Natalja och Konstantin flydde från Azerbajdzjan: “Musiken gav oss ett nytt liv i Sverige”

Natalja Shakova och Konstantin Shakov är paret som brinner för musik – som lärare och som musiker. De möttes redan i tonåren när de studerade på musikakademin i hemlandet Azerbajdzjans huvudstad Baku.

Vindruvorna som de dukar fram på vardagsrumsbordet är odlade på altanen till radhusträdgården i Kalmar där de nu bor. Druvorna påminner dem om hemlandet.

– Där är det vanligt med vindruvor. Alla odlar det i sina sommarstugor i Azerbajdzjan, säger Natalja.

Musiken kom in tidigt i deras liv. Det började med lektioner i musikskolan. Natalja valde piano.

– Min mamma och moster var båda högutbildade pianister. Mina kusiner också. Det är som en familjetradition. Jag lyssnade när mammas elever var hos oss och ju mer jag lärde mig, desto mer intressant blev det, säger Natalja.

Konstantin skrattar åt minnet att hans mor trodde att hennes son ville spela piano. Hon blev högst förvånad när han berättade att han ville spela fiol.

– Jag var väldigt intresserad av musik. Kanske hade jag hört någon spela fiol. Det var jättesvårt den första tiden, men så småningom spelade jag bättre och bättre, berättar Konstantin.

Stridigheter bröt ut

Båda gick på musikgymnasium och sedan musikakademin. Det var där de möttes för första gången och efter en tid blev de ett par.

– Det är en bra plats att träffa någon. Alla känner varandra på akademien och alla spelar mycket tillsammans, säger Natalja.

Efter examen gifte de sig och fick sönerna Vadim och Aleksey. Natalja arbetade som pianolärare. Konstantin spelade i Azerbajdzjanska Filharmoniska Symfoniorkestern och i orkestrar med balett-, opera- och operettmusik samt undervisade.

Paret berättar att Azerbajdzjan var lugnt och bra att leva i fram tills en konflikt bröt ut med grannlandet Armenien. Armenier blev trakasserade, många blev dödade och andra flydde för livet. Konstantin är halv-armenier, eftersom hans mor kom från Armenien. Han blev av med jobbet och kände sig hotad. Familjen ville ha en stabil tillvaro utan oro för livet och valde att fly.

– När det är en svår situation blir det bara skönt att flytta och sluta tänka på vad som kommer att hända. Nu tycker jag att vi gjorde rätt som lämnade. Vi skulle kanske ha gjort det ännu tidigare men vi hoppades hela tiden att det skulle bli bättre.

Väl i Sverige började en annan oro. Skulle de få stanna eller inte? Det tog tid att få svar om uppehållstillstånd. De kom till Sverige 2002, från Baku med flera miljoner invånare, och hamnade i småländska lilla samhället Blomstermåla.

Paret som har varit väldigt allvarliga när de talat om flykten brister plötsligt ut i skratt.

– När vi promenerade på kvällen mötte vi inga människor. Det var helt folktomt, berättar Konstantin.

Ville inte gömma sig

Barnen gick i svensk skola och föräldrarna läste svenska i Missionskyrkan. Där fanns ett piano. Natalja stannade kvar efter lektionerna och spelade. Konstantin hade med sin fiol. Människor hörde dem spela och de fick uppdrag att spela i olika sammanhang. Musiken var en tröst i en jobbig tillvaro.

– Utan musiken skulle jag bli galen. Jag förstår inte hur de som inte spelar kan överleva tiden medan man väntar, säger Natalja.

Konstantin förklarar hur musiken var en paus från jobbiga tankar.

– När jag spelar koncentrerar jag mig bara på musiken. Jag tänker bara på vad jag spelar och vad jag vill säga när jag spelar. Det hjälper mycket, säger han.

När de fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd blev de oerhört ledsna. Det blev även människor i deras närhet. Folk som de kände och främlingar protesterade mot beslutet.

– Flera ville gömma oss men vi valde att resa till Finland, säger Natalja.

Efter en tid i Finland gjorde de ett nytt försök i Sverige. Denna gång fick de permanent uppehållstillstånd.

– Vi kom tillbaka i rätt tid. Då prioriterades barnfamiljen. Vi fick äntligen uppehållstillstånd, säger Natalja.

Det var fyra år efter första gången de kom till Sverige.

Familjen kunde nu skapa ett liv i ett nytt land. Konstantin fortsatte plugga svenska på SFI. Natalja utbildade sig till kantor på Oskarshamns folkhögskola. Hela tiden musicerade de på olika sätt. De uppträdde i Missionskyrkan, spelade hos föreningar och hade konserter. Konstantin började till och med sjunga i kör.

– Jag hade aldrig sjungit innan. Det är ett bra sätt att lära sig svenska, berättar Konstantin.

Stör inte grannarna

Han började undervisa i fiol på kulturskolor. Hon vikarierade som kantor i en kyrka och började undervisa på Oskarshamns folkhögskola. Idag är de fullt sysselsatta som lärare och med konserter.

Nataljas föräldrar finns kvar i Azerbajdzjan och hon hälsar på dem emellanåt.

– Baku var en bra stad men jag känner ingen nostalgi efter konflikten. Vi ser bara framåt för vi har bott ganska länge här nu, säger Natalja.

Konstantin har inga släktingar kvar i landet.

– Mina släktingar dödades eller flyttade. Det finns ingen kvar. Bara Nataljas föräldrar och de är som föräldrar för mig, säger han.

Musiken hjälpte dem att lära känna människor och bli en del av det svenska samhället. Varje dag övar paret på sina respektive instrument. De vill undvika att störa grannarna i radhuslängan och går till en närliggande kyrka där de får lov att öva.

Konstantin har utökat sin repertoar med jazz och pop.

– Jag visste inte när jag bodde i Baku att jag skulle bli intresserad av jazz. Jag är glad eftersom jag har fått möjlighet att prova något nytt här.

Natalja lyssnar helst på klassiskt. Konstantin lyssnar på allt.

– Det spelar ingen roll om det är klassiskt, jazz, rock eller mina favoriter Queen och Beatles, bara musiken har hög kvalitet, säger han.

Framtiden fylld av musik

Om de till en början tyckte det var ödsligt i Sverige, har de nu vant sig och trivs med stillheten i en medelstor stad. Framtiden är fylld av musik.

– Det är för oss som att andas, som att leva, säger Natalja och vänder sig mot maken:

– Jag misstänker att du tänker samma sak – om vi inte övar en dag, känns det som att det saknas något. För oss är det som en rutin. Vårt liv är musik, säger hon och får medhåll av Konstantin.