Jennifers man dog medan hon var gravid

Jennifer går på helspänn hemma i lägenheten i Bandhagen. Inskolningen på förskolan för dottern Leah 2 år, har just dragit igång.

 – Det är ju inte klokt att man redan efter några dagar ska lämna sitt barn till några de faktiskt inte känner, menar Jennifer som själv ska studera till förskolepedagog.

– Jag hoppas kunna vara med och ge en bra grund till någon behövande, menar hon. Jennifer har delvis varit sjukskriven, delvis jobbat som husmor i Svenska kyrkan under de här två åren. Nu, som ensamstående mamma, tycker hon det blir bra att studera. Tanken var inte att det skulle se ut så här. Tanken var att de nu skulle vara tre; mamma, pappa och barn …

I april år 2016 ligger Jennifer i sin säng och intill henne sover fästmannen Levi.

– Vi träffades redan på gymnasiet, men blev ett par först 2014. Bara några månader tidigare hade han strött rosenblad och friat till mig. Inom mig låg vår lilla dotter, endast i vecka 15.

Drömmen om en familj var stor och det unga paret såg en ljus framtid tillsammans. De levde ett skönt och enkelt liv, inte sällan tog de bilen ut i skogen och plockade svamp.

– Levi var en riktigt skogsmulle som älskade naturen, plocka bär och fiska.

Ringer 112

Jennifer berättar att just den där morgonen ligger hon där halvvaken. Klockan var runt sex och hon hade snart tänkt gå upp då Levi plötsligt rycker till och går från djup sömn till sittandes.

– Han liksom far upp med ett ryck och tar ett hårt tag om min arm. Därefter faller han tillbaka i sängen och jag tänker att han har en mardröm och frågar “Vad gör du?” Men han puttar bort armen och han ser jättemärklig ut där han ligger. Strax därefter börjar han dregla och kroppsvätskor rinner ur honom.

Jennifer är rådig och ringer 112 på en gång. I telefonen möts hon av en röst som guidar henne.

– Man vill att jag ska försöka få ner Levi på golvet, men det är omöjligt. Han är för tung och ligger längst in mot väggen. Istället försöker jag att göra hjärt-lungräddning på plats i sängen. Det är tungt och tröttsamt och jag känner hur paniken och rädslan kommer över mig.

Efter några minuter stormar poliser, brandmän och ambulanspersonal in i lägenheten. Polisen, som ville att Jennifer skulle slippa se upplivningsförsöken, drar med henne in i köket. Hon är helt förstörd, skakar och stammar. Under tiden har övrig räddningspersonal tagit över. Jennifer berättar hur poliserna tittat på ultraljudsbilden som hängde på kylskåpet och sedan frågat henne om hon var gravid.

– Samtidigt som jag berättade att vi skulle bli föräldrar kom gråten. Jag storbölade, säger Jennifer och minnena från det som kändes som en mardröm kommer ikapp henne.

– Förlåt, men det gör fortfarande så ont att prata så här konkret om vad som hände.

Ingen hjärnaktivitet

Jennifer torkar tårarna och fortsätter berätta om hur det krävdes fyra män för att få upp och spänna fast Levi på en bår.

– De för ner honom i stående läge i den trånga hissen.

Levi fick sedan åka vidare i ambulans och Jennifer fick åka efter tillsammans med polisen.

– I bilen skickade jag sms till hans syskon och mamma, som snart kom efter och mötte upp oss på sjukhuset. Levi var då uppkopplad med en massa slangar och jag fick gå in till honom, men han var helt okontaktbar. Läkarna menade att vid detta läge var hans hjärtrytm äntligen stabil. Men under tiden när vi alla var där samlade pendlade vi ständigt mellan hopp och förtvivlan.

Jennifer menar att läkarna ofta beskriv Levis tillstånd som om det ändå fanns ett hopp, men hon tror att de redan från början förstod att han inte skulle överleva.

– De förmedlade att chansen fanns, men Levi var ju hjärndöd. Jag vakade över honom 24 timmar om dygnet, men efter fyra dygn förklarar läkarna att de ska stänga av respiratorn. Vid det här laget hade jag förstått och nog accepterat detta. Ärligt talat kände jag snarare en lättnad inför att Levi skulle slippa det där tillståndet.

– Däremot fanns det vänner som bönade och bad och till och med ville betala läkarna för att testa annan behandling. De hade sett solskenshistorier om hjärndöda som vaknat upp, men jag accepterade nog på en gång. Tidigare hade de gjort två så kallade “wake up-tester” och när jag, som då stod intill insåg hur okontaktbar han var, förstod jag att Levi var borta.

Obduktionen tog tid

I nästan ett år fick Jennifer och Levis anhöriga vänta på provsvaren från dödsorsaken.

– Levis död går inte att förklara, obduktionen visade inget alls, säger Jennifer.

Hon menar att det där med att inte få en dödsorsak har emellanåt känts frustrerande.

– Det har också skapat oro om det nu är så att det är något genetiskt som han kan fört med sig till vårt barn? Men jag har också känt att orsaken till hans bortgång inte spelar så stor roll, det gör ju ingen skillnad egentligen.

Sorgen har, under de två åren som gått, haft olika ansikten. För mitt i sorgen och tragedin fanns ett ljus: Livet inom henne.

– Först var jag skitarg på Levi. Jag hade inte gått med på att få barn ensam, den här resan hade vi ju bestämt att göra tillsammans. Men de känslorna byttes snabbt ut till tacksamhet. Jag insåg att vår bebis var det finaste han kunnat ge mig som en sista gåva.

Jennifer hade till en början också väldigt svårt för folks sympatier. “Men att han dog så plötsligt. Och så är du gravid!”

– På förskolan visste jag inte vad jag skulle säga. Skulle jag, under punkten “övrigt”, skriva att Leahs pappa dog medan hon låg i magen? Jag har aldrig haft svårt för att berätta om mitt öde, men jag pallar inte allas reaktioner. Det skapar ofta en olustig stämning.

Gravidititeten flöt på helt normalt.

– Förutom lite småbekymmer var det väldigt smidigt. Men jag var orolig för att fostret skulle ta skada av mitt mående. Jag kunde ligga på golvet och bara skrika av sorg. Framför allt var det så den första tiden, jag kände mig panikslagen och så otroligt ledsen.

Jennifer beskriver en märklig känsla av både sorg och lycka.

– Jag såg fram emot att bli mamma, men jag sörjde Levi. Det var ju han som skulle stå där när hon, vår lilla Leah, kom ut. Men istället var min bästa vän och min lillasyster med under förlossningen, som även den gick väldigt bra.

Väl hemma med sin nyfödda dotter upplevde Jennifer inte sorgen som lika tung.

– Jag var så upptagen av Leahs behov och hon upptog hela vardagen. Det var bara under kortare stunder som när hon sov, som jag hade tid att tänka och känna saknad. Leah har varit och är min lilla trygghet, precis lika mycket som jag är hennes. Min dotter är det som gjort att jag kunnat gå igenom den här tiden. Inte som en flykt, snarare som en räddning.

Svårt hitta identitet

Jennifer har hört att sorgen ska bli mindre för varje år, men kanske kommer hon att gå i terapi. Hon saknar Levis alla skratt.

– Han var alltid så glad. En högljudd kille som älskade natur och sport. Social, men samtidigt väldigt introvert. Ett hårt skal, men ett väldigt mjukt inre för oss som kände honom. Jennifer berättar att Leah är väldigt lik sin pappa, både till utseende och till sättet.

– Hon har fått hans mörka ögon och hon är lite av klassens clown. Tycker om att busa och gillar uppmärksamhet. Dessutom skrattar hon mycket. Jag kan verkligen se Levi i henne.

Jennifer kan inte fatta att det gått två år.

– Idag när jag tänker tillbaka på Levi känns det mer overkligt än någonsin. Jag tror att jag kommer få träffa honom igen men vet varken hur eller när. Men det är min stora tröst, något annat finns inte.

Jennifer beskriver ändå sin vardag som hon skapat åt sig och sin dotter som “helt ok”.

– Jag känner mig till och med glad och lycklig. Däremot är det svårt att åter hitta sin identitet. Hur är man som ensamsående mamma? Och vem är jag utan Leah?

Jennifer ser positivt på framtiden. Hon har sin familj som hjälper och stöttar.

– Min lillasyster har jag till exempel kommit väldigt nära, hon har verkligen funnits här för mig och Leah. För ett tag sedan tänkte jag att det inte fanns en chans att jag skulle kunna älska någon annan man. Därefter har jag känt att det kanske är realistiskt att jag någon gång kommer bli kär igen. Men just nu har vi det bra, bara Leah och jag.