Hej Benny!
Min oro för min dotter och hennes familj gör att jag skriver till dig. Min dotter har alltid haft humör och har lätt för att tycka illa om och vara avundsjuk på andra. Hon kan inte se hur bra hon har det med sin sambo och deras fyra friska barn.
Vi har alltid haft barnen mycket, ett eller flera. Ibland hela familjen, ibland bara mamman för att hon ska få vila ut.
När de fick sitt yngsta barn för ett år sedan kom den stora förändringen. Min dotter bara gapar och skäller på barnen och alla andra. Hon är aldrig nöjd, kan inte ge barnen ömhet och kärlek utan allt är så konstlat. När pappan blev barnledig trodde vi att det skulle bli bättre men när vi ville hjälpa honom som vi gjort med mamman blev hennes reaktion: vansinnig. Detta har nu blivit så jobbigt att en av hennes systrar har sagt upp kontakten. Vad systern då inte visste var att hon aldrig skulle få träffa barnen. Systern mådde så dåligt av allt gapande. Nu har även jag och min man blivit utslängda. Jag är enligt min dotter en egoist och en kärring som bara tänker på mig själv. Även hennes sambo beter sig annorlunda, han som alltid varit glad och pratsam. Barnen är så kuvade. De tittar ner och får inte alltid tröst och omsorg. Det är flera inom familjen som blivit sårade och ledsna.
Vad är det som händer? Vi kan inte nå dem, vi får inte. Är det något allvarligt med min dotter? Hon spelar spel hela tiden på datorn, och barnens kompis är teven.
Vi lider så av att se detta förtryck och att hon beter sig så illa. Jag har bett min dotters sambo att ta henne till en läkare då hon rasat i vikt. Tyvärr verkar det som om hon har en hållhake på honom.
Barnen behöver oss alla, det har de alltid gjort, för att få lite “semester”, egentid, empati och kärlek.
Hur kommer detta att sluta? Jag är så rädd att det ska sluta med en tragedi. Jag älskar min dotter och hennes familj, och barnen älskar oss, det vet jag.
– Kära plågade mormor, din dotter är mentalt utmattad, olycklig och känner att hon inte räcker till. Det är ett inre kaos. Det känns som om hennes trötthet är så stor att det inte hjälper att hon sover. Därför är hon så arg. Hon känner sig aldrig utsövd och är väldigt lättstressad. Egentligen är hon ju en snäll tjej! Hon måste få hjälp av en psykolog och läkare för hon är på väg att gå in i väggen. Hon försöker hålla huvudet över vattenytan men orkar inget annat. Det är en nedåtgående spiral.
Jag vet att sambon inte lämnar henne. Han kommer att ställa krav på att hon söker hjälp, så det hela kommer inte att sluta i tragedi. Hon kommer att få medicin och omvårdnad och då kommer det att bli bra. Och ni träffar barnen som ni älskar jättemycket. Det är så mycket känslor i familjen och situationen är så tragisk. Men det blir en vändning och din dotter kommer att få styrka att se klart på saker och ting. Ha tålamod, kommunicera med hennes man, gå vägen via honom för att nå din dotter. Jag vet att det kommer att bli bra!
