Ett barnbarn balanserar på en sten, ett annat grillar sin korv över elden. Det äts matsäck och pratas. Kanske ser det ut som detbrukar göra när familjen Forslund Juhlin träffas. Men allt är långt ifrån vanligt. Mitt i gruppen sitter Ewy. Hon är både farmor och mormor. Ända sedan barnbarnen var små har hon och hennes man Bosse varit stora delar av deras liv och normalt träffas de ofta. Men nu, på grund av corona, är allt förändrat.
– En viktig del har skurits bort i och med att man inte kan vara nära barnbarnen. Men jag är väldigt tacksam för de stunder vi får med familjen i naturen, berättar Ewy.
I det fina vårvädret är det enklare att grilla korv, leka och umgås på avstånd. De ses i trädgården, på promenad eller i friluftsområden.
– Vi försöker ofta träffas i ett område utan trängsel, med grillplats och mycket lekutrymme för barnen. Det är underbart att i alla fall få träffa dem, även om det är sorgligt och svårt att hålla två meter mellan oss.
Ewy och Bosse Juhlin har tre vuxna barn och fem barnbarn – från 4 månader till 6 år. De är en stor familj som står varandra nära. Ewy är 66 år och vid god hälsa. Bosse är över 70 och har vissa hjärtbesvär. Han är en riskgrupp och Ewy följer samma rekommendationer.
– Vi håller oss på avstånd från folk och utsätter oss inte för onödiga risker. Men hur länge ska man orka? Det viktigaste i livet är ju plötsligt borta.
Hon längtar efter det naturliga umgänget med nära och kära. Det allra svåraste är situationen med det 2-åriga barnbarnet som bor bara några hus bort. Hon är för liten för att förstå varför mormor och morfar inte längre kan kramas och umgås flera gånger i veckan.
– Vi har träffats på vår altan och även gått en tur i skogen. Då höll vi i en 1,5 meter lång pinne mellan oss som en lek. Det gäller att ha fantasi för att klara detta, säger Ewy sorgset.
Efter att Ewy har träffat barnbarnen är hon full med känslor. Hon är lycklig men också ledsen. Hon är ångestfylld och orolig över att de inte hållit tillräckligt avstånd och riskerar bli sjuka.
– Ibland blir jag mycket sorgsen och jag tror att känslorna måste få komma ut. Men i det stora hela är dessa möten ändå energigivande. En boost. Det viktigaste är att hitta sätt nu som gör att vi finns kvar i varandras liv, samt att vi håller oss friska allihop. Men som jag längtar efter att krama de små!
