• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Helena Bergström: Min oro för barnen försvinner aldrig

    Det tuffaste i att vara mamma är då man plötsligt inser att barnen blivit vuxna och man inte längre behövs på samma sätt. Det menar Helena Bergström som förra året behandlade ämnet i sin film En jävla cirkus. Den handlar om kärlek och att våga släppa taget – något som Helena, som mamma med utflugna barn, själv håller på att lära sig vikten av.

    Helena Bergström: Min oro för barnen försvinner aldrig

    Thomas von Brömssens som cirkusdirektör i Vilken jävla cirkus borgade för skratt och må bra-känslor – men huvudstoryn handlade om sorg och hur man går vidare efter en personlig förlust: På årsdagen efter flickvännens död hamnar en ung man av en slump på en cirkus där han får lära sig att man ibland måste våga släppa taget om det som verkar omöjligt, för att senare ha möjlighet att vinna allt.

    – Jag tycker det är viktigt att berätta om sådana här ämnen. Vad händer när någon dör, inte minst med de anhöriga, de som står kvar i sorgen?

    – Jag vill också förmedla att sorg är något vi alla tids nog måste lära oss att leva med. Det går inte bara sluta vara ledsen och sörja någon som inte längre lever. Man måste inte släppa sorgen, det får lov att vara jobbigt. Sorg kan inte bara försvinna. Men att inte fastna och att våga släppa in ljuset igen, det innebär hopp och kärlek för mig.

    Att huvudpersonen i Vilken jävla cirkus var ung beror kanske på Helenas oro för den stress som många unga i dag upplever.

    – Jag har ju själv barn som just blivit vuxna och har på nära håll kunnat se vilken otrolig press som sätts på de barn som växer upp just nu. På min tid hade jag fullt upp att bara hitta min egen identitet, menar Helena.

    – Det råder ett sådant enormt hårt klimat där ute. Jag önskar att vi kunde bygga upp en värld där vi ser och plockar upp varandra. Det är de äldre som röstar för Brexit och tror på Trump, men det är de unga som ska leva med detta. Jamen, visst är det en jävla cirkus därute?

    Helena på filmpremiär med barnen Molly och Tim när det fortfarande var små 2005.

    Det tuffaste i mammarollen tycker Helena är den fas då man som förälder plötsligt inser att barnen blivit vuxna.

    – Det är en jättemärklig resa att förhålla sig till. Man gör så gott man kan för att barnen ska få en så trygg och fin grund som möjligt, men hur bra man än gör det så finns det alltid en värld därute som kan förstöra den grund man så länge byggt på.

    Helena menar att hon alltid kommer att känna en enorm sorg över att inte ha barnen nära sig som förut. 
    – Den saknaden, att inte ha barnen i sin närhet, kommer jag bära med mig för alltid. Men samtidigt vill man inte ha dem hemma jämt heller…

    – Men jag har verkligen njutit av att vara mamma under hela deras uppväxt och känner mig ytterst tacksam över att vara förälder. Man har hela tiden tagit på sig olika mammaroller genom de olika faser man gått igenom. Min mamma är fortfarande min stöttande mamma trots att jag nu är 50. Man slutar ju aldrig vara mamma, vilket känns enormt tryggt nu när jag ser mina egna leva sina egna liv allt mer. Min mamma finns alltid där, i alla sinnen, fast hon snart är 83 år. Hon betyder massor för mig och mina syskon.

    Hela Vilken jävla cirkus-ensemblen, 2017. Fr.v: Marta Oldenburg, Evin Ahmad, Gustav Lindh, Molly Nutley, Helena Bergström, Tomas von Brömssen, Vanna Rosenberg, Agneta Ehrensvärd, Johan Widerberg, Aliette Opheim, skådespelare, och Trolle Rhodin, cirkusdirektör. Ett talangfullt gäng som det var en dröm för Helena att regissera.

    Ja, barnen måste få leva sina egna liv, så att de kan göra det de vill. Som att flytta till London för att gå på filmskola, vilket Helenas son ganska nyligen gjorde.

    – Jag tycker att det är fantastiskt kul. Det är en kanonbra skola och han bor på campus. Att Molly skulle syssla med film har vi förstått ett tag, men att även Tim skulle satsa på ett jobb inom den branschen var faktiskt rätt förvånande. Men han kommer att få det toppen i England!

    Förutom jobb och familj lägger Helena större delen av sin tid på sina hästar och sina hundar.

    – Jag älskar djur och eftersom jag bär på en stor omsorgskänsla passar det mig att ta hand om och pyssla med dem. Jag blir fri tillsammans med hästar, gör mig av med min överskottsenergi och får känna mig lugn, trygg och harmonisk.

    Hur tar du ett misslyckande?

    – Jag deppar en stund, men sedan går jag ut med hunden eller rider ett tag. Efter det tar jag nya tag. Om man känner sig misslyckad är det viktigt att få in det stora perspektivet, helheten.

    Hur tänker du kring åldrande?

    – Jo, jag har så klart funderat på det där, inte minst ur ett genusperspektiv. När en man åldrats säger man: "Gud, vad han har fått karaktär." Men när en kvinna ser äldre ut säger man: "Åh, hon måste varit väldigt vacker som ung." Jag omfamnar mitt åldrande med de rynkor och den erfarenhet som det innebär. Vi offentliga kvinnor måste kanske, mer än andra, vara bra förebilder när det gäller den här biten. Visst, vill jag se snygg ut på bilder i tidningar och liknande, men bara med de förutsättningar jag själv har. Jag ser inte längre ut som Helena Bergström gjorde i Änglagård, det är över 20 år sedan!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!