Hej Benny!
Jag skriver till dig för att jag tänker mycket på min son. Han hamnade på sjukhus, han var mycket sjuk. Jag har så dåligt samvete för att jag inte såg hur sjuk han var och att jag inte var där när ambulansen kom. Hur har han det nu? Vem tog emot honom? Var han rädd? Ibland känner jag att här är något i min lägenhet. Min son blev 37 år. Jag saknar honom så mycket! Känner mig så ensam.
Kära du,
Din mamma var den som tog emot din son på andra sidan. Han kände och känner inte någon som helst ilska för att du inte var där när han åkte med ambulansen till sjukhuset. Man är ju ingen övermänniska, säger han, och du kunde inte vara där just då. Din son brukar klappa dig över håret och smeka bort tårarna på din kind. Han sitter på sängkanten och viskar saker i ditt öra och ser på dig när du sover. Du är inte ensam!
Kram
Benny
