• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Alla har 30 minuter över till träning – men det gäller att få in rutinen

    Det är konstigt med motion. När man har gjort det är det underbart, ibland är det fantastiskt redan när man håller på – men ändå är det så trögt att få det gjort. Hemmets Journals reporter bestiger okänt territorium i jakten på ett lättare liv: Motionärens.

    Bild 1291619

    Att springa kanske inte är att rekommendera när startvikten är för hög - man måste vara rädd om knäna. Men cirkelträning med skonsamma maskiner visade sig vara lika effektiva.

     

    Jag brukar säga att jag är en digital människa. Jag är antingen på eller av. Antingen äter jag allt eller inget. Antingen motionerar jag varje dag eller inte alls.

     För det mesta är det inte alls. Och för det mesta äter jag allt. Hela tiden.

     En dålig kombination och en livsstil som har tagit sig uttryck i en rejäl kagge och många överflödskilon.

     Det låter så enkelt. Undvik fett och socker (eller alla kolhydrater beroende på vilken frälsare du väljer att lyssna på) och ägna en halvtimme om dagen åt motion så är du i hamn. Lätt som en plätt. Eller inte.

     Det första att ta tag i under min viktresa var motionen. På företaget Itrim, där jag med bävan inlett min marsch neråt på viktskalan, föreslog de två metoder: Cirkelträning tre gånger i veckan samt vardagsmotion bestående av minst 12 000 steg om dagen.

     Det lät rimligt.

     Cirkelträningen innebär i det här fallet träning på specialgjorda, hydrauliska maskiner där maskinernas motstånd automatiskt regleras efter hur mycket man tar i. En halv minut på varje maskin, sedan byte. Varannan station är antingen stepbräda eller joggingplatta, ett varv är tjugo stationer. Tre varv är en halvtimme. Hela tiden är jag uppkopplad och kan se var jag ligger på för puls i relation till min maxpuls.

     Vem kan inte avsätta en halvtimme tre gånger i veckan? Jag kan, i alla fall.

     Den första gången jag drar igång känner jag mig taggad till tusen. Jag har fått noggranna instruktioner och det är inte alls komplicerat men ändå drar jag igång i ett tempo som om det var det sista jag gjorde. Efter tre stationer har jag pip i luftrören, efter det första varvet flimrar det lite lätt framför ögonen och när halvtimmen har gått ligger jag utslagen och kippar efter andan.

     

    Bild 1291620Rimlig dos

    Jag gillar det. Jag känner mig som en människa med stor tillförsikt.

     När jag två dagar senare åter står vid första maskinen tar jag det lite lugnare. Pipet i luftrören dröjer och inte förrän de sista fem minuterna känner jag blodsmak i munnen.

     Jag är på väg!

     Svårare är det med vardagsmotionen. Jag och min friskvårdskonsult Linnea kommer fram till att 12 000 steg om dagen låter som en rimlig dos. En stegräknare ska hänga runt halsen under min vakna tid och när kvällen nalkas kan jag avläsa om jag behöver ta en extra lång kvällsrunda med hunden.

     Det ska visa sig att det kommer jag att behöva. När jag så frejdigt gick med på 12 000 steg om dagen hade jag mycket dimmiga begrepp om hur mycket det är. 12 000 steg är – mycket. Och det tar tid.

     Tre gånger cirkelträning varje vecka har jag tid till. 12 000 steg är svårare.

     Utan att rådgöra i förväg byter jag ut 2 000 steg om dagen mot en extra cirkelträning i veckan. Också den nya sträckan som ska gås varje dag tar tid och jag måste ärligen säga att efter ett par veckor känner jag att entusiasmen för promenader börjar vackla. Skånska februarikvällar med snöblandad regn som piskar ansiktet har en begränsad charm. Efter några veckor upptäcker jag att jag "glömt" ta på stegräknaren på morgonen.

     Jag straffar mig själv med en extra cirkelträning. Det är mycket roligare. Snart hänger stegräknaren oanvänd medan jag ökar cirkelträningen till upp mot fem gånger i veckan. För varje vecka som går känner jag hur konditionen ökar. Det som från början var plågsamt blir så småningom bara skönt och – faktiskt – det dagar jag av någon anledning inte hinner träna saknar jag det verkligen.

     Jag känner inte igen mig själv. Att träna regelbundet strider mot min självbild. Men jag trivs och fuskar aldrig.

     

    Bild 1291621

    Johan och Linnea bestämde tillsammans hur viktresan skulle gå till. Vardagsmotionen skulle bli en viktig del - något som visade sig vara lättare sagt än gjort.

     

    Gamla vanor

    Efter en kortare semesterresa är situationen en annan. Mina rutiner är brutna och när jag kommer hem finner det helt omöjligt att börja träna igen. En veckas "avvänjning" är tillräckligt för att jag motionen ska kännas helt oöverstiglig. Jag sjunker ner i en total passivitet. Jag VET att jag borde, jag kommer tydligt ihåg hur skönt jag tyckte det var och hur bra jag mådde.

     Men kroppen skriker: NEJ!

     Jag förstår ingenting!

     Jag känner att hela situationen är pinsam. Här har jag framställt mig själv som en mönsterbantare och nyfrälst motionär men efter en veckas påtvingad avhållsamhet sjunker jag tillbaka i gamla vanor.

     Det tar ett par månader att komma tillbaka på banan igen. Genom arbetet kommer jag i kontakt med en personlig tränare, Lisa Kaptein-Kvist, som undrar vad jag skulle vilja göra om jag gick ner i vikt. Jag berättar om att jag gärna skulle vilja resa på vandringsresor, något som har varit omöjligt men den kropp jag tidigare och delvis fortfarande släpar på.

    – Jamen, då tycker jag att du ska ta en rejäl promenad varje helg, gärna uppåt en mil. Och känn efter hur långt du vill gå, ta inte i för mycket i början. Och stoppa gärna in lite promenader i vardagen.

     Jag tar åt mig av rådet men som den digitala personlighet jag är börjar jag gå minst 10 kilometerspromenader varje ledig dag. Ibland går jag 15 kilometer. En app i telefonen berättar om hur långt jag går, vilket tempo jag håller och hur länge jag har hållit på. Och i stället för att ta bussen den sista biten till jobbet väljer jag att gå.

     Och plötsligt är jag på banan igen. Det som tidigare känts omöjligt att genomföra – att motionera – har åter blivit en del av mitt liv. Och nu vet jag vad jag ska göra.

     Jag ska vandra…

     

    Bild 1291622Lisa Kaptein Kvist är prisbelönt personlig tränare

    Det är viktigt att klara de små hindren

    Här kommenterar hon Johans steg mot ett nytt liv:

    – Det bor en fighter oss alla - det handlar bara att ta fram den. Lättast är det om man hittar målet som driver en. För Johans del, tror jag, är det viktigaste är att klara de små hindren. Han börjar vandra, känner att det bär och ökar sträckan. Det betyder mycket om man finner målen, tar stegen i den riktningen och känner glädje i det man gör. Det är något vi överlag är för dåliga på – att verkligen glädjas åt det vi utfört.

    – Mitt råd: Inför ett belöningssystem! Unna dig det du längtat efter, kanske en underbar vandring i ett ännu underbarare land.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!