Solen skiner i Karakås strax utanför Kivik där Björn och Margareta Ranelid har sitt sommarhus. Det är lätt att hitta fram till parets stuga – en tydlig, handmålad skylt leder in till tomten och utanför garaget står en blå Jaguar.
Den som fortfarande tvekar kan studera träbyggnaden som står precis innanför grinden. På väggen står den handmålade texten “Bär ditt barn som den sista droppen vatten” – titeln på Björns roman från 2011. Och meningen står inte bara skriven på den här väggen. Ett 20-tal kvinnor har faktiskt tatuerat in textraden, enligt Björn.
När vi passerat grinden hör vi glada hundskall och en omisskännlig röst som pratar vänligt till Kalle. En röst vi känner igen från Tillsammans med Strömstedts, Stjärnorna på slottet, Melodifestivalen och en uppsjö andra tv-program. Björn Ranelid, naturligtvis. Sekunden senare kommer han gående med sin självklara solbränna, hästsvans och tatuering på bröstet, åtföljd av Margareta och Kalle. Alla hälsar glatt.
Glädje i det lilla
Eftersom solen skiner dukar paret Ranelid fram fika i trädgården utanför huset. Stora äppellundar breder ut sig framför oss på slätten nedanför. Björn tar fram en flaska äppelmust som bär hans namn och förklarar att den faktiskt vann SM i just äppelmust. Den heter Björn Ranelid Paradismust och tillverkas av Kiviks musteri.
– Det är inte min förtjänst att den vann, men musteriet använde faktiskt äpplen från vår äppellund, närmare bestämt Discovery, Aroma och Gravenstein. Och att låna ut sitt namn till en äppelmust är en bra kontrast till andra kändisar som ger ut viner. Jag dricker varken öl, vin eller någon annan alkohol. Jag röker inte heller. De intellektuella dras ofta till det dekadenta, men man bör inte bryta ner kroppen och själen och allt som är förutsättningen för skapandet, säger Björn.
Björn och Margareta brukar bo här i Kivik från maj till slutet på sommaren. Så har de gjort i 15 år nu. Dessförinnan hade de ett sommarhus i Toarp nära Tomelilla i 17 år.
– Jag hittar glädjen i det som är enkelt – jag går ner till havet och tittar på rapsen och dess gudomliga färg. Ingen Nobelpristagare kan skapa en fästing eller ett enda kronblad på en blomma. Det gäller om 10 000 år också. Man kan inte fabricera vatten som är människans viktigaste tillgång. Man skapar inte hjärnan och vet inte vad medvetandet är. Vi reser till månen, men vi vet ingenting om vår egen kärlek.
Och när det gäller kärlek så verkar den finnas i överflöd, inte minst när det gäller Kalle. Han är en naturlig del av familjen sedan 2007, vilket är helt och hållet Margaretas förtjänst.
Allt började när Björn och Margaretas dotter Agnes skaffade hund för många år sedan. Det var två dvärgpinschrar som hon bodde med i Malmö. Agnes positiva upplevelser som hundägare inspirerade Margareta.
– Agnes sa ofta att det var mysigt, så tanken växte. Och till slut bestämde jag mig bara. Jag tänkte att jag alltid försökt göra andra nöjda innan jag själv var nöjd. Nu ville jag göra som jag själv ville. Så jag bestämde att vi skulle ha hund, helst en hanhund och en rumsren sådan.
Döpte om honom
Och en dag berättade Agnes att en kennel hon kände hade fått in en dvärgpinscher som kom från en ungersk bondgård. Bondeparet kunde inte ha kvar honom eftersom han var så aggressiv. Vilket kanske hade avskräckt andra. Men Margareta lät sig inte hindras. Hon bestämde sig och hämtade Kalle på kenneln i Lund en septemberdag.
– Då hette han Quasimodo. Min pappa var bekymrad för att jag skulle skaffa hund nu när barnen var stora. Det skulle ju bara bli ett småbarn till, sa han. Och han måste åtminstone heta något annat än Quasimodo, tyckte pappa. Så jag sa att han fick bestämma. Och då blev det Kalle.
Men att skaffa hund innebar fler utmaningar än vad Margareta och Björn tänkt sig.
– Det visade sig att han blivit misshandlad i Ungern. Han var strykrädd och åt väldigt snabbt och stressat. Så vi hade lite besvär med att han markerade revir inomhus. Han gör det fortfarande när vi flyttar mellan Stockholm och Österlen. Men här kan han ju kissa ute överallt på tio minuter, så det gör ingenting. Han springer ofta ner i äppellunden också.
Kalles hårda uppväxt har gett honom en speciell relation till Margareta.
– Kalle har bestämt sig för att skydda mig. Han ser mig som flockledare. Vår son säger att Kalle tror att han är gift med mig. Så i Kalles värld är jag ledare, han själv är tvåa och Björn kommer på tredje plats. Jag har en helt annan relation till Kalle än vad Björn har. Björn är mer som en lekfarbror, medan jag är hans matte. Jag är tryggheten.
– Jag är nöjd med att vara trea, säger Björn, som konstaterar att Kalle är en stor gåva till familjen.
– Han sover i vår säng varje natt. Och han springer med när jag är ute och tränar, vilket jag gör varje dag. Det är en enorm glädje att ha honom med. Även om Margareta tycker att jag daltar med honom för mycket.
Har aldrig varit sjuk
För att illustrera poängen berättar Björn om den gången när Kalle hade en plastkrage på grund av en liten utväxt på benet. Plastkragen var till för att han inte skulle kunna slicka på utväxten som Björn och Margareta hade smort in med en blandning av kortison och penicillinsalva. Men tratten gjorde det svårt för Kalle att gå i trappor och röra sig som vanligt. Björn tyckte att det såg jobbigt ut.
– Jag stod inte ut med det, så jag tog bort tratten, säger han.
Margareta minns detta tydligt.
– Och jag satte på den igen. Inget daltande. Björn är väldigt varmhjärtad. Men jag är ju gammal sjuksköterska och van att göra saker, även om de är smärtsamma. Ibland bara måste man.
Bortsett från utväxten på benet har Kalle varit frisk och kry under sina 14 år i livet. Han har faktiskt inte varit sjuk en enda dag.
– Han är väldigt nyfiken, ivrig och glad. Och han kan gå hur långt som helst utan att bli trött. Men han har sovit lite mer den här sommaren. Han börjar bli lite gammal, säger Björn.
– Han har grå starr nu och ser sämre. Han hör sämre också och blir mer stressad av plötsliga ljud. Han vill alltid veta var jag är men har svårare att hitta mig nu. När jag går ner i källaren för att hämta tvätt är han orolig att jag inte ska komma upp. Han är alltid ängslig över att jag ska försvinna, säger Margareta.
Även Björn är nöjd med arrangemanget, även om han inte var särskilt involverad i processen att skaffa hund.
– Först var jag tveksam, men nu skulle jag inte vilja vara utan Kalle en enda dag. Han betyder väldigt mycket för oss båda två rent känslomässigt. Han är klok och lär oss mycket. Dessutom är han väldigt bra på att känna av stämningar och det är ju praktiskt. För även om han inte är farlig så blir ju tjuvar försiktiga när de hör hundar.
Björn tycker också om att Kalle skyddar Margareta.
– Det är nästan det vackraste med alltihop. Ingen skulle kunna överfalla henne utan att Kalle skulle försvara henne till sista blodsdroppen. Han tror själv att han är rottweiler, säger Björn.
