Äntligen har jag lärt mig hantera min sociala ångest!

– Jag brukar tänka igenom nya situationer i förväg och peppa mig att det ska gå bra, säger Louise Thorén som lider av social ångest.

 

Äsch, jag bryr mig inte vad folk tycker, säger Louise Thorén och sätter på sig en mjukt grå keps som passar henne perfekt.

Det hade varit en omöjlighet för tio år sedan. Då led hon fortfarande av sin sociala ångest. Bara känslan på att någon tittade på henne utlöste panikkänslor.

– Jag kunde inte andas. När jag åkte buss var jag tvungen att omedelbart hoppa av, var jag än var. Och om någon kom och satte sig vid samma bord som jag i skolan eller på jobbet hittade jag på olika ursäkter för att kunna gå iväg. Jag började till exempel hosta våldsamt och blev “tvungen” att springa till toaletten.

 

Allra värst var det en dag på mattfabriken där Louise arbetade ett tag. Hon kände sig obekväm med sina kollegor, så efter en lunchrast lämnade Louise helt sonika arbetsplatsen. För gott.

– Det är så svårt att förklara för någon som aldrig känt så här, men just att man TROR att folk tittar på en gör att det blir kortslutning hjärnan. Skräcken att folk ska se att jag är nervös tar över.

 

Problemen började i skolan. Många av oss minns säkert de muntliga redovisningarna inför klassen som en plåga. Men för Louise var det ännu värre. Hon slingrade sig och hittade på allt möjligt för att slippa dem. Ändå var det ingen som insåg att hon hade det mycket besvärligare än många klasskamrater och behövde hjälp.

– Jag fick ständigt höra “skärp dig”, “måste du alltid vara så känslig” och “ta dig i kragen”. Men jag hade – och har – ingen krage att ta mig i.

 

Inte ens när hon som förtvivlad tonåring en kväll självmant begett sig till psykakuten för att hon mådde så dåligt fick hon hjälp.

– Man ringde mina föräldrar som hämtade mig. De blev arga på mig och var rädda för vad folk skulle säga. Mamma och pappa kände sig nog misslyckade, men de hade varken orken eller verktygen att hjälpa mig.

 

Började dricka alkohol

Så Louise kämpade på. Hon började på olika kurser och utbildningar, men slutade alltid efter några månader. Till slut kom hon in på en folkhögskola där hon för första gången träffade en person som förstod hur illa det var ställt.

– Kuratorn på folkhögskolan skickade mig till en sjukgymnast som lärde mig avslappningsövningar. Det blev bättre, fast besvären fanns kvar.

 

I samma veva flyttade hon tillbaka till Linköping där en bekant satte henne i kontakt med en vän som var läkare.

– Han höll på mycket med bildterapi. Jag fick också träna på att åka kommunalt och det gick ganska bra. Att komma över sin sociala ångest handlar mycket om att utmana sig själv och träna i olika situationer.

 

Vid det här laget arbetade Louise på en släktings redovisningsfirma. Men hon kunde inte bara sitta begravd bland papper och pärmar utan hade mycket telefonkontakt med kunder och myndigheter.

– Jag kände mig inte helt bekväm med det, men det var ju jättebra träning. Man kan ofta om man verkligen vill. Det är stor skillnad på att bli tvingad att göra något och att utmana och därmed tvinga sig själv att göra något.

 

Från redovisningsbyrån gick Louise till att sköta administrationen på den bilverkstad hon och dåvarande maken drev gemensamt. Där var hon också kundmottagare, vilket inte ställde till några större problem. Men den sociala ångesten hade inte riktigt släppt sitt grepp om henne. Emellanåt slog den till och Louise började dricka alltmer alkohol för att kunna slappna av, vilket bara gav lindring för stunden.

 

Nästa professionella hjälp blev en granne som arbetade som terapeut. Louise vågade berätta om sina problem och fick börja med kognitiv beteendevetenskap, KBT.

– Vi arbetade med att bryta mina mönster och tankar. Jag fick verktyg för att hantera de situationer som varit så ångestladdade för mig – och en dag kunde jag äta en hel måltid med andra personer. Vilken fantastisk känsla!

 

Samtidigt påpekar Louise att det inte bara var KBT-terapin som fick det att vända.

– Jag har blivit lite bättre för varje gång jag fått hjälp och så tar jag medicin också. Venlafaxin äter jag regelbundet mot depressioner och Atarax tar jag när jag känner att ångesten kommer krypande. Numera dricker jag inte alkohol så ofta, trots att jag är intresserad av viner. Men när jag dricker har jag svårt att stoppa vid ett glas, det blir ofta för många, så jag avstår nästan helt från att dricka.

 

Känslig och introvert

Louise tränar också på att utsätta sig för nya situationer.

– Självkänslan är inte på topp än, även om den är mycket bättre, och ibland kan en olustkänsla komma över mig. Men jag fortsätter att utmana mig själv. Det här är första gången jag blir intervjuad!

 

Har du några knep för att inte drabbas av panik?

– Jag brukar tänka igenom nya situationer i förväg och peppa mig att det här ska gå bra. När jag är i affärer kan jag nynna på en textrad. Det gäller att distrahera sig själv.

 

Varför tror du att du har drabbats av social ångest?

– Jag är äldst av sex syskon och alla har vi problem av olika slag, så jag tror det är ärftligt i mitt fall. Jag har läst mycket och kommit fram till att jag är extra känslig och introvert som person. Då blir det jobbigt i många sociala situationer.

 

Har dina problem medfört något positivt?

– Ja, jag har lätt att känna empati och månar väldigt mycket om personer i min omgivning.

 

Nyligen gick Louise med i Svenska Ångestsyndromsällskapets (ÅSS) nystartade lokalförening i Linköping.

– Först tänkte jag som vanligt: “Vad kan lilla jag göra?” Men det är klart att jag kan bidra med mycket. Jag vet ju hur konstigt man kan bete sig – utan att tycka det är konstigt. Vi ska starta mindre självhjälpsgrupper. Det är frivilligt att berätta om sina problem, men bra och viktigt att man gör det. Många skäms fortfarande för sin sociala ångest.

 

Hon hoppas att personer som lider av social ångest ska få uppmärksammas mer, så att de får hjälp.

– Tänk så många års onödigt lidande jag kunde sluppit om jag fått hjälp tidigare!

 

Sambon Per-Ola Hörkell är ett stort stöd för Louise.

 

Psykologen Anna Kåver:
Mörkertalet är stort! 

 

Anna Kåver är legitimerad psykolog och psykoterapeut och certifierad handledare med inriktning på Kognitiv beteendevetenskap, KBT. I över 30 år har hon hjälpt patienter med social ångest på sin psykologimottagning i Uppsala.

 

Vad är social ångest?

– Social ångest – tidigare benämnd social fobi – är så stark i olika sociala situationer där man riskerar att bli granskad och bedömd att den försvårar ett normalt socialt liv. En del kan till exempel inte skriva under en blankett när någon ser på eller äta med andra. De här personerna har en väldigt negativ självbild och snedvriden uppfattning om hur man ska vara.

 

Hur vanligt är det?

– Det är ett av de vanligaste psykiatriska problemen. Cirka 13 procent av den svenska befolkningen lider av det, och könsfördelningen är tämligen jämn. Mörkertalet är stort, eftersom många inte klarar av att söka hjälp. Samtidigt ska man komma ihåg att människor i alla tider har varit blyga i sociala situationer utan att ha drabbats av ångest. Vi ska akta oss för att patologisera normal blyghet.

 

När ska man söka hjälp?

– När ångesten blir så stark att den hindrar en från att leva det liv man vill leva. Man behöver också hjälp om problemen skapat nedstämdhet, depression och uppgivenhet eller om man börjat självmedicinera med alkohol.

 

Varför drabbas en del?

– Vår benägenhet för social ångest baserar sig på den sårbarhet vi ärver. Blyga barn som uppmärksammas brukar inte få problem, medan de som växer upp i en icke-uppskattande miljö löper mycket större risk. Traumatiska händelser kan vara utlösande faktorer.

 

Hur yttrar det sig?

– Personerna känner stark ångest i form av till exempel andnöd och svettningar. De undviker helst sociala sammanhang, vilket leder till sämre självförtroende och en känsla av utanförskap. Många utvecklar så kallade säkerhetsbeteenden – som att tala lite för snabbt och högt – vilket ger dem en falsk trygghet och i själva verket försvårar det sociala samspelet. Den negativa självuppfattningen bekräftas och man är inne i en ond cirkel. Många bär också på starka skamkänslor. En del tar till alkohol för att kunna koppla av i sociala sammanhang. Det är inte heller ovanligt att de drabbade är självmordsbenägna.

 

Berätta om behandlingsmetoderna.

– Patienterna får redskap att ifrågasätta sin negativa självbild och så får de öva försiktigt på att närma sig de situationer som de upplever som obehagliga. Man får också lära sig att acceptera sig själv, att det är helt okej att vara tillbakadragen. KBT fungerar bra för de flesta. En del kan också bli hjälpta av mediciner. Idag finns det även hjälp via internet. Den kan fungera utmärkt för dem som är vana vid internet och tycker att det är jobbigt att sitta i ett terapisamtal.