I början av hösten var det en vän till mig som skickade en bild på murgrönan i sin trädgård. Hon skrev att det svärmade massor av vildbin kring blommorna. Tyvärr syntes det inte så bra på bilderna så jag fick åka dit och titta med egna ögon. Jodå, nog surrade där ofantligt många insekter men inte vildbin utan flugor.
Någon art av blomfluga var det. De var vackert gulrandiga på bakkroppen och liknade verkligen vilda bin eller till och med getingar. Och det är just det som är meningen. Dessa flugor är ett exempel på insekter som skyddar sig från angrepp från till exempel fåglar genom att likna en insekt som fåglarna är rädda för.
En fågel som blivit stungen av en geting angriper inte fler getingar. Kan flugan få fågeln att tro att den är en geting så har den fått ett effektivt skydd mot fåglar. Mimikry, kallas det på fackspråk och det betyder ungefär skyddande likhet.
Att vi människor blir lurade är bara en bieffekt, så att säga. Fast egentligen har flugan glädje av att också vi blir lurade. Om den landar på en kanelsnäcka på kaffebordet och vi tror att den är en geting blir vi genast mer försiktiga. Vi törs inte slå efter den hur som helst av rädsla för att den ska bli arg.
Att rulla ihop en tidning att slå med är det inte tal om, för tänk om vi missar och getingen angriper oss. Kanske nöjer vi oss med ett försiktigt “sjas” och en liten viftning med handen högt över bullen. Det finns de som till och med skriker och ropar “hjälp en geting”, fast det är ganska ovanligt. Hur som helst så klarar sig flugan.
Vilken sorts humla?
En av de insekter som lyckats allra bäst med att luras är humlebaggen. Det är en skalbagge men den ser precis ut som en humla. Ofta sitter den högt uppe i en blomma helt oskyddad och suger nektar och där får den sitta ifred. Också vi människor tar fel, jag har sett många bilder på Facebook där någon fotograferat en humlebagge och undrat vad det är för humla.
Ett annat exempel på insekter som luras är getingbocken, som är en skalbagge i gruppen långhorningar. Man ser den ofta springande på trädstammar eller helt öppet i blommor. Den är så lik en geting att man knappt ens törs ta den i handen, fast man ju vet att det är en skalbagge.
Ett släkte av vilda bin som på svenska kallas gökbin är också väldigt getinglika. De är visserligen bin och honorna har gadd men de är betydligt mer beskedliga än getingar.
Hanar av bin, liksom av humlor och även getingar, har ingen gadd. Därför kan man säga att också de luras. De ser ut nästan precis som honan men är helt ofarliga att ta i handen. Det vill säga om man är helt säker på att det verkligen är en hane.
Smärtsamt misstag
Det här har jag ett smärtsamt minne av. Jag höll en vandring för en liten grupp intresserade i en botanisk trädgård och visade humlor. Jag hade precis berättat att bara honorna har gadd när jag fick se vad jag trodde var en stenhumlehane. Honan av stenhumla är helt svart med röd rumpa, hanen har gul nos och lite gult längst fram på mellankroppen. Det är därför väldigt lätt att skilja könen åt.
Med en snabb handrörelse fångade jag humlan i handen. Smärtan var enorm! Det visade sig att det var en hona som fått gult pollen på nosen och mellankroppen. Hon såg alltså ut som en hane. Jag bet ihop och försökte se obesvärad ut och jag tror ingen märkte mitt misstag.
Blommor kan också luras. Det finns en orkidé som satt i system att lura hanar av två stekelarter att den är deras hona. Blomman liknar och har framför allt samma doft som stekelhonan, så hanarna blir alldeles till sig. De sätter sig på blomman och utför parningsrörelser och då blir blomman pollinerad.
Om hanarna inser att de blivit lurade är svårt att veta. Det enda man kan säga säkert är att naturen är fantastisk och att den ibland luras!
Så se upp, allt i naturen är inte vad det ser ut att vara!
