• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag födde min son hemma i badrummet!

    Martina hade bara lagt sig för att vila – men vaknade till en kvart senare, av krystvärkar! Med SOS på högtalartelefonen föder hon sin lille pojke – helt ensam hemma i badrummet. Tack och lov gick allt bra och som bonus hade hon inte ens ont.

    Jag födde min son hemma i badrummet!

    30-åriga Martina Razays graviditet fortskred fullt normalt. Lite ont i ryggen var det enda hon kände av. Tillsammans med maken Peter väntade hon sitt andra barn och Martina var i vecka 40+3 den där dagen i september när värkarna satte igång. Hela natten hade värkarna kommit och gått. Med tanke på att det var parets andra barn tänkte de att slutskedet kunde gå snabbt den här gången. På morgonen efter ringde Martina barnmorskan.

    – Jag hörde av mig till förlossningen för att få råd om hur jag skulle göra. Jag hade värkar men de kändes ändå inte så starka eller täta så att jag behövde åka in. Vi kom överens om att jag skulle stanna hemma och ringa igen om det blev värre, berättar Martina.

    – Vid 14-tiden på dagen kom två kraftiga värkar, men sedan avtog de och så höll det på. Martina kände att hon hellre ville vänta hemma än att komma till förlossningen för att sedan få höra att hon måste åka hem igen.

    Hela familjen samlad. Martina och Peter med barnen Juli, 4 år och Leo som nu hunnit fylla 3 år.
    Foto: Privat

    Satte sig på toaletten

    När Martina hade haft värkar som kommit och gått ett helt dygn kände hon att det nog ändå snart måste vara dags.

    – Jag bad min man att skjutsa vår dotter till sina föräldrar runt 21.30 på kvällen. Jag la mig då och vilade men vaknade till en kvart senare, av krystvärkar. Martina beskriver hur hon kände sig tvungen att ställa sig på alla fyra i sängen. Samtidigt ringde hon förlossningen och sa "Jag kommer att föda nu".

    – Jag ringde min man och sa att han skulle komma hem på en gång. Han hörde allvaret i min röst. Därefter minns inte Martina i detalj hur det gick till, men på något vis tog hon sig in till deras lilla badrum och hon satte sig på toaletten. På förlossningen sa man till Martina att hon skulle ringa SOS, vilket hon gjorde.

    – Medan jag sa mitt namn och min adress kom min son ut. Jag fångade snabbt upp honom så att han inte skulle falla ner i toaletten. Leo föddes i sin fostersäck och i samma stund som jag lyfte upp honom, sprack fostersäcken. Martina hade hela tiden rösten från SOS med sig på högtalaren i sin telefon.

    En stolt mamma!
    Foto: Privat

    Var aldrig rädd

    – Jag låg på badrumsgolvet med sjuksköterskan i luren som lotsade mig och hela tiden underrättade mig om var de befann sig med ambulansen. Han sa åt mig att hålla min son upprätt och att jag skulle gnugga på hans rygg med en handduk för att han skulle få ur sig all vätska. Min son grät, vilket ju är ett bra tecken.

    Martina upplevde aldrig att hon var rädd, men när hon i efterhand lyssnat på sitt eget samtal till 112 hör hon paniken i sin egen röst.

    – Jag ropar "Oh, my God" typ hela tiden. Men jag kan verkligen inte minnas att jag alls var så där rädd som jag låter.

    När Martina ligger där på badrumsgolvet omgiven av blodiga handdukar och med en skrikande bebis på bröstet hör hon hur någon rycker i handtaget.

    – Jag tänkte att det var ambulansen som nu var på plats, men in kom min man. Han har berättat för mig hur han rusade upp i trappuppgången, beredd att hjälpa mig in i bilen och vidare mot förlossningen. Han hade stannat till vid dörren då han hörde bebisskrik och kom sedan in och såg mig.

    Martinas man hamnade i chocktillstånd.

    – När Peter kom in i badrummet och såg mig där mötte han ett enda stort leende. Jag var i eufori, Peter i chock. Han stirrade runt mellan rummen och tittade ut genom fönstret för att se om inte ambulansen snart var på plats. Peter var traumatiserad, helt borta.

    Martinas trygghet under förlossningen var att hon hela tiden hade kontakt med SOS-alarm på högtalartelefon.

    Ingen smärta

    Strax därefter var två ambulanser på plats. Man brukar göra så om det är så att mamman och bebisen behöver olika vård och olika akut.

    – I vårt fall skickades den ena amulansen iväg igen eftersom både jag och Leo verkade må bra.
    Ambulanssköterskorna kom upp, den ena tog han om Peter och försökte lugna honom. Den andra hjälpte mig att klippa navelsträngen. Peter var inte vid sina sinnens fulla bruk och inte lika närvarande som man kan säga att han var när vår dotter föddes.

    Under hela utdrivningsskedet kände Martina ingen smärta alls.

    – Nej, faktiskt inte. Noll smärta. Jag kände mig bara överlycklig. Det var en sådan enormt häftig upplevelse att få föda alldeles själv. Tack och lov gick allt bra, jag vet inte hur det hade gått om det hade varit minsta komplikation under förlossningen.

    Martina har flera gånger fått frågan om hon behöver bearbeta sin situation och kanske gå och samtala med någon, men enligt Martina har hon bara sett positivt på upplevelsen.

    – Jag kände mig inte heller helt ensam, hela tiden hade jag SOS-alarm vid min sida. De var min stora trygghet under hela förlossningen, utan dem hade jag kanske sett på upplevelsen som mer dramatisk.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!