Madeleine gav sin njure till sonen Dennis

Det är ingen tvekan om att det är en mamma och hennes son som sitter bredvid varandra i soffan i Madeleine Erixons villa på Värmdö i Stockholms skärgård. Släktskapet är tydligt. Madeleines son Dennis har en ledig dag från arbetet som frilansfotograf och är här och hälsar på.

Tack vare att de är lika även på insidan kan 29-årige Dennis leva ett friskt och bra liv idag. Fem år har gått sedan operationen då Madeleines ena njure bytte kropp och vardagen tickar på som vanligt. Men ibland påminns de av allvaret och hur skört livet kan vara.

– Jag är inte den som grämer mig över det som har varit och hur illa det var. Men utan mamma kanske jag inte hade suttit här idag, säger Dennis.

Han lever med en allvarlig kronisk njursjukdom, som har styrt tillvaron mer eller mindre hela livet. Det började när han var omkring ett år gammal. Madeleine minns dagen tydligt. Hon var i sommarhuset i Halmstad tillsammans med svärmodern, då hon upptäckte att något inte stämde med Dennis.

– En dag såg jag hur magen plötsligt hade svullnat upp på Dennis och han var ledsen och gnydde. Jag tänkte först att det var något tillfälligt men på kvällen blev det värre och han fick 40 graders feber, så då åkte vi akut in till Halmstads lasarett, berättar Madeleine.

Dennis uppsvällda mage visade sig vara full med urin. I en vecka låg han inlagd på sjukhuset och fick buken tömd. Förklaringen till vad som hade hänt i Dennis kropp fick familjen först några veckor senare, då samma sak upprepade sig hemma i Stockholm igen.

– Läkarna tömde buken på urin ännu en gång och efter noggranna utredningar konstaterade de att Dennis njurar hade en nedsatt funktion. En missbildning på urinvägarna gjorde att all urin åkte upp till njurarna istället för att han kissade ut det, berättar Madeleine.

Det blev starten på en barndom präglad av sjukhuskorridorer och vita rockar. Varje månad åkte Dennis in och ut på sjukhuset för att ta prover och tömma buken. När han var fem år gammal fick han en stomipåse på magen för att avlasta urinblåsan och urinledarna. Vid sju års ålder var hans vänstra njure i så dåligt skick att den opererades bort.

– Det blev många och ibland långa sjukhusvistelser. För en liten kille som inte riktigt förstod vad det var som hände kring honom var det tufft. Han åt mediciner för att dämpa infektionsrisken och kunde inte alltid göra allting han ville som sina kompisar, men han har ändå alltid varit en pigg och glad pojke och kämpat på, säger Madeleine.

Även om Dennis inte alltid visade det utåt satte sjukdomen sina spår. Förutom den fysiska påfrestningen för kroppen var det också en psykisk pärs att inte vara som alla andra.

– Att gå omkring med ett öppet sår i den åldern var såklart inte kul, men jag har alltid haft bra vänner omkring mig och aldrig blivit retad så jag har ändå haft tur på det sättet. Samtidigt kändes det trist att jag inte alltid kunde göra det jag ville, som att sova över hos kompisar och resa som andra. Jag har ju alltid varit bunden till sjukhus och ätit mediciner, säger Dennis.

Det värsta för Madeleine var ovissheten. Dennis högra njure hade en begränsad livslängd vilket gjorde att ett orosmoln ständigt hängde över deras huvuden. När som helst kunde hennes lilla pojke bli dödssjuk igen.

– Vi föräldrar var medvetna om att Dennis njure blev svagare med åren. För att han skulle må bra och kunna leva ett aktivt liv skulle han behöva dialys i framtiden och även en njurtransplantation. Jag fokuserade på nuet men i bakhuvudet visste jag vad som väntade, säger Madeleine.
Efter studentexamen började Dennis så småningom frilansa som fotograf och åren gick – men när han var 23 år började hälsan vackla.

– Dennis gick på regelbundna kontroller på Huddinge sjukhus. En dag ringde han och berättade att hans värden hade sjunkit så lågt att det var dags att börja tänka på en transplantation, säger Madeleine.
Hon ville genast utredas för donation.

– Jag var väldigt säker på min sak. När man ser någon man älskar bli svagare och oroligare i själen vill man bara få det gjort så snabbt som möjligt. Den enda oron som fanns hos mig var att proverna skulle visa att jag var sjuk eller att jag av någon anledning inte skulle vara lämplig som donator.

Men det visade sig att Madeleine matchade perfekt. Efter ett år av provtagningar och undersökningar kom det glädjande beskedet att hon hade blivit godkänd som donator.

– Min lycka var total. Jag skulle kunna ge min äldsta son en njure som gåva!

I januari 2014 genomfördes transplantationen. Dennis var inskriven på Huddinge sjukhus sedan en vecka tillbaka. Två dagar före operationen skrevs även Madeleine in för provtagning och läkarbesök.

– Kvällen före operationen smög jag in till Dennis och kramade honom god natt. Egentligen fick vi inte det eftersom vi hade tvättat oss med bakteriedödande tvål men jag ville bara ge honom energi inför operationen och säga att allt kommer att gå strålande. Lite busig får man vara! ler Madeleine.

Operationen gick bra. På uppvaket efteråt låg Madeleine och Dennis bredvid varandra och pratade en stund.

– Det var underbart att se Dennis igen! När jag träffade honom dagen efter såg han redan mycket piggare ut i ögonen och hade en annan färg i ansiktet – han riktigt strålade av energi. Jag ska erkänna att det tog några dagar innan jag var på banan igen. Jag kände mig väldigt trött och min kropp var omtumlad men det var det värt! säger Madeleine.

För Dennis var skillnaden total. Från att ha varit sjuk och sängbunden det senaste året var han som pånyttfödd.

– Efter operationen kände jag en form av energi i kroppen som jag aldrig hade känt förut. Det var som om någon hade tagit ut ett urladdat batteri och satt in ett helt nytt. Det var en obeskrivlig känsla, min kropp fungerade som den skulle göra för första gången i mitt liv.

Tiden efter transplantationen bodde Dennis hemma hos Madeleine.

– Så vi kunde ha koll på varandra ifall något skulle hända. Vi tog promenader på dagarna så att kroppen skulle komma igång igen men vi fick inte bära tunga saker. Jag var hemma i tolv veckor innan jag började jobba igen, säger Madeleine.

Dennis började jobba igen ett år efter transplantationen. Steg för steg har han tagit sig tillbaka till en fungerande vardag och idag lever han ett helt vanligt liv med egen bostad och fästmö.

– Det känns fantastiskt att kunna göra saker som jag alltid har drömt om. Allt är tack vare mamma, det finns inte ord att beskriva hur tacksam jag är! säger Dennis.

– Jamen det är klart, du är ju min älskade son! säger Madeleine och kramar om Dennis.

I framtiden kommer Dennis med största sannolikhet att behöva transplanteras igen. Men de försöker att inte tänka för mycket på det.

– Jag njuter av de dagar jag har och är bara evigt tacksam och glad. Njuren kan gå sönder imorgon eller hålla i 25 år till men just nu ser min prognos väldigt bra ut och den förväntas hålla länge, säger Dennis.

– Man har inga garantier här i livet men jag hoppas av hela mitt hjärta att min njure ska trivas länge i Dennis kropp! Det blir sällan som man tänkt sig i livet men det blir bra ändå, säger Madeleine och lägger till en uppmaning till alla läsare:

– Om du har möjlighet, sätt upp dig i donationsregistret och skänk en tanke till alla som väntar på en transplantation. Det kan rädda liv!