Hej Benny, jag skriver till dig därför att jag funderar mycket på hur framtiden kommer att gestalta sig för mig, min man, mina barn och barnbarn. Jag har efter 48 år flyttat från min man och vårt gemensamma hem. Vi är inte skilda.
Jag upplever att mitt liv har varit strävsamt och framförallt ensamt trots att jag är gift. Jag känner det som om jag inte betytt något annat än att vara till pass. Jag har ensam jobbat och slitit med vårt hem och med alla sysslor det innebär. Jag har stridit och kämpat för våra barn och barnbarn i samband med olyckor och andra svårigheter.
Min man är en mycket omtyckt person som mycket hellre ställer upp för andra, med omtanke och kärlek rusar han till andras hjälp. Han ger bort gåvor och presenter till höger och vänster utan en tanke på kostnaderna.
Jag har fått utstå pikar och elakheter men sällan några uppskattande ord eller ömhetsbetygelser. Jag saknar kärlek och gemenskap med min man. Vi kan inte prata med varandra annat än om simpla vardagligheter. Jag ställer upp regelbundet och betalar räkningar, är behjälplig med papper och ger råd om blommor, presenter etc. Finns till hands.
Finns det någon möjlighet att vi kommer att prata med varandra och reda ut vår situation? Kommer jag att återvända till det kaos som jag lämnat?
– Puh, jag vet inte var jag ska börja! Det finns ingen lycka i att hålla fast vid något som är dåligt. Det är aldrig för sent för förändringar. Det är varken fel på dig eller din man, det är ni som inte passar ihop. Han ser inte dina behov. Ni har en otrolig kantighet mot varandra. Svårt att kommunicera. Ni triggar igång en irritation mellan er. Du är värd att bli uppskattad för allt det vackra du gör för din omgivning. Du kommer att träffa en ny man som ger dig den kärleken som du är värd.
Jag tror att när du och din man fått lite perspektiv på det hela kan ni prata ut och få respekt för varandra. Men det är för sent för er relation. Se upp, bara – älta det inte, för det är lätt att bli bitter. Och det vet jag att du inte behöver bli. Lycka till!
