Alex Schulman: ”Varje gång jag skriver om mamma handlar det om att försöka förstå”

När vi träffas är det bara några veckor tills Alex Schulmans pjäs Mors dag har premiär på Dramaten. Just denna dag är både scenograf och ljussättare på plats för att göra allt de kan för att skapa den miljö som Alex har beskrivit för dem.

Pjäsen bygger på verkliga händelser och Alex berättar hur viktigt det är för honom att även de allra minsta detaljerna stämmer, till och med vilket cigarettmärke hans mamma Lisette rökte måste vara korrekt.

Han har arbetat med manuset in i det sista och under ­repetitionerna med skådespelarna har han tvingats göra förändringar. Repliker låter nämligen ofta annorlunda när de uttalas högt än när de bara finns på papper.

Pjäsen är uppdelad i två ­akter. I den första framstår mamman, som spelas av ­Helena Bergström, som ett monster. I den andra akten får publiken höra hennes version, där hon berättar historien om sitt liv.

– Hatar man henne i första akten får man nog mer förståelse för henne i den andra, ­säger Alex och tar en klunk kaffe ur den medhavda pappersmuggen.

Alex Schulman om Mors dag

Vi slår oss ner i ett av Dramatens mer avskilda rum. Alex berättar vidare att hans pjäs tar sin utgångspunkt i minnen från en Mors dag som Alex upplevde när han var en liten pojke.

– Det är Mors dag och mammans tre vuxna söner samlas i barndomshemmet för att fira henne. Av allt att döma är de inte bara där mot sin egen vilja, utan också mot hennes. Ändå bakar de en tårta i köket. De här tre vuxna männen spelar sig själva som barn. Den döda pappan framträder i köket och precis som den gången för många år sedan, när fadern fortfarande levde, slutar firandet i katastrof.

Alex beskriver hur den motvilliga mamman låser in sig i sitt sovrum. Där hör hon ljuden av porslin, ­bestick och gräl från köket. Innan sönerna till slut öppnar dörren hinner minnena ikapp även henne.

– Samtidigt som det är ­oerhört sorgligt att mamma skrek åt oss att dra åt helvete, när allt vi ville var att uppvakta henne, finns det något nästan komiskt i situationen. Vi vädjade till pappa och försökte förklara att hon inte ville bli firad. Men pappa, medberoende som han var, tvingade oss ändå att gå in.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Therese Alshammar om livet efter elitkarriären: ”Jag vill vara en frisk, glad och närvarande mamma”

Skriver för att förstå och försonas

Varför ville din mamma inte bli firad på Mors dag, tror du själv idag?

– Jag tror att självhatet var så stort att hon upplevde det som helt knäppt att någon som hon skulle kunna bli ­firad. Hon kände sig inte värd det. I en replik säger mamman att det kändes som helvetet när hon, inifrån sitt sovrum, hörde skramlet av porslin ute i köket och förberedelserna inför tillverkningen av en tårta gjord av de tre barn som hon hade svikit så enormt. Jag tror att det dåliga samvetet gjorde fruktansvärt ont.

Vad skulle mamma Lisette säga om hon fortfarande ­levde och satt i publiken?

– Ja du, det är en väldigt stor fråga. För det första måste man fråga sig vad hon tyckte om det jag gjorde – var hon någonsin stolt över mig? Jag skrev ju boken Skynda att ­älska medan hon fortfarande levde och då var hon mest arg över att hon var utskriven ur historien, något jag medvetet hade gjort för att skydda henne.

– Varje gång jag skriver om henne handlar det om att försöka förstå och försonas med henne. Den här pjäsen är mitt allra tydligaste exempel på ett sådant försök, eftersom jag skriver in mig i henne, låter henne vara i jagform och vara huvudperson. Det skiljer sig från mina tidigare verk där hon stått med ryggen bort från mig, mystisk och farlig.

– Det är otroligt läskigt, ­eftersom jag kommer henne så nära. Sanningen är ju inte alltid så vacker. Men för att svara kortare: Risken är väl att hon hade rest sig upp och gått. Tyckt att det var orättvist.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Karl Dyall om mötet med Josefine: ”Allting vibrerade när vi var nära varandra”

Höll ett brandtal för teaterchefen

Alex tidigare erfarenheter från Dramaten bär han med sig in i varje nytt projekt. 2022 gjorde han succé med monologen Tröstrapporter, framförd av Gustav Skarsgård. När Alex senare tog kontakt med teaterchefen för att berätta att han hade ytterligare en pjäs han ville sätta upp, möttes han dock inte av någon självklar entusiasm.

– Han var intresserad av pjäsen, men eftersom jag hade så begränsad erfarenhet av regi ville han att någon annan skulle ta den rollen. Men jag sa att det måste vara jag. Jag tryckte min hand mot hans så att han inte hade något annat val än att ta den och höll samtidigt något som liknade ett brandtal om varför. På så sätt tvingade jag mig in.

Ett ovanligt självförtroende?

– Jag brukar inte agera så här, men jag är helt övertygad om att ingen annan kan regissera den här pjäsen som jag. Jag är ingen extraordinär ­regissör i största allmänhet, men det här är min text. Jag känner till varje idé bakom varenda replik. Det är också därför jag aldrig har skrivit filmmanus tidigare – tanken på att en annan regissör skulle tolka materialet utifrån sin egen vision är för mig fullständigt ointressant.

Långfilmsdebuterar med Arkipelag

I höst debuterar Alex ändå med sin första långfilm, Arkipelag, där han står för både manus och regi. Filmen skildrar hur relationen mellan vuxna och barn gradvis vittrar sönder när curlande och ängslighet ersätter närhet och ­tillit. Samtidigt är det en ­berättelse om mänskliga tillkortakommanden och om den skeva, ofta misslyckade kommunikationen mellan vuxna – ett laddat drama med ett stråk av mörk humor.

Alex beskriver hur han länge har roats av tanken på att skapa en berättelse där precis allting går åt helvete.

– Jag har gjort flera seriösa försök i olika romaner, men det är först med den här filmen som jag upplever att jag slutgiltigt har nått hela vägen fram, säger han.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Samuel Fröler skippar recensionerna: ”Jag blir inte fascinerad av mig själv längre”

Arkipelag spelas in i Stockholms skärgård och i huvudrollerna återfinns några av landets främsta skådespelare: Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren.

– Ända sedan jag regisserade Gustaf Skarsgård på teatern har jag drömt om att få arbeta med honom igen. Fares Fares och Linus Wahlgren har jag länge beundrat på avstånd, säger Alex.

Vill underhålla och berätta

Syftet med de olika projekt Alex tar sig an är varken av politisk eller satirisk karaktär.

– Jag har alltid velat underhålla och berätta något om ­relationer eller familjen som kan beröra. Framför allt vill jag berätta en historia som man följer med spänning.

På frågan om hur terapeutiskt det är att fortsätta gräva i barndomen svarar han att skrivandet än idag fungerar som en form av terapi för honom, inte minst eftersom nya minnen ständigt dyker upp. Just nu går han i en terapiform som kallas EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing), som också påminner om hans skrivande.

– För mig har den här terapiformen, som kan beskrivas som halvhypnotisk traumaterapi, fungerat väldigt bra. Jag har hittat många nya minnen genom den. Man går tillbaka till samma specifika minne om och om igen och till slut blir man avtrubbad.

– På samma sätt har skrivandet fungerat för mig. Jag kan skriva om en sida hundra gånger, om en situation från barndomen som påverkat mig väldigt mycket, och till slut blir jag inte längre ledsen när jag tänker på den. Det är som att det inte har hänt mig. Effekten av att skrivande ­genom sina egna minnen är den distans det skapar.

Men det finns ett specifikt minne som Alex har skrivit in i pjäsen som inte tycks förlora sin kraft. Oavsett hur många gånger han återvänder till det blir han lika berörd.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Skådespelaren Henrik Norlén: ”Det tog många misslyckanden innan jag hittade rätt i livet”

– Jag minns att när jag var sjuk kunde mamma lägga sin hand på min panna och kalla mig för ”det lilla elementet”. För mig har det blivit ett väldigt starkt minne, kanske just för att det också visar att det fanns ljusare stunder. Det är så fint att det inte är klokt, ­eftersom det är så tydligt att det fanns en tid då jag kände att mamma älskade mig.

Minne av ett minne av ett minne

Det har pågått en diskussion kring vad som är sant och inte, baserat på vad som finns nedtecknat i journaler från barndomen, och huruvida man kan skriva om minnen utifrån att de är sanna. Alex menar att man absolut ska lyssna på sina minnen, men att man för den sakens skull inte kan lita på att de är sanna.

– Jag är väldigt medveten om att mina minnen, till exempel det här konkreta från Mors dag, är svåra att särskilja. När jag nu läser mitt manus kan jag omöjligen säga vad som är sant, vad jag har lagt till eller hittat på. Det är som att jag citerar ett minne av ett minne av ett minne.

– Den enda gången jag vet att ett minne är sant är när jag upptäcker det för första gången. Sedan manipulerar man det och justerar så att det passar in i en historia. Man förskönar och förfular. Att prata om minnen som ett slags sanningsdokument tror jag därför inte på. Minnet är förrädiskt och något man ska vara försiktig med. Det är också anledningen till att jag kallar mina böcker för romaner.

Att själv slippa stå på scen ser Alex som en lättnad.

– Att stå på scen med en dålig text som man ska framföra kväll efter kväll för en måttligt intresserad publik … Jag minns den tiden, Rivalkvällarna, då jag och Sigge Eklund gjorde scenföreställningar med olika teman. För mig var det de mörkaste åren i hela mitt yrkesliv. Det var otroligt sentimentalt och uselt.

Du förstod då att det inte var något för dig?

– Ja, jag insåg att jag inte är så bra på det där. En underbar insikt. Vi står ju fortfarande på scen ibland, men att podda live utan att vara bunden till ett manus är en helt annan sak. Det kan vi. Men att ha ett manus, komma ut i kostym och ”äga scenen” gör mig nervös. Det kommer jag aldrig någonsin att göra igen.

Drömmer om att sluta

Krönikorna i Dagens Nyheter är, menar Alex, ett sorgebarn av ett helt annat slag, en kamp han aldrig kan vinna.

– Jag skriver en krönika i veckan och försöker värja mig mot reaktionerna, men det är omöjligt. Nio gånger av tio känner jag att jag inte har något att säga och då slutar det med att jag skriver om något till synes banalt, som ett julbord. Reaktionerna blir: ”Världen står i brand och Schulman skriver om julbord – kan man inte bara sparka honom?”

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Niklas Ekstedts kämpiga skolgång har satt spår: ”Jag måste visa att jag kan”

– Den tionde gången har jag faktiskt något viktigt att säga om samhället, politiken eller klimatet och är tacksam för plattformen jag har. Men även då låter det likadant från dem som inte håller med: ”Kan man inte bara sparka Schulman?”

Oavsett vad han skriver upplever han sig alltså vara fel ute. Krönikorna gynnar honom inte, säger han, och frågan är om de ens betyder något för någon annan. Om de inte har någon verkan, varför lägga ner tid och energi – och dessutom ta emot alla reaktioner?

– Det är en tanke som slår mig varje vecka: att sluta helt.

Men Alex tror att det, inte minst för honom som offentlig person, finns en stark vilja att vara relevant. Man vill bli sedd och vara någon. Och kanske finns det en rädsla i att om han slutar skriva krönikor så är han inte längre relevant.

– Om det är på det viset är det ju avskyvärt. För en vacker dag, vare sig man vill eller inte, kommer jag att vara ­irrelevant. Då gäller det att kunna ta hand om sig själv när ingen längre bryr sig om vad jag säger. En viktig uppgift för mig är nog att montera ner de här speglarna innan alla andra gör det. Just därför skulle jag må bättre av att sluta vara så upptagen av att vilja synas.

Om Alex får välja mellan att enbart fortsätta podda, skriva krönikor eller skriva romaner kommer svaret snabbt. Han skulle utan tvekan ägna sig åt enbart romaner.

– När man hittar in i en historia, när ostkupan sänker sig över en och man får till en berättelse som fungerar, är det så enormt stort. Hade jag kunnat hade jag lagt all min tid på författandet.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Sigge Eklund förlorade huset i traumatiska branden: ”Det kändes både overkligt och orättvist”

Alex Schulman om kärleken till Amanda

Alex och Amanda har nu varit ett par i över 17 år. Sin kärlek till Amanda beskriver han som större än den någonsin varit.

– Nyförälskelser är rätt naiva, som ett slags atombomb. Men idag är det något helt ­annat. Vi har våra barn och vi har blivit så sammanflätade i varandras liv och karriärer. Amanda är helt instrumental i allt jag gör. Hon läser allt jag skriver och jag läser allt hon skriver. Vi är båda väldigt ­intresserade av varandra.

Alex beskriver hur han än idag kan gå runt och känna en längtan efter att få komma hem och prata med sin fru. Varje torsdag kväll tillbringar de på tu man hand, går ut och äter middag och ser någon teater tillsammans.

– Eftersom det är så mycket med barn och jobb som upptar ens tid är det Amanda jag vill vara med under de få stunder som blir över. Under de här kvällarna pratar vi om jobb, texter och böcker. Om barnen och om oss själva och våra drömmar, säger Alex.

En dröm som de ständigt återkommer till är att en dag köpa ett hus i Frankrike eller Italien.

– Vi kan gestalta hur trädgården ska se ut, vilka växter vi vill ha … men det slutar ­alltid med att verkligheten kommer ikapp och vi konstaterar att vi inte har råd. Men en dag.

Det viktigaste i en relation, tror Alex, handlar om en vilja att förändra sig.

– När Amanda säger att hon har svårt för ett visst beteende hos mig, eller att det inte gynnar vår relation, är jag beredd att förändra mig. Många säger: ”Så här är jag, det får man bara acceptera.” Men när Amanda säger att hon tycker det är svårt när jag är på ett visst sätt för­söker jag att inte vara så. Jag är verkligen ingen guru när det gäller relationer – jag säger bara vad som fungerar för oss.

Vad uppskattar du mest med Amanda?

– Hon är väldigt klok. Jag skulle säga att hon är en kompass som guidar mig, inte minst när jag hamnar i ett jobbigt läge i livet. Hon är trygg och kan prata med mig på ett sätt som hjälper mig att ta ut rätt riktning.

Vem tror du att du hade varit utan henne?

– Jag hade i alla fall inte hamnat på den plats där jag i dag trivs, och jag hade nog varit ganska ensam. Jag tycker inte om att träffa eller prata med människor – social kontakt gör mig orolig. Hon har hjälpt mig, asocial som jag är, att ta kontakt med världen.

Vad är det i mötet med andra som du tycker är så svårt?

– Det blir för många intryck. Det kan fungera när vi ska äta middag med ett annat par, men säger Amanda plötsligt att det kommer ytterligare några blir jag orolig. Det blir för stort för mig – för många röster och för många personer att känna in. Jag uppfattar ­allas känslolägen och det blir helt enkelt för jobbigt. Men då säger Amanda åt mig att skärpa mig, vilket hon har helt rätt i.

Bävar inför barnens flytt

Hur skulle du vilja beskriva dig själv som pappa?

– Jag är nog ganska rolig och lekfull, jag busar och skojar mycket med barnen.

Du har beklagat dig över hur skolvärlden ser ut idag.

– Ja, på min tid spottade man ut tuggummit när läraren sa till. I dagens skola kommer barnet dagen efter till­sägelsen med en lapp skriven av en förälder som säger att barnet behöver tugga tuggummi för att bli lugnt och tryggt. Vi har en skola på barnens och föräldrarnas villkor i stället för lärarnas och det tycker jag är fel.

– Det samma gäller läxläsningen, som är bisarr numera. Det ligger ett enormt ansvar på föräldrarna och det har blivit odemokratiskt. Det finns knappt några skolböcker kvar – allt ska ske på skärmar. Jag vet inte vad det är i mig som gör att jag eldar upp mig, vad som är en gubbjävel som borde hålla käft och vad som faktiskt är sant.

Alex tycker att det finns många utmaningar i rollen som pappa.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Anette: Jag känner mig så ensam i mitt äktenskap

– När man inser all glädje och sorg som väntar ens barn blir tyngden för oss föräldrar enorm. Att bära den tyngden är den absolut största utmaningen.

Han kan bäva inför den dag då barnen flyttar hemifrån.

– Jag skulle säga att jag ­bävar för allt som har med tid att göra. Tiden är så starkt ­förknippad med sorg, med att man förlorar saker. Jag saknar allt som jag inte längre har, som när mina barn sprang runt i sina tunga blöjor eller ville sova i samma säng. Jag kan sakna den värmen.

Vad är du mest stolt över?

– Att jag aldrig slutar. Jag är väldigt arbetsam och lämnar inte ifrån mig en text förrän jag vet att jag inte kan göra mer med den. Jag är varken lat eller slarvig. Kanske är det inte stolthet, men jag är glad över att vi har en familj som är intakt. Jag menar inte att det är ett misslyckande att skilja sig, men jag är tacksam över att vi som familj har lyckats hålla ihop.