När Per berättar sagor lyssnar alla!

Solen lyser över Göinges täta skogar, i gränslandet mellan Skåne och Småland. Per Gustavsson kommer gående mellan stora, moss-övertäckta stenar, en miljö som genast för tankarna till John Bauer. Så passande att en professionell sagofarbror bor just där!

Per är sedan 30 år tillbaka berättare på heltid. I ett gråbrunt hus som smälter fint in i den stilla naturen, lever han med sitt hjärtas dam Ing-Britt. Eller som han själv uttrycker det: “Jag fick min prinsessa, precis som hjälten i sagorna.”

Per pratar mycket och inlevelsefullt, samtidigt så välartikulerat att varje ord och stavelse hinner landa. Han kan verkligen konsten att fånga sin publik, oavsett om den består av en journalist från Hemmets Journal, en hel skolklass eller dementa män och kvinnor i dagrummet på ett äldreboende.

Han når fram. För med sina hisnande historier sprider han kunskap som i nya generationer fallit i glömska, han väcker nyfikenhet. Och gamla minnen kommer åter till liv.

En gång i tiden var Per barnbibliotekarie i småländska Ljungby. Han älskade då att samla de små till sagostund, men när han upptäckte hur svårt det var att visa bilderna i en bok så att alla kunde se, lade han boken åt sidan. Istället berättade han från hjärtat. Där föddes hans nya karriär.

Under tre decennier har han nu åkt runt i hela landet med sina historier. Till förskolor och till skolklasser. Och inte minst för att berätta på särskolor och inom äldreomsorgen – två grupper som Per menar lätt glöms bort när det gäller kultur.

– Jag brinner för att nå de här grupperna. Från eleverna på särskolan möts mina sagor och historier av underbara inpass som jag lätt kan spinna vidare på. Och det är underbart att se hur de äldre lyser upp och plötsligt minns, när jag pratar om gamla tider.

Per har ofta med sig redskap som de gamla känner igen från sin uppväxt – smörkärna, spinnrock eller en skära.

– De tycker även om mina gamla sägner om tomtar och troll. Jag ser alltid till att läsa in mig på deras trakt så att jag kan väva in namn på vattendrag, berg och orter. Att de känner igen sig, gör stor skillnad.
Det händer också att Per Gustavsson ikläder sig rollen som fattighjonet Mickel i Långhult, en man som levde 1778–1860 och var ovanlig på det viset att han kunde både läsa och skriva. Mickel var Smålands meste sagoberättare och gick miltals för att förmedla sina historier, som finns nedtecknade och förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm.

När Per gestaltar Mickel tar han på sig träskostövlar, en trasig långrock och slokhatt. Det väcker både glädje och minnen hos de äldre. Och ibland reaktioner han inte alls räknat med …

– Jag kom till ett äldreboende utanför Åmål och småpratade för att de skulle vänja sig vid mig. Jag tittade mig omkring i rummet och sa: “Så mycket vackert kvinnfolk det finns här.” Då var det en kvinna som höjde rösten: “Så har aldrig någon sagt om mig förut, alla har alltid sagt att jag är så ful.”

– Det som var lite skämtsamt sagt från min sida, blev plötsligt djupt allvar. Det är ett minne som jag bevarat i hjärtat.

Kunde inte prata rent
Han är mästare på att nå fram till dem som kanske inte alltid är vän med det skrivna ordet. Per, som också är författare, började skriva lättlästa böcker, tänkta för ungdomar och vuxna med intellektuella funktionshinder.

Men så märkte han att det var väldigt många äldreboenden som använde böckerna och plötsligt insåg han att behovet och publiken var större än han trott.

Hur kom det sig då att han började skriva just lättlästa böcker? Per tystnar ett ögonblick.

– Jag är enäggstvilling. Jag och min bror Mats lekte alltid med varandra när vi var små. Vi utvecklade ett eget språk som vi båda förstod, men vi lärde oss inte prata rent.

– Vi fick därför stå över ett år vid skolstarten, men trots det behövde vi gå i läsklinik i första klass för att lära oss uttala framför allt T, P och B. Vi blev förstås retade av kompisarna för det där. Men vi fick fin hjälp av “lästanten”, fru Franzén, som kom att betyda mycket för mitt kommande bokintresse.

Övervann sin rädsla
– Jag älskade också att krypa upp i soffan när mor och far hade högläsning hemma i Sundsvall där jag växte upp. Där lades en grund till mitt intresse för sagor. Och när ett barn har en favoritbok, kan man höra den hur många gånger som helst!

Per älskade Fru Skräck av Hjalmar Bergman, en berättelse som finns i sjätte delen av Min Skattkammare.

– Den handlar om pojken Lasse som i skogen möter Fru Skräck. Hon sticker fram sitt ansikte bakom ett träd och möter honom med ett elakt grin. Lasse blir livrädd och springer hem. Men plötsligt tittar Fru Skräck in genom ett fönster och stackars Lasse drar ner rullgardinen.

Per skrattar och förklarar:
– Jag älskade den därför att jag visste vad som stod på sista raderna. Där vågar Lasse, till slut, se Fru Skräck i ögonen. Och när han möter hennes blick, har hon inte längre makten över honom. Det handlar om att övervinna sin rädsla.

Per var själv rädd och försiktig som liten, berättar han, därför identifierade han sig med Lasse i sagan.
– Fundera över vilken som är din favoritsaga! Och fråga dig själv: “Varför är den det?” Det är ingen slump att du minns en särskild saga. Det säger mycket om vem du var som liten.

På sina skolturnéer märker Per att läsförståelse och ordförråd minskat hos dagens unga. Och inte bara det.

– Det pratats om att det är i så kallade problemområden som det är stökigt i klassrummen. Det stämmer inte. Det kan vara överallt. Och om det förr var en eller två elever i en klass som hade svårt att sitta stilla och koncentrera sig, är det betydligt fler idag.

– Jag tror det bottnar i det förändrade samhället med alla intryck vi får hela tiden. Den utvecklingen börjar tidigt i barnens liv. Se bara på barnprogrammen på tv, där måste det hända något var femte sekund.

Talar från hjärtat
Per menar att det är viktigare än någonsin att vi ger barnen något annat.

– De kan visst vara stilla och fascineras, om du väl fångar deras uppmärksamhet. Jag ser när jag är ute och berättar hur viktigt det är att de hör varje ord jag uttalar och att de hinner göra sig egna bilder av min berättelse. För då kan vi vandra med varandra på sagans stig.

Och Per har märkt att de gamla folksagorna som han gärna återger, har ett innehåll som intresserar. De är inte alltid så vackra – tvärtom kan de vara både oputsade och lite fräcka. Sagor förr var egentligen inte tänkta för barn, förklarar han, utan något man berättade för vuxna människor om vuxna människors livserfarenhet.

– Därför gillar även femte- och sjätteklassare att lyssna på mig. Det är en publik som vill smaka på vuxenlivet, och historierna öppnar dörren till både starka känslor och lite erotik.

Men Pers allra bästa tips för att fånga en publik är att tala från hjärtat.
– Läs igenom din historia några gånger, lägg den sedan åt sidan och gör den till din egen!