Lena fann sin bortadopterade syster Carina!

De är slående lika, Lena Pålsson och Carina Kopriwa, när de kommer gående sida vid sida på Värmdö där Lena bor. 

Lika som bär är de även på det drygt 40 år gamla fotot som Lena sträcker fram. En bild av två unga kvinnor som just lärt känna varandra. Två dubbelgångare. Som visar sig vara systrar. Det här är en magisk syskonhistoria om två kvinnor som möts, därför att de
råkar ha en gemensam vän …
 En berättelse om mycket glädje. Men också om den gamla tidens skam kring ett oäkta barn. Och känslan av att vara oönskad. Bortvald.

Om hur ödet kan knuffa oss i rätt riktning, så att flera människors liv får ett nytt och större innehåll och pusselbitar äntligen trillar på plats.
 Lena Pålsson var 20 år och nyss hemkommen från studier i Paris, när hon började läsa på universitet i Stockholm. En mycket äventyrslysten tjej som anammat en punkig stil och därför skilde sig avsevärt från Ewa-Maria Gustavsson, som råkade bli hennes bänkgranne. Ewa-Maria var lugnet själv, klädde sig i veckad kjol och märkeströjor. Trots detta fann de varandra, Lena och Ewa-Maria blev nära vänner. 

Blev nyfiken
– Det hände att Ewa-Maria kallade mig Carina, säger Lena. Första gången rättade jag henne bara, sedan blev jag lite irriterad. För hur svårt kunde det vara att komma ihåg mitt namn?

– Då förklarade hon att jag var otroligt lik en tjej från Tranås, Carina, som hon lärt känna i Cannes när de båda pluggade franska på en internationell språkskola. Då är det klart att man blir nyfiken!

Lena skrattar gott och berättar att Ewa-Maria en dag tog med sig ett foto på Carina. Det blev en chock.

– Det jag såg var inte likheten till mig själv, säger Lena. Det jag såg var min mamma Ingegerd som ung. Exakt så här såg hon ut på gamla bilder.

Ewa-Maria kunde se en del likheter hos sina båda vänner, i gester och uttryck. Och tyckte det var festligt att båda bott i Frankrike för att lära sig språket.

Historien kunde ha slutat där. Om inte Lena bett att få låna fotot och visa för sin mamma.

– Jag visste att jag var ett kärleksbarn, ett “olycksfall”, säger Lena. Mamma har alltid varit öppen med att hon blev gravid med mig som 17-åring, när hon var på dans och förälskade sig i stilige Per-Ola. Som, visade det sig, redan var förlovad med en annan kvinna han inte kunde lämna. Jag och mamma bodde hemma hos min mormor och mammas styvfar i en rivningskåk, ända tills mamma äntligen fick en etta. Då var jag i 6-årsåldern. Visst var det ont om pengar, men jag fick mycket kärlek. Mammas syskon och föräldrar skämde bort mig, samtidigt som de var rätt kyliga mot mamma. För det ansågs allmänt att hon dragit skam över familjen.

– Hon berättade tidigt att det var en tuff tid, därför trodde jag att jag visste allt. Att hon inte hade några hemligheter för mig.

Så kom tillfället då Lena åkte till Västerås för att hälsa på mamma Ingegerd. Hon tog fram bilden på Carina och sa: “Har du sett, det här ser ju ut som du när du var ung!”

– Jag märkte att mamma blev helt tyst, så jag knuffade henne i sidan och sa lite skämtsamt: “Du har väl inte varit ute och slarvat?” Sedan gick jag iväg för att träffa några vänner och tänkte inte mer på saken.

Nästa morgon var det en sliten och trött Ingegerd som satt vid frukostbordet. Framför sig hade hon fotot. Hon tittade försiktigt upp på Lena och frågade om hon visste hur gammal flickan på kortet var.

– Jag berättade det Ewa-Maria sagt till mig, att Carina var född i Gävle. Och att hon var adopterad.

– Då sa mamma: “Jag tror att det här är din syster.”

Lena minns sin mammas ansiktsuttryck och sucken av lättnad när dotterns reaktion var “Så kul!”, äkta glädje.

– Mamma sa att hon i många år tänkt berätta, men inte vågat, av rädsla för att förlora ännu ett barn.

Förlora mig, om jag fick veta att hon blivit gravid ännu en gång, att jag skulle haft ett syskon som hennes föräldrar tvingade henne att adoptera bort.

Nu förstod Lena den spända relation som alltid funnits mellan Ingegerd och Lenas morföräldrar. För hur kom det sig att Lenas älskade mormor som alltid var så rar mot henne, var så sträng mot sin egen dotter?

Hade en dubbelgångare
Lena vänder sig till Carina, som nu börjar berätta och även tittar mot Ewa-Maria Gustavsson som anslutit sig till systrarna.

– När Ewa-Maria kom hem till Sverige 1980 för att plugga i Stockholm, hade jag varit hemma i Tranås ett tag. Vi brevväxlade som man gjorde på den tiden. Ewa-Maria skrev om sin nya bänkgranne på universitetet: “Det är så lustigt, hon är otroligt lik dig.” Jag blev förstås nyfiken. Jag hade en dubbelgångare! Jag kände att henne måste jag få träffa.

Carina var 10–11 år när hon fick veta att hon var adopterad. Innan dess hade hon ibland funderat över varför hon inte var lik sina föräldrar eller släktingarna, varken till utseende eller sätt. När hon fick veta att hon adopterats bort som nyfödd, vaknade frågorna och vilsenheten. Var kom hon ifrån? Och varför hade hon blivit bortlämnad?

– Jag kände mig oönskad, säger Carina. För det visste jag ju att jag var. Det är en jobbig känsla att veta att om jag blivit till i en annan tid, med abort eller preventivmedel, så hade jag inte funnits.

– Jag var ett ensambarn som drömde om syskon. Men som hade fått underbara föräldrar och ett bra och tryggt liv.

Ewa-Maria blev förstås eld och lågor när Lena berättade vad hon fått veta av Ingegerd, och skrev ett brev till Carina. Hon skulle just lägga det på lådan, när hon ångrade sig.

– Jag kunde inte hålla mig, säger hon. Jag kände att jag måste ringa och berätta direkt!

Carina skrattar vid minnet.

Hon nästan skrek: “Det har hänt något! Nej, ingen olycka, men sätt dig ner. Lena, min bänkkamrat, är din syster!”
– Jag höll på att tappa telefonluren. Det var så häftigt. Vi bestämde att jag skulle åka till Stockholm och träffa Lena och Ewa-Maria.

Nu öppnades en dörr till att få svar på alla frågor.

 

Fann varandra direkt
Första mötet ägde rum i Ewa-Marias lägenhet i november 1981. Lena satt redan i soffan och väntade med ett stort leende när hennes ett och ett halvt år yngre syster klev in.

– Veckorna innan var jättejobbiga, minns Carina. Jag ville ju berätta för alla! Men samtidigt inte säga något till mina föräldrar innan jag träffat Lena. Jag ville först se vem hon var och utifrån det bestämma om vi skulle fortsätta att hålla kontakten.

Så kom ögonblicket då Carina mötte kvinnan som var en spegelbild av henne själv.

– Vi fann varandra direkt! Lena var så hjärtlig och spontan.

Ja, Lena är en påtagligt öppenhjärtig person, kanske ett drag hon har från sin pappas släkt. Det är en fantastisk historia i sig. Hur de tog henne till sitt hjärta redan från första andetaget.

Lena berättar om sin farmor Linnea som, när hon fick höra av sin son att han gjort en ung flicka gravid, bestämde att ta både det väntade barnet och den unga mamman till sitt hjärta.

– När det var dags för Ingegerd att föda, ensam på BB i Gävle, satte sig Linnea på bussen och åkte för första gången i sitt liv in till staden. Hon besökte Ingegerd och förklarade att hon och barnet, Linneas tredje barnbarn, alltid var välkomna i Per-Olas föräldrahem.

– Så blev det. Varje sommar var jag där, som barn i huset. Jag kände mig verkligen älskad av alla, även av mina fastrar och farbröder. Den enda som aldrig kom var pappa. Han ville nog, men var hårt hållen av sin fästmö som han senare gifte sig med. De fick tre döttrar.

Träffade sin mamma
Redan dagen efter Lenas och Carinas fantastiska möte i Stockholm, träffade de Ingegerd.

– Vi var ute och åt middag alla tre, berättar Carina. Ingegerd var mycket mer nervös än jag, för kanske var hon rädd att jag skulle vara arg eller bitter på henne.

Lena tar vid:

– Men mamma blev väldigt lättad av att få dela den hemlighet hon burit på. Hon som tävlingsdansade som ung och i dansen fann den värme och kärlek hon inte fick av sina föräldrar. Hon blev lätt förälskad och lätt gravid. Först med mig 1958, sedan med Carina 1959. Det blev för mycket för hennes föräldrar. Alternativen var att ge sig iväg med barnet eller att föda det och lämna bort det.

Ingegerd var inlåst i fyra månader inför förlossningen och när barnet föddes 3 november 1959 väntade adoptivföräldrarna.

– Mamma skulle inte ens få veta könet på barnet, men en sköterska berättade att hon fått en flicka, säger Lena.

Familjen flyttade sedan från Gävle och under alla år hade Ingegerd inte en aning om vad som hänt med hennes lilla dotter. Inte förrän Lena kom hem med fotot.

 

Omvälvande nyheter
Hur reagerade då Carinas föräldrar när hon berättade för dem?

– De har aldrig velat prata om min bakgrund, säger Carina. Alla i släkten visste, men ingen pratade om det. Så det här blev omvälvande. Men mina föräldrar tog Lena till sitt hjärta. Och när jag gifte mig, bjöds både Ingegerd och min biologiska pappa Nils in. Det var stort!

 Ja, Carina lyckades, efter informationen hon fått av Ingegerd, också spåra sin biologiske far.

– Ingegerd och han hade ingen kontakt, men hon visste att han var konstnär och levde utomlands. Så jag såg framför mig en Paul Gauguin som satt och målade på en exotisk ö, säger Carina med ett skratt.

Av en händelse fick Carina syn på en annons för Frälsningsarméns eftersökningsbyrå som jobbade över hela världen.

– Jag tog kontakt och gav dem alla uppgifter jag hade. Det var en ren chansning och jag hörde inget på flera månader.

Men så kom det ett brev. “Vi har tagit emot din önskan om att hitta din far. Vi har funnit honom och tagit kontakt. Han vill gärna träffa dig.”

– Jag fick adressen. Han bodde i Nacka, fem kilometer från mig!

Carina berättar att han strax efter ringde upp, och Nils tog emot sin dotter med öppna armar.

– Han jobbade som skulptör och bjöd in mig till sin konstateljé. Där föll mitt livspussel på plats. Min kreativa ådra har jag fått från Nils. Utseendet från Ingegerd.

Carina hade fått svar på vem hon var.

Berättade innan han dog
– Det betydde mycket. Och jag är väldigt lyckligt lottad att båda mina biologiska föräldrar ville träffa mig. Jag har fått deras livshistoria och Nils hann berätta den även för mina barn, innan han dog i vintras.

 Lena fick också kontakt med sin pappa Per-Ola till slut.

– Han dök upp när jag var 18 år, och då fick jag svar på var min karaktär kom ifrån, säger Lena.

– Det fanns fortfarande ett agg i att han svikit mamma, att han aldrig hört av sig till mina födelsedagar eller till jul. Han var en suddig figur. En stilig man med stort leende, som jag bara sett på foto. Men vi slöt fred efter att jag mött Carina, i mitten på 1980-talet. Och vi träffades strax innan han gick bort.

Det finns ingen bitterhet, Lena har känt sig älskad av många fina människor från både mammas och pappas släkt. Och hon har fått en syster som i mångt och mycket påminner om henne själv.

– Vi tycker båda om att resa, gillar kläder, är fria själar och egenföretagare inom kreativa yrken. Jag som researrangör och guide, Carina inom reklam och marknadsföring.

Men Lena är den mest drivande och tack vare det fick den här långa historien ett lyckligt slut.

Ingegerd firade nyligen sin 80-årsdag och har bra kontakt med båda sina flickor. Däremot vill hon inte ställa upp i reportaget, det känns fortfarande alltför uppslitande att prata om det som en gång var väldigt skamfyllt. Men hon har inget emot att Lena och Carina berättar.

– I vår värld är de flesta goda, säger Lena med ett leende. Även de som beter sig dumt.