors val - inte minst av livspartner - men då din dotter varken är ung eller oerfaren, så får vi väl hoppas att de gjort ett val som är bra för dem båda. På ett eller flera sätt är dottern och hennes man värdefulla för varandra och ger varandra en känslomässig tillfredsställelse som kanske inte är synlig eller begriplig för alla i omgivningen. Du skriver att din svärson inte har något "riktigt arbete". Kan det möjligen vara så att du själv, tillsammans med många andra i din generation, har den traditionella uppfattningen att mannen ska vara familjens huvudförsörjare med högst lön och status. Självklart kan vi inte alltid tycka om vare sig svärsöner eller svärföräldrar - alla får stå ut med det - men det är bra om vi kan visa våra barn att vi respekterar deras val även om vi själva inte gillar personen ifråga.

    Jag har stor förståelse för att du har det kämpigt nu med den infekterade relationen till dottern, inte minst eftersom ni tidigare haft det så roligt tillsammans. Du skriver att du inte själv ringer till henne eftersom du inget har att säga henne. Så är det naturligtvis inte, att du inget har att säga henne. Jag tror att det är precis tvärtom. Du har hjärtat fullt av saker du vill säga henne. Du vill berätta för henne hur ledsen du är för att relationen har utvecklats så här, hur mycket du tycker om henne och hur gärna du vill återskapa den gamla goda kontakten. Men inget av detta väsentliga kommer fram när ni pratas vid, eftersom båda är avvaktande och väntar mer på kritik och hårda ord än på varma känslor och tillmötesgående.

    Nu undrar du om jag har förslag på vad du ska göra för att förändra en situation som gör att du känner dig både ledsen och övergiven. Framförallt tror jag inte det är meningsfullt att vänta på att din dotter ska "ändra sig någon gång". Jag tror att du har oerhört goda möjligheter att förbättra er relation genom att ta första steget till kontakt. Hon längtar säkert också efter den goda relation ni haft tidigare. Berätta för henne att du längtar efter henne och gärna vill träffa henne - helst bara ni två första gången - och visa framförallt att hon är viktig för dig. Låt inte några prestigeskäl hindra dig till detta. Vissa relationer, som mellan föräldrar och barn, är egentligen inte förhandlingsbara och ett vänligt menat kontaktförsök kan bara innebära två vinnare och ingen förlorare.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!