Bäste Benny!
Jag har skrivit till dig tidigare utan att få svar, så nu gör jag ett nytt försök. Förra gången gällde det min oro för barn och barnbarn, den finns fortfarande kvar och har fått sällskap av oron för mitt äktenskap som knakar i fogarna.
Det känns som om min man och jag har tappat bort varandra och det är som om allt runt omkring är på väg att krackelera. Min man är inte att känna igen som den man han en gång var. Mot mig har han blivit känslokall och egoistisk. Har undrat om det är någonting hos mig som stör honom men fått ett nekande svar.
Under alla år då han arbetat väldigt mycket har jag utan att klaga sett till att allting här hemma fungerat. Jag har tänkt att han arbetar för att familjen ska ha det bra och att vi tillsammans ska kunna njuta av frukterna av vårt arbete. Nu förstår jag att så kommer det inte att bli. Allt arbete jag har lagt ner här hemma räknas liksom inte. För att det skulle fungera har jag bara arbetat deltid, och på grund av det har jag inte så stor pension, men tack vare att jag var förutseende och sparade i en pensionsförsäkring så har jag det ändå drägligt, ekonomiskt ska jag kunna klara mig själv. Med facit i hand skulle jag väl ha tänkt mig för och inte hamnat i denna kvinnofälla.
Du har tidigare skrivit så fint om hur ett äktenskap ska vara. Utifrån din text har jag försökt prata med min man om hur vi ska ha det och vilka förväntningar vi båda har för framtiden. Det låter så bra och fungerar ett tag, men sedan är vi tillbaka i gamla hjulspår igen. Det känns som om jag har blivit en bekvämlighetsinrättning för min man, och den rollen är jag trött på. Tyvärr känns det väl som om det är den roll jag kommer att spela i min mans liv för han tar mer och mer avstånd från de saker vi brukade göra tillsammans. Varför?
Jag vill så gärna rädda vårt äktenskap, för vi skulle kunna ha det så bra, men för det krävs det att båda anstränger sig. Jag är inte beredd att fortsätta så här. Jag kräver hänsyn och respekt, jag vill bli sedd och hörd och mötas av förståelse när jag beskriver hur jag känner det och inte bara av kompakt tystnad.
Kan du se någon förbättring eller ska jag ta steget och skilja mig? Kommer vi i så fall att få sålt vårt hus och var kommer jag att bli av? Det är många tankar som snurrar i huvudet just nu. Man går inte ur ett långt äktenskap utan att det frestar på och gör ont.
– Kära du.
Jag undrar vem av er två som har den största livskrisen. Jag tror att det är din man! Han är inne i en ålderskris: “Var det så här mitt liv skulle bli?”. Han är håglös och rent existentiellt har han det tufft, därav kylan och det inåtvända beteendet.
Vi har så lätt för att leta fel på oss själva. Du gör inget fel, tvärtom anstränger du dig nästan för mycket. Det är så lätt att ta saker för givet, något som din man gör. Jag hade önskat att han sökte professionell hjälp, men han är inte typen som söker hjälp hos psykolog.
Detta är ett förhållande i långsam söndring och jag ser inte att ni kommer att reda ut det. Det känns som om ni kommer att separera att du kommer att hitta en fantastiskt fin man så småningom. Glöm inte bort att du är värdefull och en fantastisk maka, mamma och mormor!
