Ålen är en märklig fisk, under min barndoms somrar var den ständigt närvarande. Man kan säga att jag hörde den. Ålfiskarna hade speciella båtar som de använde för att slå ner pålar en bit ut i havet. Ljudet var försommarens mest underbara för det talade om att vädret var vackert. Annars pålade de inte, som uttrycket var.
Men när de pålade började de tidigt på morgonen, vilket betydde att redan när man vaknade kunde man höra ljudet och då visste man genast att en vacker dag väntade.
Ålapålabåten, som den kal- lades på skånska, bestod av två öppna båtar som satt ihop bredvid varandra. I det lilla mellanrummet mellan båtarna fanns en hög pelare med ett tungt lod som kunde löpa upp och ner.
Luad, rökt eller stekt
Det var med detta lod som man slog ner de långa trästörarna, pålarna, i sandbottnen. Pålarna stod sedan i långa rader och i dessa fästes nätet som hade formen av en mycket lång strut. Den kallades ålahomma. Den kunde vara ett par hundra meter lång och lär ha varit ett hantverk som bara fiskarna behärskade och som de förde vidare från generation till generation.
Om man stod på stranden och tittade på båten och lodet som gick upp och ner kunde man bli aningen förbryllad. Ljudet hördes inte när lodet slog i pålen längst ner utan istället när det var högst upp.
Det tog tid innan jag förstod att det berodde på att ljusets hastighet är snabbare än ljudets. Lodet hann upp i topp innan ljudet nådde stranden. Det var förklaringen.
Ålen som fisk förbryllade mig mindre än lodet. Ålen var en naturlig del i vardagen. För min morfar handlade det om att äta den. Luad, rökt, halmad eller stekt, gärna alla varianterna under en och samma kväll.
Inte anade vi då, varken morfar eller jag, att ålen var en fisk som förbryllat vetenskapen ända sedan Aristoteles tid, 300 år före Kristus. Det man inte kunnat förstå var hur den fortplantade sig.
Man kunde nämligen inte hitta vare sig testiklar eller äggceller i ålarnas kropp. Därför trodde man, på fullt allvar, att ålen uppstod av sig själv ur leran på havets botten.
Förklaringen till varför man inte lyckats hitta någon ål med könsorgan var att ålen genomgår fyra utvecklingsstadier och det är först i det sista, när den ska fortplanta sig, som den behöver något könsorgan. Alltså utvecklas det först då.
Lång resa tillbaka
Alla ålar föds i Sargassohavet utanför Florida. De börjar sitt liv som mycket små larver som följer med Golfströmmen över Atlanten. De ålar som når den svenska kusten vandrar upp längs åar till både sjöar och träsk, eller stannar i skärgården. De kan till och med ta sig fram på land.
Här lever de i tio till 15 år tills de plötsligt drabbas av kärlekshunger. Mörka höstnätter ger de sig iväg på den långa resan tillbaka till Sargassohavet. Där fortplantar de sig och sedan dör de.
Det var då, när de kärlekskranka skulle återvända över Atlanten, som de kunde fångas i ålahommorna. På min morfars tid och när jag var liten. De som är unga idag får inte uppleva ljudet från ålapålabåtarna.
Ålen har minskat katastrofalt och det är numera nästan helt förbjudet att fiska den.
Vi får hoppas att den kan återhämta sig så att pålandet åter kan höras utmed kusten. Till glädje för alla barn som har svårt att komma upp på morgnarna.
