I århundraden var ruinen av en morisk fästning den enda sevärdheten i den 3 000-hövdade småstaden Bélmez i Andalusien. Men den 23 augusti 1971 förändrades allting. Speciellt för familjen Camara i huset på 5 Calle Real.
För även om mamma Marias första reaktion var att någon under natten spelat henne ett spratt, fann hon något djupt obehagligt i det ansikte som stirrade emot henne från köksgolvet.
Måhända var det bara en slumpvis formad fläck: ett spår av något hon kvällen innan råkat spilla utan att märka det. Eller kanske något som uppstått av en slump på grund av sättningar, sprickbildningar eller kemiska processer i betongen?
Problemet var bara att ansiktet var lite för välgjort. Här fanns ögon, ögonbryn, mun, till och med en långsträckt näsa med tydliga näsborrar.
Det hjälpte inte att Maria plockade fram skurhinken. Nu syntes snarare ansiktet ännu tydligare. Dessutom föreföll det henne som om det hade förflyttat sig en smula när hon efter en stund återkom från städskrubben.
Spökjägare på platsen
När maken Juan Pereira och sonen Miguel senare vaknade, svor båda på att de inte var inblandade. Snarare kände de samma kusliga obehag och beslöt att redan samma dag spetta upp köksgolvet och gjuta ny betong. Men bara två veckor senare var ansiktet tillbaka …
Eller om det nu föreställde en annan person, det verkade onekligen så.
Men den här gången bröts golvet upp med varsamhet. Borgmästaren i Bélmez hade fått höra om mysteriet och beordrat att betongen måste undersökas av experter.
Detta blev också startskottet för en veritabel vallfärd till den dittills anonyma lilla staden av spökjägare, andeskådare och andra nyfikna. Ryktet sa att nya ansikten ständigt dök upp i huset. Men nu handlade det inte bara om köksgolvet. De återfanns även på väggar, innertak och andra golv. Några föreställde män, andra kvinnor och barn.
Givetvis ville många – även serösa forskare – grotta i mysteriet. De undersökningar som gjordes under de följande fyrtio åren gav dock inget enhetligt resultat.
Hemsökt hus
Studier av ansiktena visade att de innehöll ovanligt mycket zink, krom, bly – det sistnämnda vanligt förekommande i oljefärger. Vilket kunde tyda på att ansiktena var målade av familjen Camara själva i ett försök att väcka uppmärksamhet, locka besökare och tjäna pengar, löd en slutsats.
Andra forskare tänkte sig att speciella kemikalier i betongen kunnat orsaka de mönster som man därefter med viss fantasi föreställde sig som ansikten. Men det framkom även att det till synes hemsökta huset vilade på mark som tidigare varit scenen för ond bråd död. När golvet än en gång bröts upp, ska det ha blottat en massgrav där alla skelett märkligt nog saknade huvud. Kanske hade de blivit halshuggna?
En Madridprofessor med klärvoajans som specialitet, German de Argumosa, menade att spåren ledde till en grym 1600-talsguvernör i Bélmez, vars flitiga slaktande skapat många osaliga andar i trakten.
En annan gissning är att spökansiktena tillhör medlemmar av Camaras egen släkt. De ska ha dödats under det spanska inbördeskriget och därefter inte fått ro.
För det sistnämnda talar möjligen att inga nya ansikten verkar uppstått efter Maria Camaras död vid 85 års ålder i februari 2004.
Var hon en bluffmakerska, så tog hon med sig hemligheten i graven.
Mängder av mystiska ansikten är hur som helst fortfarande kvar på golv, väggar och tak i huset på 5 Calle Real.
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier