Jag skriver till dig och hoppas du ska kunna se ett ljus i mörkret. För cirka tio år sedan träffade min son sin blivande fru. Jag insåg ganska snart att det inte stod rätt till med henne psykiskt, men förstod inte allvaret förrän hon blev mamma. Jag fick aldrig bli den farmor jag tog för självklart att jag skulle få bli. De har hunnit få två små pojkar. Min man, jag och hela vår sons släkt är nu utestängda helt och hållet. Jag är mycket orolig för de små pojkarna och vår son.
Jag och min man har gått på samtal och vi förstår nu att det är mycket som tyder på att vår son lever ihop med en människa som har psykopatiska drag. Vi har fått veta att vi inget kan göra, vår son måste själv komma fram till att det hela inte bara kan fortsätta som det gör idag och att han med tiden säkert kommer att sakna sina föräldrar och tar kontakt med oss.
Jag är så orolig för att vår son redan har blivit förstörd efter alla åren med henne och att vi mist honom och våra små barnbarn för all framtid. Kan vi göra något? Mitt sista hopp är att du ska kunna se något ljus i mörkret, om än bara en liten strimma.
Kära du, för det första är det ledsamt för alla, även för din sonhustru, att hon verkar må så dåligt psykiskt. Det är synd. Som utomstående utan någon känslomässig bindning har psykologen ni gått till rätt – man kan inte göra någonting. Men vi får inte glömma att er son har en fri vilja, gör sina egna val och är delaktig i sina och hustruns beslut. Även om han skulle vara manipulerad har han ett fritt val att gå, vilket han också kommer att göra. Han får styrkan och insikten att lämna denna destruktiva, dysfunktionella relation. Ni kommer att få kontakt med era barnbarn igen som ni så kärleksfullt vill. Ni är fantastiska farföräldrar och föräldrar. Glöm inte bort det!
