Gruvan tvingade Mårten och Anna-Karin att flytta

Det är helt fantastiskt att vi hittade denna fina gård strax utanför Kivik, säger 56-åriga Anna-Karin.

Landskapet är otroligt vackert med sina böljande kullar och vi har äppel-, päron- och plommonträd i trädgården som blommar just nu.

I vår gamla by Sakajärvi ligger snön fortfarande kvar.

Deras nya gård kallas för Hjälmaröds slott och det ser ut som ett litet gods med det stora boningshuset flankerat av två vitkalkade ladugårdar. Gården ligger med en vidunderlig utsikt över kullar och hästhagar där deras islandshästar betar. Blickar man österut sträcker havslinjen ut sig ner mot Kivik och Stenshuvud.

Idyllen i deras gamla by Sakajärvi har de bytt till en fagrare och grönare idyll med milda vintrar. Hästarna kan gå på grönbete nästan året runt och Mårten slipper tillbringa hundratals timmar i traktorn för att ploga.

Familjen flyttade in på gården i juni förra året och har redan byggt ett nytt kök och dränerat det stora huset på 550 kvadratmeter.

Men vägen hit var fylld av ovisshet och oro i flera år från de fick det ödesdigra beskedet från Bolidengruvan Aitik, Sveriges största dagbrott.

Tungt att lämna allt

– Det blev många sömnlösa nätter under de tre år som vi letade efter en ny gård, säger Mårten, 59 år. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen med vår son och våra 27 islandshästar. 

Under 15 års tid hade de byggt upp en ridverksamhet på gården i Sakajärvi by. Gården var i dåligt skick när de köpte den och deras föräldrar hjälpte dem mycket med renovering av hus, röjning av mark och grävde diken för hand för att det skulle bli snyggt.

– Vi la ner otroligt mycket arbete på gården och det kändes tungt att bara lämna allt, för vi hade inga som helst planer på att flytta därifrån, säger de. Det var en mycket levande by med många barn och en fin bygemenskap. Vår son Tjalve, som nu är 16 år, föddes där.

Deras gård utvecklades till ett välbesökt ridcenter med islandshästar, ett av få i hela Norrbotten. Varje dag kom 10–15 personer för att rida. De ägnade sig åt avelsarbete, drev ridskola och träningsverksamhet. Fyra av deras hästar har lyckats kvalificera sig till SM med en fjärdeplats som bästa placering.

De hade ständigt nya planer på gång och tänkte börja bygga en ny ridbana när Aitikgruvan kallade till möte 2016. Trots att Aitikgruvan bara ligger en dryg kilometer från byn, på andra sidan en sjö, var gruvans närhet inget som störde friden i byn. Men mötet skulle förändra allt.

– De berättade lite om planerna för gruvans expansion och just innan mötet skulle avslutas berättar de att vår by ska jämnas med marken, säger Mårten. Vi blev helt chockade!

– Ja det är gamla bolagsstrukturer som fortfarande sitter kvar, de tror att de kan behandla folk hur som helst uppe i glesbygden, fyller Anna-Karin i.

Från början var det självklart att de skulle bo kvar i Gällivaretrakten men ett drygt år efter flyttbeskedet insåg de att det inte skulle gå att hitta en plats i närheten av Gällivare att bygga en ny gård på.

– Varken kommunen eller gruvbolaget Boliden var intresserade av att hjälpa oss. Kommunen vill att alla ska bo i tätorten för att få ner kostnaderna, berättar de.

Istället började de leta längre bort och hittade en gård nere i Piteåtrakten men kunde inte genomföra något köp eftersom de inte fick något besked från gruvbolaget om hur mycket pengar de skulle få för sin gård.

Sökandet gick längre söderut, först mot Uppsalatrakten under ett års tid. Men när en hästtränare från Österlen, som Anna-Karin tränat för, visade en broschyr om Österlen och berättade om sin hembygd, tyckte de att det lät intressant.

– Vi hade aldrig varit på Österlen innan och blev helt tagna av hur vackert det är här redan under vårt första besök, berättar Anna-Karin.

Sedan tog det inte lång tid innan de hittade Hjälmaröds slott som passade perfekt till hästar. Här fanns redan hästboxar i stallet till många av hästarna och gott om beteshagar.

– Gården har allt vi kan önska, massor av plats i ladugårdarna, ett riktigt stort hus och dessutom en drängstuga på 150 kvadratmeter i bra skick. Och det har behövts utrymme för vi hade konstant besök av vänner och släkt från det vi flyttade hit till ända in i september.

Anna-Karin och Mårten visar runt i huset och berättar om planerna de har för huset. På bottenvåningen planeras ett kombinerat cigarrum/bibliotek och Mårten funderar på att bygga en bastu och kallbassäng, något som brådskar för en bastuälskande Norrlandsfamilj.

Mellanvåningen på 180 kvadratmeter har sovrum, två vardagsrum i fil, nybyggt kök med matsal och en stor skänk. Det är här familjen vistas mest.

– Både skänken och matsalsmöblemanget kommer från gruvdisponentens villa i Malmberget, berättar Mårten. Här möts det skånska och norrländska.

Hade en uggla på armen

När hela familjen besökte sin blivande gård första gången hade Anna-Karin och Mårten precis gått in i huset när deras son, som var kvar på gården, ropade. När de kom ut satt en uggla på hans arm lugnt och stilla.

– Vi hade en korp som kom till oss uppe i Sakajärvi som stannade länge och skyddade hönorna från duvhöken. Ugglan kändes verkligen som en välkomsthälsning men sedan dess har vi inte sett till den, berättar Anna-Karin.

Det tog flera månader att flytta ner de 27 islandshästarna för familjen. Några gånger körde de själv och resten flyttade ner i större hästtransporter. Idag har de 18 hästar kvar och tanken är att dra ner till ett tiotal hästar.

– Det är ett otroligt intensivt liv att driva ridverksamhet med mycket social kontakt. Det har blivit en välbehövlig paus men vi ska anlägga en ridbana och funderar på att starta sommarridskola, weekendridning och kanske längre ridturer för att få en lite lugnare vardag.

Tiden de nu får över går istället till att upptäcka det nya landskapet och lära känna nya människor för de kände ingen i trakten innan de flyttade ned.

– Människorna här på Österlen är lätta att komma i kontakt med och vi har redan lärt känna en hel del nytt folk, säger Anna-Karin. Men jag kan känna att jag saknar Norrbottens inland, människorna, fjällen och skogarna. Där vet vi namnen på alla fjäll och sjöar och har hört så många berättelser om bygden, mest av min pappa.

Intresserad av arkeologi

Nu får familjen trampa egna stigar i Skåne för att skapa en ny tillhörighet.

– Vi lämnade en trakt där våra familjer verkat i många generationer och det var inte populärt bland våra äldre släktingar att vi flyttade så långt bort. Men ibland måste man ta en annan väg för att komma vidare.

Anna-Karin är intresserad av allt som har med historia och arkeologi att göra och på Österlen ligger fornminnena tätt.

– Vi älskar att köra runt på landsvägarna genom det vackra Österlen och besöka slott och fornlämningar, säger hon. När vi berättar för våra nya vänner här om vad vi sett och gjort märker jag att vi inspirerar dem, för det är lätt att bli hemmablind.

Under en av dessa upptäcktsfärder, precis i början efter flytten, fick de hjärtat i halsgropen. Plötsligt upptäckte de skyltar med texten: “Stoppa gruvorna!”

– Först blev vi väldigt upprörda för vi kände inte till att gruvbolagen provborrade efter mineraler i södra Sverige, säger Anna-Karin. Hade vi lämnat gruvkaoset i norr för att hamna i ett nytt? Men sedan såg vi humorn i det och bara skrattade. Här odlas det ju mat till hela Sverige och det finns grevar och baroner som ingen sätter sig på. Någon gruva blir det nog inte här får man hoppas.