Min klimatsmarta resa blev ett riktigt äventyr!

Förra tv-meteorologen Helen Tronstad hade lovat sig själv att aldrig mer göra några flyg-resor i semestersyfte, av klimatskäl. Ändå kunde hon inte släppa drömmen om att få uppleva Australien. Land- och vattenvägen tog hon sig hela vägen till sitt drömresmål. Att det tog tre månader istället för 20 timmar såg Helen som en bonus.

Helen Tronstad

Ålder: 66 år.

Yrke: Pensionerad 

meteorolog. 

Familj: Två vuxna söner, 37 och 34 år gamla, samt ett barnbarn.

Bor: I lägenhet i Stockholm. Har även ett torp i Sörmland.

Liksom många andra nyblivna pensionärer längtade Helen Tronstad efter att fly det svenska höstmörkret och utforska nya delar av världen. Allra mest längtade hon efter att få sitta med en paraplydrink framför sig i soliga Australien. Hon förstod bara inte hur det skulle gå till. Såväl hälsan som ekonomin tillät en resa till den stora kontinenten på det södra halvklotet, men Helen hade dyrt och heligt lovat sig själv att aldrig mer göra flygresor enbart för nöjes skull. Efter ett långt yrkesliv som meteorolog var hon plågsamt medveten om hur skadliga flyg-planens koldioxidutsläpp är för vårt klimat.

– Jag har i många års tid varit oroad över klimatet. När jag år 2000 anställdes som meteorolog på SVT hävdade min chef Pär Holmberg att Köpenhamn var på väg att få likadant klimat som Paris. Jag hade till en början svårt att tro honom, men när jag fick se statistik över temperaturförändringarna förstod jag att han hade rätt.

Insikten om det alarmerande miljöläget fick Helen att ändra sina privata vanor för att belasta klimatet så lite som möjligt.

– I allt jag gör frågar jag mig om det verkligen är nödvändigt. Det gäller allt från om jag ska köpa en ny blus till om det är motiverat att ta bilen dit jag ska. På mitt torp i Sörmland har jag installerat sol-
celler som gör att jag är självförsörjande på el under hela sommarhalvåret.

De senaste tio åren har Helen bara gjort ett fåtal flygresor, varje gång med en djup känsla av olust.


Ville se nya platser

– En av mina sista flygresor gjorde jag hösten före min pensionering, då jag flög till Kanarieöarna. Jag försökte försvara resan med att jag var trött och behövde komma till solen. Dessutom hade jag ju flugit så lite de senaste åren, intalade jag mig. Men hela resan igenom hade jag dåligt samvete. När jag kom hem bestämde jag mig för att inte flyga mer i nöjessyfte. Dilemmat var att jag fortfarande ville ut i världen och se nya platser. Precis som alla andra började jag längta utomlands när jag på Facebook såg semesterbilder med vita stränder och vajande palmer.

Många år tidigare hade Helen varit på en föreläsning där vetenskapsjournalisten Karin Bojs berättade om en resa med Transsibiriska järnvägen. Det där vill jag också göra en dag, tänkte hon. Då Helen i april 2017 vandrade ut från tv-huset som pensionär efter att ha blivit avtackad med blommor under en direktsändning fanns plötsligt tiden för en långresa. Men det var inte förrän en väninna till henne tillfälligt bosatte sig i Singapore som planerna började konkretiseras.

– Min väninna ville liksom jag hemskt gärna åka till Au-stralien. Hon hade inte riktigt samma miljötänk som jag utan tyckte att vi kunde ta flyget från Singapore, men jag klargjorde från första början att det inte var tänkbart för min del. Hon hittade istället en kryssning som skulle ta oss från Singapore till Australien.

Fick barnbarn

När Helen påbörjade planeringen av sin resa hade hon ingen aning om att hon bara drygt tre månader före avfärden skulle få sitt första barnbarn, en liten flicka.

– Jag tänkte att de nyblivna föräldrarna kanske skulle tycka att jag var en himla dålig farmor som åkte iväg så kort tid efter mitt barnbarns födelse, men både de och min andre son har varit väldigt stöttande och uppmuntrande. När vi pratades vid under resans gång sa de hela tiden: “Ha inte för bråttom hem, mamma. Vi har ju resten av livet på oss att umgås.”

Den 2 september 2018 var det dags för avresa och Helen klev på Finlandsfärjan i Värtahamnen i Stockholm för att ta sig till sin första anhalt, Helsingfors.

– Mina förväntningar var höga, även om jag i det läget inte hade någon aning om vad resan skulle innebära. Men jag reflekterade över att de andra passagerarna på båten nog inte skulle åka lika långt som jag, minns Helen med ett skratt. På kvällen satte jag mig i baren och tog en Singapore sling för att fira att jag äntligen hade kommit iväg.

Väl framme i Helsingfors bytte Helen till sitt primära färdmedel – tåg. Drygt tre timmar senare steg hon ut i S:t Petersburg. Efter att ha ägnat några dagar åt att utforska den ståtliga staden tog hon tåget vidare till Moskva. Där möttes hon av ett tjugotal svenskar och fem norrmän som, liksom hon själv, bokat en paketresa för den 790 mil långa turen mellan Moskva och Peking med Transsibiriska järnvägen.

– Det var trevligt att ha sällskap under tågresan. Vi hälsade på i varandras kupéer och satt även och pratade med varandra ute i gångarna.

Häftig upplevelse

Under resans gång stannade gruppen till för guidade turer i den sibiriska staden Irkutsk och närbelägna Bajkalsjön. Så småningom nådde man Mon-goliet, där Helen upplevde fyra oförglömliga dygn.

– Att komma ut på mongoliska landsbygden och se de vidsträckta vidderna och andas in den rena, klara luften var en av de häftigaste upplevelserna på hela resan. Det karga landskapet var en total kontrast till det tätbefolkade Peking som vi efter ytterligare ett drygt dygns tågresa kom fram till.

I Peking skildes Helen från sina nyfunna vänner i resesällskapet och fortsatte resan på egen hand. Hon åkte tåg genom Kina och Vietnam. I vietnamesiska Da Nang mötte hon sin väninna. Tillsammans tog de sig med buss till Kambodja, där de gjorde en avstickare till det berömda templet Angkor Vat innan de åkte vidare mot Thailand. Två månader efter avresan från Sverige anlände Helen till Bangkok. Medan väninnan tog flyget vidare till Singapore satte hon sig återigen och nötte på tåget, som denna gång gick genom Malaysia. Det var också där som resans enda riktiga missöde inträffade.

– Jag var noga med att boka taxi till tågstationen i god tid innan tåget skulle gå. På morgonen knackade en kille från hotellet på min dörr och berättade att taxichauffören hade väntat på mig jättelänge. Det visade sig att mina klockor inte hade uppfattat tidsskillnaden på en timme och därmed inte ställt om sig automatiskt, vilket berodde på att jag befann mig i en liten landficka mellan två olika tidszoner. Jag missade tåget. Istället för fem timmars tågresa blev det tolv timmar med buss. Tågbiljetten som gick åt skogen var lyckligtvis ganska billig i inköp.

Kryssade till Sydney

I Singapore återförenades Helen med sin väninna. De steg ombord på kryssningsfartyget som på 19 dygn skulle ta dem till Australien. Ett transportsätt som Helen så här i efterhand finner tvivelaktigt.

– Det kan inte vara klimatvänligt att frakta män-niskor i stora fartyg som eldar dieselolja och släpper ut mängder med koldioxid i luften. Dessutom misstänker jag att matsvinnet på kryssningarna är stort. Men jag måste medge att det var en fantastisk upplevelse att segla in i Sydneys hamn tidigt en morgon och se stadens operahus och vackra bro på nära håll.

Under fyra veckor reste Helen och hennes väninna runt med buss i Australien. De besökte bland annat den lilla orten Coober Pedy, som är omtalad för sina klimatsmarta bostäder.

– Invånarna bygger sina hem i bergen och bor i inredda grottor. Där har de en väldigt jämn och behaglig temperatur året om utan att behöva förbruka någon elenergi, förklarar Helen.
Julhelgen tillbringade hon i området kring den berömda klippan Uluru, även känd som Ayers Rock.

– På annandagens morgon var vi en grupp som gick runt hela berget under soluppgången, ledsagade av en guide som berättade om hur stenen format aboriginernas världsbild. Det var en stark och nästan andlig upplevelse. Besöket vid Uluru var resans stora höjdpunkt.
Nyårsaftonen firade Helen i Darwin i nordligaste Australien. Därifrån skulle hon och hennes väninna ta sig tillbaka till Singapore. Helen letade febrilt efter ett miljövänligt färdmedel men blev till slut tvungen att acceptera att det inte fanns något annat alternativ än att sätta sig på flyget.

– Det kändes som ett nederlag, konstaterar hon med en suck. Det hade varit ännu häftigare att kunna säga att jag varit till Australien fram och tillbaka utan att flyga. Jag har aldrig rest så trångt och obekvämt som på det där flygplanet. Den enda fördelen var att vi kom fram på bara fyra timmar.

När Helen hade lämnat av sin väninna i Singapore började hon få hemlängtan. Samtidigt insåg hon att hon inte som planerat skulle hinna hem i tid till sin squaredans-klubbs årliga danstillställ-ning.

– På hemvägen valde jag att åka Transmanchuriska järnvägen som har en annan sträckning än den transsibiriska. Delvis för att det var kul att se andra platser, men också för att hemresan skulle gå snabbare eftersom vi på den rutten inte passerade Mongoliet där man måste ha visum för att komma in.
För att återigen bli insläppt i Kina och Ryssland var Helen dock tvungen att ansöka om visum på nytt, vilket medförde en del krångel och tidsspillan.

– Det var en lättnad att komma ut ur Ryssland. När jag kom till gränsövergången till Finland hälsade passkontrollanten mig välkommen hem. Då började jag gråta.

Än mer känslosamt blev det då Helen vid hemkomsten till Värtahamnen den 10 februari togs emot av sin familj.

– Vi åkte hem till min syster och åt lunch. Det var härligt att få sitta och prata med dem alla ansikte mot ansikte. Och mitt barnbarn hade hunnit bli en riktig liten människa under månaderna som jag varit borta.
Helen konstaterar att hon kom hem till ett betydligt mer klimatmedvetet Sverige än hon hade lämnat 23 veckor tidigare. För egen del hoppas hon att hon har flugit för sista gången, även om hon inte tvärsäkert kan säga att så är fallet.

Inga onödiga flygresor

– Om jag hade blivit sjuk under resan hade jag omedelbart satt mig på ett flygplan för att komma hem till de mina. Och skulle mina barn råka ut för något långt hemifrån flyger jag dit på direkten, inget snack om saken. Men onödiga flygresor kommer jag även fortsättningsvis att undvika. Det kommer aldrig mer hända att jag sätter mig på ett flygplan för att åka på semester, fastslår hon bestämt.

Framtida resor kommer även de att gå via tågrälsen.

– I sommar planerar jag att åka till den norska västkusten och hälsa på släkt som bor där. Det ska vara en väldigt vacker och spännande tågresa.

Höstens äventyr har berikat Helen på många sätt.

– Jag fick se och uppleva mycket mer än om jag hade flugit mellan destinationerna. I vissa situationer var jag tvungen att vara lite cool, inte minst eftersom jag hade visum som inte tillät några förseningar. Hela erfarenheten har stärkt mitt självförtroende. Nu när jag har fått ett kvitto på att jag fixar det skulle jag inte tveka att ge mig iväg på en ny långresa.

Scroll to Top