Amelia Adamo: Jag borde ha varit hemma mer med barnen

Amelia Adamos nyutkomna bok Kvinnoarvet är en befriande rättfram exposé över en makalöst framgångsrik mediekarriär. En karriär som trots dåliga grundförutsättningar kunde uppnås tack vare begåvning, driftighet och en rejäl dos jävlar anamma.

Utan minsta anstrykning av falsk blygsamhet sätter Amelia i boken luppen på sina egna framgångar och förtjänster. Med samma oförblommerade uppriktighet pekar hon ut osmickrande drag hos sig själv och delar med sig av misstag hon begått i såväl yrkesliv som privatliv.

Det är svårt att tro att det funnits en tid då hon med lögnens hjälp försökte få sig själv att framstå i bättre dager men fram till 35-årsåldern var det faktiskt så, intygar hon.

– Under en period blev lögnen viktig, vilket hade sin grund i att jag som invandrarbarn ville framstå som så svensk som möjligt. Jag märkte tidigt att det gick att tumma på sanningen och komma undan med det. Men till slut blev det för besvärligt att upprätthålla lögnerna. Det var skönt att sluta ljuga om sig själv. Jag vill att den Amelia som skriver i tidningen ska vara samma Amelia som den jag är privat och då går det inte att göra sig till eller låtsas vara någon annan än den man egentligen är.

Då vännen och förläggaren Ann-Marie Skarp föreslog att Amelia skulle samla ihop sina erfarenheter och sin livsfilosofi i en bok var Amelia först motsträvig.

– Jag har en sådan respekt för riktiga författare. Dessutom har jag svårt att skriva långt. Vad jag inte hade räknat med var att mamma skulle kliva fram och ta så stor plats i boken. När jag skrev den upptäckte jag i vilken hög utsträckning hon har påverkat mig. 

Var en skandal

Amelias mamma Elda föddes 1923 i Rom. Familjen var fattig. När Elda och hennes syster Liliana var 6 respektive 4 år dog deras mamma i barnsäng.

Pappan var alkoholiserad och kunde inte ta hand om de tre barnen. Flickornas lillebror Primo dog något år efter mamman av en obehandlad öroninflammation, bara 2 år gammal.

Då var familjen redan splittrad. Liliana togs om hand av nunnor och växte upp i ett kloster. Elda uppfostrades av en gammal moster som jobbade som tvätterska.

Som vuxen blev hon hembiträde hos en välbeställd familj i Rom. Elda inledde en relation med sonen i huset, men hennes förhoppningar om att kärleken var ömsesidig grusades snart.

– Min biologiska pappa hade absolut inga som helst planer på något annat än att ligga med min mamma, konstaterar Amelia torrt.

När hon blev med barn tvingade han henne till abort. Men Elda blev gravid igen och bestämde sig för att hon till varje pris skulle behålla barnet. Det var första gången i sitt liv som hon satte sig upp mot omgivningen och sa ifrån.

Graviditeten väckte skandal. Elda slängdes ut på gatan och tvingades ta sin tillflykt till ett mödrahem. Så småningom fick hon genom kontakter möjlighet att komma till Sverige. Med sig hade hon 9 månader gamla Amelia. Eldas tuffa bakgrund avspeglade sig i hennes föräldraskap.

– Mamma var enormt kärleksfull men när jag var ledsen över något och sökte hennes förståelse och medkänsla fick jag alltid till svar: “Amelia, du måste ricka oppe dej”, förklarar Amelia och härmar mammans italienska brytning. Hon tyckte att jag inte hade någonting att klaga på som fick växa upp i Sverige. Själv hade hon ju inte ens haft några föräldrar.

Vantrivdes mycket

Amelia menar att moderns osentimentala livsinställning har smittat av sig på henne själv.

 – Jag har blivit en kvinna med teflon inombords. Saker rinner snabbt av mig. Jag är inte heller någon som ömkar andra människor, vilket ibland är att beklaga. När mina söner som mindre gnällde över att de kände sig hängiga och ville stanna hemma från skolan vägrade jag ofta att lyssna. Inte förrän de kom hem och var riktigt dåliga insåg jag att de kanske var sjuka på riktigt, medger hon med ett litet skamset leende.

Mellan 6 och 10 års ålder var Amelia inackorderad på en klosterskola i Nacka. Orsaken var att Elda och hennes nye man Oscar, även han invandrad från Italien, inte tilläts ha barn i rummet de hyrde.

Amelia vantrivdes så att hon till slut hamnade på sjukhus med leverproblem. En läkare skrev ett förtursintyg så att mamman och styvfadern fick kontrakt på en tvåa med plats för ett barn.

Eller plats och plats. Under ett par års tid då även Oscars föräldrar kamperade i lägenheten hade Amelia sin säng i en utdragslåda i köket, men så länge hon fick bo med sin mamma var hon nöjd.

Amelia lovade tidigt sig själv att välja en annan livsväg än sin mamma. En överklasskille från Östermalm blev hennes biljett ut ur förorten.

– Han öppnade porten till ett himmelrike som jag tidigare inte hade känt till.

Påhejad av pojkvännen började hon plugga på Komvux, för att så småningom ta en fil kand-examen.

Hennes extraknäck vid sidan av studierna var att bevaka festevenemang för Svensk Damtidnings räkning och skriva korta bildtexter om noblessen som dök upp på röda mattan.

Till Svensk Damtidning anslöt sig så småningom den rutinerade journalisten Lars CG Ericsson som uppmuntrade Amelia att avancera till reporter på tidningen. Den 17 år äldre Lars låg i skilsmässa men bodde fortfarande med sin fru.

När frun fick nys om att han bakom hennes rygg börjat dejta 26-åriga Amelia åkte han ut med buller och bång. Samma kväll dök han upp hos Amelia med en packning bestående av en skrivmaskin och några par kalsonger.

Det dröjde inte länge förrän Amelia var gravid. Minde än två månader innan den planerade nedkomsten fick hon plötsligt värkar under en Italiensemester med mamma Elda.

En pojke föddes men levde bara i två timmar. När Amelia vaknade upp ur narkosen var barnet genom Eldas försorg nöddöpt och begravt av nunnorna på sjukhuset. Amelia fick aldrig se honom. 

– Min mamma har alltid tagit beslut utifrån vad hon har trott varit bäst för mig. En sådan person kan man aldrig bli arg på. Det svåraste för mig var att jag inte hade något foto på mitt barn.

Ville inte möta henne

Tre år efter första barnets död föddes Filip. Som nybliven mamma kände Amelia behov att få veta mer om sitt ursprung. Hon sökte upp sin biologiska pappa, Alvaro, men mötet mellan dem i Rom blev inte som hon tänkt sig.

– Jag gick därifrån gråtande. Alvaro ville inte alls träffa mig. Han var skräckslagen över att jag skulle komma dit och ställa till det på något vis – hans dåvarande fru har aldrig vetat om min existens. Men det enda jag ville var att få se honom.

En dag 16 år senare ringde telefonen hemma hos Amelia i Bromma. Det var Alvaro som nu var separerad och gärna ville träffa henne på nytt.

Amelia svalde stoltheten och tog sönerna med sig till Rom. Den här gången lyckades hon och Alvaro nå fram till varandra.

– Han hade en oseriös, lättsinnig sida som jag kan känna igen hos mig själv – så som när jag tidigare i våras uttalade mig lite tanklöst om corona-viruset och fick en hatstorm efter mig. Jag noterade även att Alvaro var en flörtig person, vilket jag också var som yngre. 

Mamma Elda var den enda som inte gladde sig åt återföreningen mellan far och dotter.

– Hon berättade att jag fått difteri som bebis och att Alvaro hade vägrat att betala för sprutan som jag behövde för att överleva. Eftersom mamma inte hade några egna pengar blev det istället nunnor som hjälpte till så att jag kunde få sprutan.

Inför Amelias andra möte med Alvaro ställde Elda två krav. Det första var att Alvaro inte fick komma till Sverige, det var hennes land. 

– Krav nummer två var att jag inte fick visa honom någon bild på henne. Jag respekterade givetvis hennes vilja, men jag vet inte om hon ändå någonsin riktigt förlät mig för att jag valde att träffa min pappa.

En ung änka

Elda var hur som helst mäkta stolt över Amelias yrkesframgångar, om än på en mors lite oförstående och kritiska sätt.

– När jag blev omslagsflicka för M-Magasin kunde hon fälla kommentar i stil med: Men vad ful du är i håret. Eller: Man ser alla rynkorna.

Amelia skrattar ömsint vid minnet. För drygt fyra år sedan somnade Elda in vid 92 års ålder. 

Liksom Elda blev Amelia tidigt ensamstående mamma. När sönerna Filip och Alex bara var 8 och 5 år dog deras pappa Lars i malignt melanom.

Inom några månader hade en ny man kommit in i Amelias liv, Aftonbladet-kollegan Thorbjörn Larsson som ett par år senare blev tidningens chefredaktör. Amelia och Thorbjörn fick aldrig några barn tillsammans.

Deras gemensamma baby var Aftonbladet. Under sju års tid slet de stenhårt för att få tidningen på fötter, på bekostnad av familjelivet. På frågan om hon tycker att hon gjorde rätt prioriteringar svarar Amelia utan en sekunds tvekan nej.

– När jag ser tillbaka på mitt liv är det inte mycket som jag skulle vilja ändra på, förutom just det. Jag tycker att jag inte riktigt tog hand om småbarnstiden. När jag kom till Aftonbladet blev det ännu sämre.

– Jag borde ha satsat på mer tid med barnen, det kan jag se nu. Men just när allting händer är det svårt att tänka förnuftigt. Då slänger man sig över jobbet eftersom det är så utvecklande och alla tycker att man är så underbar och duktig.

Den där bekräftelsen som du får på jobbet får du ingen annanstans, menar Amelia. Det är ju ingen som applåderar hemma när du lagar falukorv.

Tycker det är roligt

Vi ses i Amelias fritidshus på Dalarö – en arkitektritad tvåvåningsvilla med sjöutsikt, smakfullt inredd med möbler av hög kvalitet och exklusiva konstföremål.

Inne i stan bor hon och sambon Lucio i en charmig vindsvåning med utsikt över Riddarfjärden. Amelia hymlar inte med att pengar har varit en av hennes största yrkesmässiga drivkrafter.

 – Jag ville absolut inte ha det så fattigt som när jag växte upp i förorten.

Vårt besök går mot sitt slut. Sambon Lucio ringer och vill bli hämtad vid pendeltåget. Amelia konverserar med honom på smattrande italienska.

Lucio har varit frisör på samma salong i över 50 år och jobbar fortfarande några dagar i veckan trots att han med råge har passerat pensionsåldern. Även Amelia fortsätter att fylla sin almanacka med diverse yrkesuppdrag. 

– Jag gör det för att jag tycker att det är roligt. Om man har varit väldigt verksam i hela sitt liv är det svårt att abrupt övergå till att odla sin trädgård. Jag blir så smickrad när någon hör av sig och frågar om jag exempelvis vill vara moderator för en konferens. Det finns ett enormt värde i att känna sig behövd. 

Sonen Alex om mamma Amelia:

Hon var ingen curlande förälder, hon ville att vi skulle lära oss genom att pröva och uppmanade till att utmana det man tyckte var obehagligt.

Men, hon var noga med att alltid finnas där och vi har nog alltid känt support och om det skulle skita sig var hon där för att fånga upp. Ganska tuff men tydligt kärleksfull skulle jag säga är en bra beskrivning.

Sonen Filip om mamma Amelia:

Den klassiska bullmamman som stod hemma när man kom hem från skolan och ville höra allt om hur ens dag varit var hon inte. 

Inte heller den som lät en vara hemma om man var lite förkyld eller beskyddande och moderlig.

Istället den där lite pinsamma mamman som stod i köket och frågade tjejkompisarna om de använde binda eller tampong.

Istället ens bästa kompis och hon som alltid varit min största supporter och backat mig och mina val i livet.

Idag som farmor utklassar hon alla som både bullfarmor, sexrådgivare åt tonårssonen och den jag dagligen ringer. Alltid utanför boxen, det blir roligare där.