Idag jobbar Anders som läkare och lever lika aktivt på fritiden som före operationen. Han leder tuffa spinningspass på gymmet, sjunger i kör, spelar piano med mera.
Tumören i hjärnan var stor som en limefrukt. Trots både operation och strålning gick det inte att få bort mer än hälften av den. En rad komplikationer i samband med ingreppen gjorde också att han var nära döden flera gånger.
I dag, sex år senare, mår Anders alldeles utmärkt och känner sig starkare än någonsin, säger han. Han utstrålar sundhet, energi och livslust.
– Jag vet inget om framtiden, men å andra sidan vem vet det? Jag vet bara att jag har en obotlig tumör i hjärnan och den kan börja växa i morgon, om tiotals år eller inte alls. För mig är det mycket lättare att leva i nuet än tidigare – min framförhållning är ganska kort.
Vårterminen 2003 började Anders läsa till läkare i Uppsala.
Att vara rädd om sin egen kropp, att hålla sig i trim genom mycket motion och bra kost har alltid varit en viktig ledstjärna för honom.
Anders ledde spinningspass, tränade fotboll och sprang både ofta och långt. Han dirigerade en kör samt sjöng i ytterligare två. Dessutom tog han pianolektioner och hade ett flertal spelningar på olika nationer i Uppsala. Ett mycket aktivt liv, alltså.
Men våren 2006 slogs hans tillvaro omkull.
– Allt började timmarna efter jag varit spinningsledare för ett intensivpass. Jag drabbades av en pulserande huvudvärk, som inte släppte de kommande dagarna.
Men till slut blev det olidligt. Han fick hjälp till akutmottagningen på Akademiska sjukhuset, där han togs in direkt. Diagnosen hjärnhinneinflammation avskrevs efter provtagning och han skickades till hjärnröntgen.
– Jag glömmer aldrig när läkaren kom tillbaka med svaret. Jag såg direkt på hennes kroppsspråk att det var allvarligt. Efteråt har jag, inte minst eftersom jag är doktor själv, tänkt mycket på hennes fina sätt att lämna det svåra beskedet. Hon fick tårar i ögonen och det kändes bra att hon visade att hon var berörd.
Stor tumör
Så fick alltså Anders besked om att han hade en hjärntumör, cirka fyra och en halv centimeter i diameter som satt mitt i huvudet.
– Det blev surrealistiskt. Jag bad att få se röntgensvaret, som jag läste med mina yrkesögon. Det märkliga var att det stod mitt namn och personnummer på det.
Väl uppe på neurologen kom alla känslor.
– Jag grät och svor om vartannat. Mitt i detta kaos spelades låten Always look on the bright side of life ur Monty Pythonfilmen Life of Brian på radion. Jag började skratta – vilken obetalbar svart humor att just den spelades då!
Det var ett budskap Anders tog fasta på från den dagen.
– Eftersom tumören satt så illa till var operationen riskfylld. Det fanns risk för att jag skulle bli förlamad och tappa talförmågan. Mycket riktigt, när jag vaknade ur narkosen, kunde jag inte röra höger ben och arm, inte heller säga det jag ville. Men jag var säker på att det skulle gå över och det gjorde det.
Flera bakslag väntade. Njurarna krånglade och det blev ny operation. Sedan fick han proppar i lungorna.
– Närmare döden har jag aldrig varit! Normalt ger man förebyggande medicin för att förhindra sådana proppar till sängliggande patienter men inte i mitt fall eftersom det skulle öka risken för hjärnblödning.
Under tiden på intensivvårdsavdelningen där han kämpade för sitt liv, var han ändå säker på att han skulle komma levande därifrån. Men det skulle dröja flera veckor innan han stod utanför Akademiska och njöt av solen i väntan på taxin hem
I dag går han på kontroll två gånger om året för att se om tumören växt. Men den håller sig i schack.
– När och om den blir aggressiv kommer det sannolikt att gå mycket snabbt.
Ville skriva bok
Men Anders ägnar inte sina dagar åt att vara rädd för den dagen. Tvärtom har sjukdomen fått honom att ta tag i nya projekt, till exempel att ge ut en bok.
– Jag har alltid velat skriva en bok, men egentligen inte haft något att berätta. Det har jag nu, så därför kan jag numera även kalla mig författare. I höstas gav jag ut min självbiografi Strålmannen.
Titeln kommer från det smeknamn som en kamrat gav honom kort efter strålningen var avslutad. När Anders mådde som sämst planerade han en fest för sina vänner.
– Det skulle bli tidernas fest eftersom det kanske var den sista jag ordnade. Jag valde att ha en kräftskiva trots att det var november. Kräfta kallades ju sjukdomen på svenska tidigare, idag använder vi det engelska ordet cancer.
Anders har valt att se ljust på livet och dess möjligheter i stället för att gräva ned sig i sorg och ångest.
– Jag tror att det är extra viktigt att vara positiv när det gäller hjärntumör. De som ger upp blir sjukare.
– Det är också nyttigt att ha sett “läkarrocken” från den andra sidan, det har gjort mig mer ödmjuk och empatisk som doktor.
Just nu gör han sin AT-tjänstgöring som läkare på Heby vårdcentral. Fritiden fylls med träning och musik. Anders föreläser också om sin situation och hur viktigt ett positivt tänkande är, både för den medicinska utgången och för livskvaliteten.
– Hjärntumören har ändå förändrat mitt liv drastisk. Jag är mer människa nu – jag känner mer glädje, mer sorg, släpper fram känslorna på ett annat sätt. Jag har fått erfarenheter jag inte vill vara utan.
