Hej Benny! Jag är en kvinna, skild sedan fem år tillbaka, som länge har tänkt skriva till dig. Jag tänker ofta på det som har varit. Lider av oro och ångest sedan många år. Jag arbetar fyra timmar dagligen, och då går det bra. Men sedan kommer helgerna, och då kan jag inte göra något. Har inga vänner som ringer, så telefonen är tyst. Och jag vågar inte åka till staden ensam ifall min ångest skulle komma. Jag sitter bara hemma ensam och när ångesten slår till vill jag bara sova eller sitta i köket och titta.
Jag har två barn men de hör aldrig av sig efter skilsmässan. Min önskan är att träffa en ny man som jag kan umgås med. Har inte gjort några ansträngningar för att möta någon. Mina erfarenheter är inte så bra och därför är jag rädd för att råka illa ut igen. Men jag saknar gemenskapen med en man. Jag är mycket ledsen och orolig. Finns det något hopp för mig? Det känns som om alla har övergett mig.
Kära “Orolig”. Vi människor är speciella. När vi verkligen behöver varandra och mår dåligt finns det inte så många. Det behövs så lite för att en ensam människa ska känna sig glad; ett leende och en liten pratstund räcker ofta.
Nu till dig. Jag ser att du är inne i en ond cirkel när du tänker för mycket, och ensamheten skapar också oro och ångest.
Börja i liten skala med att promenera, gå ut och möt människor. Du kanske kan gå på kafé själv, för det är jätteviktigt att ha folk omkring sig. Du måste ge människor tillfälle att möta dig, det känns som om du är stängd för kommunikation.
Att jag säger att du ska gå ut är för att det är så du ska möta mannen du kommer att träffa. Han har en enorm social förmåga och han tar kontakt med dig. Han har tuffa glasögonbågar i borstat stål. Han är inte speciellt lång och har lite begynnande flint och väldigt maskulina händer. Jag ser också ljusbruna ögon och ett fantastiskt leende. Det är en människa som ler från hjärtat. Du får en underbar särbo.
