Makarna Karin och Rune Lagerstrands hus låg längs vägen genom Bispberg utanför Säter i Dalarna. Klockan hade hunnit bli ett på natten och paret hade redan hunnit väckas en gång av katten och hunden som oroligt ville ut.
Nu var det dags igen.
Collien Cinda var aggressiv och skällde och katten reste borst som om den upptäckt något farligt. Ingenting verkade hjälpa. Båda verkade lika skärrade inomhus som när de väl släppts ut.
Hundens och kattens underliga beteende fortsatte fram till strax efter klockan tre. Då bestämde sig makarna för att stiga upp och klä på sig och Karin Lagerstrand tittade ut genom sovrumsfönstret i hopp om att se något som kunde förklara det hela.
Utanför lyste en växande halvmåne på en stjärnklar himmel. Men det var inte stjärnhimlen som först drog Karin Lagerstrands blickar till sig. Där ute kunde hon se hur Cinda stod blickstilla vid flaggstången, med svansen mellan benen och tänderna klapprade i käkarna. Eftersom Karin trodde att hunden fått syn på en grävling gick hon ut på kökstrappan som vetter mot söder.
Klockan var då halv fyra på morgonen.
– När jag kom ut kände jag en mycket stark svavellukt och började titta mig omkring för att se var den kom ifrån, berättar Karin Lagerstrand. Då fick jag se ett isblått föremål som var format som en jättestor glödlampa som hängde i höjd med några björkar, kanske 500 meter från mig.
Föremålet hade en kall, metalliskt blå färg medan en aura av ljusgrått dis med stänk av orange som omgav det. Trots att föremålet lyste, reflekterades inget av ljuset i träden. Det var bredare än det var högt och senare har Karin uppskattat storleken till sex gånger åtta meter.
Blev paralyserad
Medan Karin stod på kökstrappan och tittade började det hända saker i botten av “glödlampan”.
– Längst ned fanns en halsformad öppning där det kom ut blixtar som påminde om långa spjut. De var raka som lansar med en spets framtill och de liknade inte vanliga blixtar. Spjuten sköts ut från föremålet hela tiden, ett i ett. Det verkade som om blixtarna på något sätt slungades ut och sedan drogs tillbaka in i klotet.
Medan hon stod där endast iklädd nattlinne och tröja hände något som nästan skrämde vettet ur den då 59-åriga kvinnan. Karin Lagerstrand kände hur käkarna låstes och hur hon fick gåshud över hela kroppen. Men värst av allt var att hon fick en känsla av att något sögs fast vid hennes panna över vänster öga.
– Jag blev som paralyserad. Jag kunde inte ropa på hjälp och jag kunde inte ta mig därifrån. Det var hemskt, säger Karin. Jag var så rädd att jag var alldeles förstörd. Min man hade gått tillbaka till sängen och jag kunde inte ropa på honom! Jag bara skakade.
Vad det än var som hade drabbat henne så gjorde det fruktansvärt ont och Karin trodde att hon skulle dö. Efter cirka fem minuter försvann plötslig klotet, i sidled eller neråt och först då kunde Karin röra sig igen. Just som hon vände sig om sved det till vid hennes högra skulderblad.
Upptäckte brännmärke
Under tiden hade Rune somnat om. Strax innan hade han kunnat höra ett surrande ljud som av en bil på tomgång och trodde att det var oljepannan som krånglade men var så trött att han inte gick upp och tittade till den. Rune hade också känt sig orolig och tyckte att luften verkade konstigt tryckande. Senare upptäckte han att armbandsuret hade stannat.
När Karin kom in igen visade köksklockan 03.35. Föremålet hade försvunnit men svavellukten dröjde sig kvar. Både hunden och hon själv stank av svavel. Katten hade sprungit bort och kom inte tillbaka förrän senare.
– Jag kokade en kopp kaffe och tog av mig tröjan som jag hade hängt på mig över nattlinnet, berättar hon.
När föremålet väl var borta lugnade både hunden och katten ned sig. Karin gav Cinda lite godis och katten gick in i garderoben och lade sig.
Vid fyratiden gick Rune ut med Cinda på den sedvanliga promenaden och han kände då en stark kreosotliknande lukt. Cinda uppförde sig nervöst och nosade omkring i gräset, ibland kurade hon ihop sig. Ingen av grannarna tycktes vara vakna ännu.
Fortfarande fyra dagar efter händelsen dröjde sig en svag lukt kvar i luften kring huset.
– Men det var först på nyårsdagen som vi upptäckte att det fanns ett långt brännmärke på baksidan av min tröja. Jag hade också börjat få konstiga stickningar i skulderbladet, berättar Karin.
Hela kroppen kändes annorlunda och Karin var knottrig på huden och käkarna kändes stela en lång tid efteråt. I fyra dagar gick hon med en molande huvudvärk, lika länge som den svaga lukten gick att känna. Stickningarna i axeln hade hon fortfarande kvar när jag träffade henne tio år efter händelsen.
För Karin Lagerstrand blev händelsen början på en lång sjukdomsperiod. Hon drabbades av flera inflammationer och kände sig ofta trött och hängig.
Analyserat på FOA
UFO-Sveriges undersökare Berit Bergqvist och Birgit Sälgström från Västerbergslagens UFO-förening, som undersökte familjen Lagerstrands observation, lade ned ett omfattande arbete på att utreda fallet.
– Vi hämtade jumpern och kunde konstatera att det fanns ett fem centimeter långt märke baktill på högra sidan. I märket satt trådöglor fastbrända. Vi ringde också upp hälsovårdschefen i Säter som kom och mätte radioaktiviteten på jumpern men provet var negativt, det fanns ingen förhöjd strålning, berättar Berit Bergqvist.
För att få brännmärket analyserat skickade undersökarna Karin Lagerstrands tröja till Försvarets forskningsanstalt för analys. Undersökningen utfördes av Arne Groth i mitten av mars 1988 och i slutet av juni kom hans utlåtande:
“Det så kallade brännmärket förefaller inte vara ett brännmärke när jag ser på det i mikroskop – 40x förstoring. Den mörka färgen har uppstått genom att fibrer av ett annat och mörkare slag liksom svetsats fast vid jumperns fibrer.
Att en tuss fibrer på detta sätt både transporterats och svetsats fast på jumpern, tyder på ett starkt elektrostatiskt fenomen med lokal gnistbildning vid det aktuella stället på kroppen”, skriver Groth i ett handskrivet brev ställt till Berit Bergqvist.
Knackade dörr
Trots FOA:s utlåtande var det få som tog notis om undersökningen. Arne Groth var själv mycket ufointresserad och kände också till omständigheterna kring hur märket uppstått.
Hans undersökning var knappast neutral och den handskrivna rapporten slarvig och utan den vetenskapliga noggrannhet som så väl hade behövts. Och “brännmärket” kunde ha uppstått på en rad olika sätt.
Den 10 september 1988, sju månader efter händelsen, dyker ny intressant information upp. Under ett besök hemma hos Karin Lagerstrand får UFO-Sveriges undersökare veta att Karin upptäckt ett nytt brännmärke.
Märket syntes tydligt i en gardin vid köksdörren där Karin stått under observationen. Höjden över golvet var en och en halv meter vilket stämde väl överens med brännmärket i tröjan.
UFO-Sveriges undersökare knackade också dörr i Bispberg i hopp om att finna flera observatörer till händelsen men utan resultat. Många hade varit bortresta under nyårshelgen och de som varit hemma hade sovit. Trots det dök ytterligare en observatör upp.
Vittne träder fram
Petri Lyttbacka, 19 år, arbetade som kock på Scandic hotell i Falun. Natten till den 31 december 1987 var han som så många gånger tidigare på väg i bil längs väg 266 söderut från Falun mot Säter. Klockan var mellan ett och halv två när han kom fram till Trollbo vid avtagsvägen mot Stora Skedvi, sju kilometer från Bispberg.
– Efter att ha svängt in mot Stora Skedvi fick jag se ett blått ljus med inslag av rött över Bispbergs klack.
“Va fasicken kan det vara?”, tänkte jag och stannade bilen. Först trodde jag att ljuset satt fast på ett flygplan men snart såg jag att det inte rörde på sig.
– Jag stod säkert där och tittade på ljuset genom vindrutan i ungefär tio minuter. Jag såg det väldigt tydligt. Men jag slog ifrån mig det och åkte vidare. När jag kom närmare Säter så kunde jag fortfarande se ljuset, det blev större ju närmare jag kom.
– Jag har åkt den där vägen många gånger både före och efter den här händelsen men jag har aldrig sett ljuset någon mer gång. Hade det varit en fast ljuskälla borde jag ha sett den oftare.
Karin Lagerstrand avled 2015 och hennes man Rune 1995. I en av intervjuerna jag gjorde med henne berättade hon hur hemsk händelsen varit.
– Det här var ju på morgonen före nyårsafton. Då skjuter man ju inga fyrverkerier, säger Karin. Och lukten. Usch, den var så stark av svavel och kreosot att det var något hemskt.
– Jag vill inte uppleva det några fler gånger. Det kändes som om det var ondskan själv jag såg.
