Det har gått femton år sedan Okej släppte sitt allra sista nummer. Nu väcker artisten Miriam Bryant upp det klassiska popmagasinet från de döda, för en stund.
– Jag tyckte Okej var det coolaste som fanns när jag var liten. Det var nästan religiöst att bläddra i den och det verkade vara den enda tidningen som riktade sig till mig! Artister, musik, mode, skvaller, allt! Att återuppliva den här fullkomligt ikoniska tidningen är den bästa idé jag haft?!”, säger Miriam Bryant själv, om den otippade comebacken, i ett pressmeddelande.
Ett specialnummer av Okej släpps den 23 maj på Pressbyrån och de estetiska likheterna med ursprungsmagasinet får sägas vara minst sagt slående. En 64 sidor lång tidsresa till någonstans mellan det sena 80- och det tidiga 90-talet. Det bjuds på allt från intervjuer till sminktips, gästkrönikor, korsord, horoskop och självklart flera posters.
– Inspirationen kommer från hur tidningen såg ut i mitten av 1980-talet – när Okej kanske var som allra bäst. Allt från typografi till tonalitet har formats med omsorg för att väcka minnen – samtidigt som innehållet är helt nytt och relevant för dagens publik, berättar projektledaren Nicolas Jändel.
Här kan du köpa specialutgåvan
Tidningen släpps exklusivt hos Pressbyrån den 23 maj och hos övriga återförsäljare den 28 maj, inklusive Story House Egmonts webbshop Dintidning.se.
I samband med lanseringen släpper Miriam Bryant sin nya singel FaceTime.
Okej-omslag från förr
Om tidningen Okej
Musiktidningen ”Okej” grundades 1980 av Hans Hatwig och blev snabbt Sveriges största ungdomstidning, känd för sina färgglada omslag, idolposters och rapportering om pop, rock och hårdrock. Under 1980- och 1990-talen var tidningen en självklar del av tonårskulturen, med affischer på artister som Kiss, Samantha Fox och Herreys prydande väggar i ungdomsrum över hela landet. ”Okej” spelade en viktig roll i att forma musiksmak, stilideal och drömmar hos en hel generation unga svenskar. Efter 30 år av påverkan på svensk populärkultur lades tidningen ned 2010.
Artikeln publicerades först hos tidningen Café.
