Jag älskar livet, men inte vad det gjort med mig.
Orden är Josefin Nilssons och finns att läsa i Josas bok – min berättelse. Genom att dela med sig av sin egen historia hoppades Josefin kunna hjälpa vilsna medsystrar som liksom hon själv brottades med trauman från det förflutna.
En annan drivkraft i arbetet med boken var en önskan om upprättelse. Josefin ville få oss andra att förstå varför det är så svårt att ta sig ur ett destruktivt förhållande.
Efter att på varsitt håll ha genomgått stora livsprövningar återförenades Josefin och hennes storasyster Marie Nilsson Lind 2009 på sin barndomsö Gotland.
Nya prövningar fortsatte att lägga hinder i deras väg men med gemensamma krafter påbörjade de ändå så småningom det mödosamma arbetet med att sätta Josefins berättelse på pränt.
Men så gjorde livet på nytt en 180-graderssväng. Den 29 februari 2016 rycktes Josefin oväntat bort, bara 46 år gammal.
Kvar stod Marie, med en avgrundsdjup sorg efter sin Josa, som systern kallades, och en bok som inte på långa vägar var färdigskriven.
– Jag funderade fram och tillbaka om jag skulle orka slutföra boken men det fanns ett löfte mellan Josa och mig om att det här skulle vi verkställa. Att så många blev berörda av dokumentären om Josa gav mig en väldig skjuts framåt i skrivprocessen, förklarar Marie när vi ses.
Hon tillägger att skrivandet har varit känslomässigt betungande.
– Det har känts som att vara på en begravning och aldrig få gå hem. Jag känner mig lättad nu när boken är klar.
Beundrade varandra
I boken får man följa systrarna Marie och Josefin – nummer ett respektive tre i en fyrhövdad syskonskara – ända från uppväxten på släktbondgården i Närs socken.
Pappa Allan Nilsson var inte bara bonde utan också Gotlands revykung. Marie beskriver hur han med sin stora charm kunde golva de flesta, inte minst kvinnor.
Hans många utomäktenskapliga affärer undgick inte hustrun Doris. Hennes förtvivlan över att tvingas dela sin man med andra resulterade i psykisk ohälsa och dramatiska känsloutspel.
Marie blev den ansvarstagande storasystern som efter bästa förmåga försökte underlätta vardagslivet för föräldrarna. I skolan var hon en introvert elev utan självförtroende som ansträngde sig för att göra sig själv så osynlig som möjligt.
– Jag tyckte det var jättejobbigt att komma upp i puberteten och få mens och bröst. Josa var precis tvärtom. Hon älskade att gå från flicka till kvinna och anammade verkligen sin kvinnlighet. Josa hade en självklarhet som jag saknade.
Marie understryker att Josefins självrespekt aldrig gränsade till stöddighet. Istället försökte hon på alla sätt att peppa Marie – eller Kicka som hon kallades i familjen – att tro på sig själv.
– Du är så fin, Kicka! Se bara så fotogenique du är, kunde hon säga. Jag hade aldrig tidigare fått den sortens bekräftelse av någon. Det var så enormt stort att Josa såg mig.
Beundran var ömsesidig. Marie förstod att sju år yngre Josefin med sin själfulla sångröst och starka lyskraft hade stor potential.
Varnade sin syster
Tillsammans med granntjejerna Annelie Roswall och Birgitta Bittis Jakobsson bildade de 1983 gruppen Ainbusk Singers. Med sina feministiska kabarénummer och sin eftertänksamma humor fick gruppen snart publikmassorna på fall.
Till och med på självaste Benny Andersson lyckades de karismatiska gotländskorna göra ett djupt intryck.
Benny komponerade melodierna till gruppens största hits, Jag mötte Lassie och Älska mig. Marie skrev texterna till båda låtarna.
Marie fann kärleken i den dragspelande urstockholmaren Magnus Lind, Mangen kallad. Och han har funnits vid hennes sida sedan dess.
År 1994 träffade Josefin mannen som Marie i sin bok kallar “skådespelaren”. Marie hade en illavarslande känsla redan från början. Hon varnade Josefin för att ge sig in i en relation med den mannen, men Josefin var kär och ville inte lyssna på storasysterns förmaningar. Något år senare började Marie och de andra två i gruppen märka hur Josefin förändrades.
– Det var nästan som om hon var med i en sekt. Jag fick ingen kontakt med henne. Hon var väldigt kritisk mot vårt artisteri och tyckte att vi var dåliga, vilket ledde till konflikter inom gruppen.
– Nu efteråt förstår jag att hennes beteende var en konsekvens av den mentala nedbrytningen som hon utsattes för i sitt förhållande. Hon tappade allt självförtroende under den här tiden. Det var plågsamt att se.
Sörjde sitt barn
Ljuset som tidigare funnits i Josefins ögon var släckt. Många i omgivningen undrade vad som hade hänt, men inte ens till Marie som stod henne allra närmast ville Josefin anförtro sig.
– Jag tror att hon skämdes över att hon hade hamnat i den här situationen, till och med inför mig. Ett visst mått av stolthet fanns förmodligen också med i bilden. Josa ville nog inte att jag och andra runt omkring som haft våra tvivel när hon gick in relationen skulle få rätt, säger Marie eftertänksamt.
Så småningom kom Josefin till insikt om att hon behövde lämna förhållandet.
– Men att försöka göra slut blev en lång process. Josa kunde inte förstå att samma hand som i ena stunden smekt hennes kind i nästa stund kunde klippa till henne.
I början av 1997 blev Josefin gravid men eftersom omständigheterna var allt annat än idealiska valde hon med tungt hjärta att göra abort.
– Det var hemskt. Som hon sörjde sitt barn. Hon ville ha familj men inte med den här mannen. Om hon hade valt att behålla barnet hade de fått ett livslångt band. Oavsett om man lever ihop eller inte måste man ju klara av att uppfostra ett barn tillsammans.
Aborten hör till de saker som Marie kände viss tveksamhet inför att ta med i boken. Men så tänkte hon på samtalen som hon och Josefin hade haft, hur de enats om att det var bättre att förekomma än att förekommas.
– Vi kände att även om inte vi tog upp Josas egna tillkortakommanden så skulle de ändå komma fram på ett eller annat sätt. Därför har jag också valt att berätta om Josas tablettberoende.
Båda mådde dåligt
Josefin hade förvisso tagit sig ur det destruktiva förhållandet, men ändå mådde hon långt ifrån bra. Självmedicinering med stora doser av smärtstillande och ångestdämpande tabletter, inte sällan i kombination med alkohol, blev hennes sätt att försöka fly från verkligheten. Även Marie mådde dåligt. Många års hårt slit för att komma i ekonomisk balans efter en fiaskoartad scenshow som gjort gruppen hårt skuldsatt började ta ut sin rätt. Den ständiga oron för systern gjorde inte saken bättre. I augusti 2008 nådde Marie en punkt då hon var så utmattad att hon inte ville leva längre.
– Jag skrevs in på en psykiatrisk avdelning. Läkarna konstaterade att jag led av djup kronisk depression, stark ångest och var suicidal, självmordsbenägen. När jag skrevs ut ett knappt år senare hade jag tagit del av allt som psykvården hade att erbjuda, inklusive elbehandlingar. Jag var vilsen och längtade hem till Gotland. Dessutom visste jag att Josa verkligen behövde mig.
Systrarna flyttade ihop i ett hus som de kunde hyra tack vare ekonomiskt stöd från Benny Andersson. Josefin hade då genomgått en stor ryggoperation. Några ryggkotor var i så dåligt skick att de måste stelopereras. Senare började hennes ljusa kalufs att falla av.
– Inte nog med att Josa tappade håret, hon fick också stora kliande sår på huvudet. Jag hjälpte till att linda om och smörja in dem varje dag. Det var en sådan kamp med det där, suckar Marie medlidsamt.
– Håravfallet var antagligen kopplat till PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Jag har förstått att många kvinnor som blivit misshandlade drabbas av PTSD. Med åren blev det tydligt att det Josa varit med om kom ifatt henne.
I långsam takt började Josefin med Maries hjälp att skriva ner sin historia. En återkomst till scenen kändes däremot långt borta. Under lång tid var systrarna så slutkörda att de inte ens orkade lyssna på musik. År 2013 stötte de av en händelse på Gotlands länsteaters chef Thomas Sundström på Ica.
– Ni måste börja sjunga, spela och skriva igen! uppmanade han dem.
Mötet blev starten på en lång övertalningskampanj som gav Marie och Josefin luft under vingarna. I februari 2015 hade de premiär på föreställningen Systrarna Sisters.
– Jag är så lycklig över att vi gjorde den föreställningen. Det var en kolossal befrielse att vi vågade och klarade av det. Josa fick tillbaka glädjen i att stå på scenen. Under föreställningen tog hon av sig sin hatt och visade sitt kala huvud för publiken. Tänk vilket mod att stå på scenen utan hår efter att ha varit en sådan femme fatale.
Meningen var att föreställningen följande höst skulle flyttas till Stockholm men återigen kom livet emellan. Josefins ena höft var så utsliten att hon knappt kunde gå. I februari 2016 blev hon opererad.
– Efteråt hade Josa oerhört ont. Den sista helgen i februari var smärtorna värre än någonsin. Hon tog morfintabletter, men de gav henne hallucinationer och paranoida tankar.
Marie försökte övertala Josefin att åka in till psykakuten men systern vägrade.
Josa är med henne
Natten blev svår. Josefin drabbades av förföljelsemani. För att hon skulle känna sig lugnare tog systrarna på morgontimmarna en promenad med Josefins hund Trejo. Tillbaka i huset la de sig på nytt för att sova. En stund senare vaknade Marie av att hunden skällde. Hon fann Josefin halvsittande i sin säng, stel och nästan blå.
Återupplivningsförsöken var fruktlösa. Den 18 mars 2016 begravdes Josefin i Visby domkyrka. I kistan fanns även en urna med askan efter hennes fyrfota älskling Trejo – en gammal och trött trotjänare som familjen av barmhärtighet ville bespara saknaden efter sin matte. Några veckor senare kom obduktionsrapporten.
– När jag såg självmord stå angivet som dödsorsak blev jag chockad. Innan dess hade jag trott att Josa dött av att hjärtat var förstorat och att kroppen inte orkade mer. Men i magen hade man funnit ett 50-tal morfintabletter.
Ingen kan säkert veta om Josefin medvetet överdoserade morfin, men obduktionsrapporten gav ändå nytt bränsle åt Maries många skuldkänslor.
Skuldkänslor som hon på flera ställen i boken ger luft åt: Varför tvingade hon inte Josefin att åka in till psyket? Och hur kunde hon somna om den där olycksaliga morgonen?
– Rent intellektuellt vet jag ju att det inte går att bära en annan människas liv på sina axlar men ändå kommer skuldkänslorna ibland över mig som piskrapp och ger mig fruktansvärd ångest. Med hjälp av en terapeut försöker jag bryta beteendet att plåga mig själv med sådana tankar.
Vägen tillbaka till musicerandet har varit lång. Det första året efter Josefins död föll Marie i storgråt så fort hon satte sig ned vid pianot men en sommardag 2017 kunde hon plötsligt spela igen. I februari 2018 stod hon för första gången på scenen utan Josefin bredvid sig.
– Att få vara kreativ är mitt livselixir. Jag saknar min Josa enormt men på något vis känner jag ändå att hon finns med mig. Jag hoppas att min systers livsöde inte ska överskugga minnet av hennes artisteri. Min förhoppning är att människor kommer att fortsätta lyssna på Josas musik.