Efter 40 år träffade Pelle sin chilenska syster!

Pelle Törnkvist trodde att han skulle mötas av sin syster, en eller två mostrar och någon kusin på flygplatsen i Santiago, Chiles huvudstad, men i själva verket stod det 10–15 personer och väntade på honom. Han skrattar lite vid minnet.

Även en kameraman från chilensk tv fanns på plats.

– Jag visste att vi skulle träffa ett tv-team medan jag var i Chile men jag hade inte kunnat tro att de skulle stå där redan på flygplatsen, säger Pelle. Det kändes lite galet.

Vi möts på ett kafé i Halmstad. Pelle tar fram sin bärbara dator och visar ett videoklipp från flygplatsen. Bland väntande människor skymtar en skylt med texten “Your family is waiting for you.”

I nästa sekvens syns Pelle med sin stora ryggsäck och sekunder senare kommer en kvinna rusandes mot honom – det är hans storasyster Maribel.

– Jag såg skyltarna först, sedan kom hon springande, minns Pelle. Känslan är svår att förklara … Det var som att alla pusselbitar föll på plats. Jag hade nog i hela mitt liv på olika sätt sökt efter något, utan att veta vad. Sedan jag träffade min syster söker jag inte längre.

Pelle kom till Sverige från Chile när han var tre och ett halvt år gammal och växte därefter upp i Halmstad.

– Jag har alltid levt här, jag är Halmstadbo och kan Halmstad innan och utan, säger han och ler en aning. Livet har tuffat på.

Att han är adopterad har aldrig varit någon hemlighet. Pappersbunten har, som han själv uttrycker det, alltid legat framme. Pelle har kunnat läsa i adoptionspapprena när han velat men aldrig känt något egentligt intresse.

– Mina föräldrar ta med mig till Chile när jag var yngre men jag sa alltid nej.

När Pelle var 20 år fick han information från adoptionsförmedlingen att där fanns ett brev till honom från släktingar i Chile men han lät det bero.

– När man är 20 finns det annat att tänka på, säger Pelle med ett snett leende. Det kändes inte intressant att söka sina rötter då. Visst hade jag tänkt på det – men jag hade det ju bra. Jag behövde inte mer.

Sedan gick det många år men plötsligt kom sonen Hampus, som då var sex år, med en fundering: “Har jag inte några kusiner i Chile?”

– Vad svarar man då? “Kanske, kanske inte.” Hampus tyckte: “Du borde leta. Kan du inte ringa och fråga någon?”

Pelle och hustrun Johanna pratade igenom saken noga och påbörjade sedan leta information. Av Pelles adoptionspapper framgick att hans biologiska mamma var död och att pappan inte fanns med i bilden men med hjälp av en ingift släkting på Johannas sida – även han från Chile – kunde en syster relativt snabbt spåras. Vad som också uppdagades var att adoptionen inte gått helt rätt till.

– Det visade sig vara en stor härva, förklarar Pelle. Vi är jättemånga som felaktigt adopterats från Chile under 70- och 80-talet. Det pågår en stor process i Chile kring detta just nu.

I Pelles fall var det så, har han fått berättat för sig, att han och hans storasyster Maribel, som då var tolv år, placerats i ett kloster som fungerade som barnhem. Men i samband med en läkarundersökning försvann Pelle.

– Jag har fått veta att min syster letat efter mig ända sedan den dagen hon förstod att jag inte skulle komma tillbaka. I nästan 38 år. Det känns sorgligt att hon inte fick någon hjälp. Ingen trodde på henne.

Pelle beskriver det som en chock att få reda på att han blivit bortförd på det sättet och att man dessutom i samma veva gett honom en ny identitet. Härvan kring adoptionerna var även grunden att ett tv-team, från ett chilenskt program som liknar Uppdrag granskning, ville träffa honom när han reste till Chile i november förra året.

– Jag har aldrig varit så nervös, säger Pelle och ler återigen svagt. Jag skulle flyga runt halva jordklotet och träffa människor jag inte kände. Jag skulle bo med människor jag aldrig träffat i ett land där jag inte kunde språket.

Men väl på plats var det nästan så att han ångrade att han inte gjort resan tidigare.
– Att se landet, träffa alla och vara med i deras vardag – det var häftigt!

Pelle funderar lite när jag frågar vad som till slut fick honom att ta steget, att börja söka.
– Det var nog min son, hans nyfikenhet, som blev avgörande.

Det visade sig att Pelle har en stor släkt i Chile och de cirka två veckor han tillbringade i landet var intensiva. Han konstaterar att det ändå var tursamt att tv-teamet fanns med redan på flygplatsen, på så vis fick han tillgång till tolk vid det första mötet med sin storasyster.

– Jag försökte hinna prata så mycket som möjligt med henne under de timmar då jag hade tolk. Jag matade henne med information. Det var jättebra. Det underlättade när vi sedan träffade andra släktingar och hon kunde berätta och förklara för dem.

Under resan till Chile fick Pelle även möta sin biologiska pappa. En släkting på mammans sida kände till honom och plötsligt en dag dök han upp.

– Det var jätteroligt att träffa honom men inte lika roligt eller befriande som jag föreställt mig, säger Pelle dröjande. Jag kände inte samma samhörighet med honom som med min syster och släkten på min biologiska mammas sida.

Pelle gör en kort paus.

– Men jag kanske behöver mer tid för att smälta att han finns. I mina papper stod det ju att jag inte hade någon pappa.

Pelle konstaterar att han nu känner ett lugn i själen. Han är glad över att han till slut bestämde sig för att söka sina rötter.

– Men det är jättesvårt att förklara känslan. Jag har diskuterat med en kompis som också återförenats med sin syster, han säger också att det är svårt att förklara för någon som inte varit med om samma sak.

Pelle lutar sig tillbaka.

– Mina föräldrar tycker också att det är jätteroligt att jag äntligen fått kontakt med min biologiska släkt och att jag reste till Chile. De hade ju pratat mycket om att vi borde åka dit men det rann alltid ut i sanden.

Nu planerar Pelle, som sedan han kom hem igen haft daglig kontakt med sin syster Maribel, en ny resa till Chile under sommaren. Denna gång följer hans fru och de två barnen med.

– Grabben fyller år när vi är där, så då blir det en dunderfest – med alla hans kusiner.