På Kottekliniken huserar ett tiotal taggiga små individer som alla är totalt beroende av att Eva Fallström matar och ser till dem. I lugna, avskilda burar bor de, hemtrevligt, mysigt och med lampor som ger dem lite extra värme.
Det är lugnt och stilla, så där stillsamt som det bara kan bli en sömnig förmiddag i sällskap av nymatade och nöjda varelser, i det här fallet igelkottar.
– De minsta ungarna får modersmjölksersättning. När de blivit lite äldre får de istället majsvälling. De vuxna äter mixad kattmat som de får i en spruta, säger Eva och pustar ut en liten stund.
Våren och sommaren är intensiva perioder för henne. På Kottekliniken är det dygnet-runt-arbete som gäller. Knappt har Eva hunnit behandla färdigt en kotte för vidare flytt till den större anläggningen några hundra meter därifrån, förrän en ny flyttar in.
– Ett år hade jag ensam ansvar för 20 igelkottar här på Kottekliniken, men det var för mycket. Runt tio är betydligt mer hanterbart, säger Eva och skrattar till lite uppgivet.
För vad gör man när man får ett samtal från en privatperson som hittat en liten kull övergivna igelkottsungar? Att tacka nej på grund av platsbrist är oftast lika med döden för de här djuren, som behöver vård omedelbart. För en djurvän som Eva känns det otänkbart. Då sliter hon hellre extrahårt några dygn.
Klart är att just igelkottar är känsliga djur och ju fortare de får hjälp desto större chans är det att de överlever. En skadad eller sjuk igelkott som blir liggande blir snabbt nedkyld och flugor lägger ägg i den, något som gör att den blir i än sämre skick. Det är alltså viktigt att agera snabbt om igelkottens liv ska räddas.
– Jag har alltid varit intresserad av djur och när jag blev sjukpensionär för 16 år sedan hade jag plötsligt tid att lägga på det här intresset, förklarar Eva, som utbildade sig till viltrehabiliterare på KFV, Katastrofhjälp fåglar och vilt.
Avmaskning hjälpte
Omhändertagandet och vård har Eva med sig sedan gammalt, hon är nämligen utbildad sjuksköterska. Att starta en klinik för skadade djur hemma i husets förrådsrum i Skanör blev ett naturligt steg. Och även om kliniken heter Kottekliniken visar det sig att det med jämna mellanrum bor också andra djur här.
– Jag har tillstånd att vårda harpaltar, ekorrar, fåglar och sälkutar, förklarar Eva.
Från början jobbade Eva mest med de sälkutar som behövde hjälp men när hon upptäckte att de igelkottar som kom in till anläggningen ofta dog bestämde hon sig för att ta reda på orsaken.
– Jag är ju sjuksköterska och nyfiken av naturen. När jag började forska i det insåg jag att de hade parasiter och att det var därför de dog. Därför testade jag att avmaska dem och då överlevde allt fler, säger Eva.
Det finns flera anledningar till att en kotte hamnar hos Eva. Mamman kan ha blivit överkörd, men också den nya sortens ljudlösa robotgräsklippare har blivit en dödsfälla för igelkottar.
– Dels är det här fortfarande nytt för kottarna som inte lärt sig att se dessa gräsklippare som fiender, dels sätts de ofta igång nattetid då igelkottarna är ute och jagar, säger Eva.
Eftersom igelkottar agerar på instinkt, försöker de försvara sig mot gräsklipparen på det sätt som igelkottar gör, alltså genom att rulla ihop sig till en liten taggförsedd boll istället för att söka skydd.
– Skadorna efteråt ser inte roliga ut och i de fall vi klarar livhanken på dem krävs det mycket vård, konstaterar Eva.
Förvildas på nytt
Under den första, akuta tiden, tas igelkotten om hand dygnet runt av Eva på Kottekliniken. När igelkotten fått tillbaka sin kraft flyttar den in i en av de rymliga uteburarna på den lite större anläggningen i närheten.
Men trots att igelkottarna är vansinnigt söta när de snörvlande promenerar runt i sina burar hävdar Eva bestämt att hon inte blir fäst vid dem.
– Nej, inte det minsta! Om en igelkott mot all förmodan skulle bli tam och börja ty sig för mycket till mig, då har jag misslyckats. Målet är att den inte ska bry sig om mig alls.
Vissa igelkottar stannar kvar längre i minnet än andra. Ett exempel på det är när Eva för några år sedan fick ett samtal från en kvinna som hittat två igelkottsungar som låg hjälplösa bredvid sin mamma. Eva tog naturligtvis emot ungarna. Några timmar senare fick hon ytterligare ett samtal från privatpersonen om att hon behövde öppna dörren för ytterligare ett djur.
– När de skulle begrava igelkottarnas mamma hade hon plötsligt börjat visa svaga livstecken. Hon var nedkyld och medtagen men överlevde, säger Eva med värme i rösten.
Patienterna stannar ungefär en månad hos Eva och med tiden lär de sig känna igen henne, vilket som hon bland annat märker på att de inte spärrar ut taggarna och att hon därför inte behöver bära tjocka handskar när hon hanterar dem.
När igelkotten är stark nog börjar det bli dags att förvilda den igen. Det kan ta sin lilla tid och Eva vänjer dem successivt.
– Under avvänjningsperioden ger vi dem vild mat, som gråsuggor, trädgårdssnäckor, fallfrukt och mask. Då lär de sig att de ska fånga sin mat.
För en utomstående amatör kan det tyckas konstigt när en igelkott som vårdats dygnet runt av Eva Fallström helt sonika bara knallar ur sin bur och går mot friheten utan att bevärdiga Eva med en blick. Men det är tvärtom då som Eva mår som bäst. Om igelkotten har glömt Eva i samma stund som burdörren öppnas, då har hon lyckats med sitt jobb.
