Visa dina prickar på Melanomdagen!
Måndag 9 maj är det Euromelanoma Day, en dag som är ett europeiskt samarbete mellan hudkliniker i hela Europa, och då man på cirka 45 hudkliniker över hela Sverige har så kallad prickmottagning, då man kan få en undersökning av hudläkare och få en första bedömning .
Hudläkare John Paoli från Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg är ansvarig för den svenska delen av Euromelanoma Day, eller Melanom-måndagen som den kallas, eftersom den alltid infaller på en måndag.
Det är ett mycket stort intresse för dagen över hela Sverige, berättar John Paoli.
– Trycket på de deltagande hudklinikerna är så stort att man måste be-ställa tid, och tyvärr räcker inte alltid tiderna till. Men jag vill understryka att detta inte är den enda dagen på året då man kan kontrollera misstänka hudförändringar. Så fort man ser någon förändring eller är orolig, ska man vända sig till sin vårdcentral, som kan skriva en remiss till hudläkare.
Charlotte Meurling lider av malignt melanoml, en cancerform som gett metastaser i hela kroppen. Nu mår hon bättre med en ny medicin.
Charlotte Meurling, 49 år, är en av de patienter som nu prövar en helt ny behandling med läkemedel mot hudcancerformen malignt melanom. Hon hoppas att den ska stoppa cancern som är spridd i hennes kropp.
Hittills, efter ett par månaders behandling, är resultatet lovande. Tumörerna växer inte längre och trots biverkningar så tvekar Charlotte inte att fortsätta.
– Jag har inget val, säger hon när vi träffar henne hemma i det trivsamma huset i Stocksund strax utanför Stockholm.
– Får jag inte stopp på metastaserna, den spridda cancern, så vet jag inte hur lång tid jag har att leva.
Charlotte berättar om sin hudcancer och om hur allt började med vad hon trodde var ett litet oskyldigt märke på halsen.
– Jag var ute och vandrade på Sörmlandsleden tillsammans med två väninnor, det var på sommaren 2004. En av dem tittade på ett litet märke jag hade här framme.
Charlotte tar med handen mot utsidan av halsen, för att visa var märket har funnits.
– Min väninna sade ungefär “om jag vore som du så skulle jag kolla det där märket”. Jag tänkte inte så mycket mer på det, på den tiden var jag vd för ett företag och hade så mycket att göra att någon kontroll aldrig blev av.
Tog bort märket
Men väninnans kommentar fanns kvar i Charlottes minne och i slutet av 2006 gick hon till sist och fick sitt födelsemärke på halsen borttaget.
– Precis som man brukar, så gjordes en analys av det som opererats bort och jag fick beskedet att det inte var något farligt.
| Charlotte susade vidare i livet, med man och barn, jobb och två hundar var det ständigt högsta växel som gällde. Ändå var hon alltid noga med att vara aktiv.
– Jag har alltid tyckt mycket om att röra på mig och att äta nyttigt. Sjukdom har ju inte funnits i mitt liv. Jag har varit frisk och var 28 år innan jag fick min första antibiotikakur. Därför blev cancerbeskedet som Charlotte fick i november 2007 en chock, både för henne och för hennes omgivning. |
|
– Jag hade fått en svullen lymfkörtel på halsen, som en liten knöl och ringde vårdcentralen för att få en kontroll. Där fick jag remiss till att göra en punktion, ett prov där man tar ut ett litet vävnadsprov och analyserar.
Efter en vecka kom svaret. Ett svar som vände upp och ner på Charlottes liv totalt. Den lilla knölen på Charlottes hals var en metastas, en dottertumör. Det var hudcancer, malignt melanom.
– Det var helt overkligt, berättar Charlotte när hon tänker tillbaka på den dagen. Men sedan gick allting fort. Redan dagen därpå skickades jag vidare till Radiumhemmet. Där fick jag så småningom beskedet att man inte kunde hitta ursprungstumören.
– När jag berättade om mitt märke på halsen som hade opererats bort ett år tidigare, kunde man få fram det prov som tagits då och efter ny analys visade det sig att det var cancer redan då, ett år tidigare. “Man har missat din cancer”, som min läkare sa till mig.
Högsta prioritet
Nu fick Charlottes behandling högsta prioritet och hon opererades. 70 lymfkörtlar togs bort i en sex timmar lång operation. Ef-ter operationen följde en arbetsam rehabilitering för att bland annat lära sig att öppna munnen igen.
– Jag hade gapträning hos en sjukgymnast. Från början kunde jag bara öppna munnen så mycket att en liten grön ärta kunde få plats.
Charlotte hade trots operationen en bestämd vilja att det här skulle gå bra. Hon skulle tillbaka till ett normalt liv.
– Min man Göran och mina barn, Jennifer, 23 och Max, 17, har hela tiden varit mitt stora stöd. Det gäller även mina vänner och släktingar, som jag alltid har kunnat prata med.
Men cancern hade inte lämnat hennes kropp. Ett knappt år senare hittades nästa tumör, det blev ytterligare operation och strålbehandling.
– Det var som en science fiction-film. Jag hade en speciell ansiktsmask på mig och låg på en stålbrits under strålningen. Det var svårt, jag mådde illa hela tiden och kunde inte äta. Allt jag fick i mig var näringsdrycker.
Efter alla operationer och behandlingar hoppades Charlotte att hon hade besegrat sin sjukdom, och hon kunde med hjälp av rehabilitering våga se ljust på framtiden.
– Jag började gå på kontroller en gång i månaden och så småningom varannan månad. Allt såg bra ut, och kontrollerna glesades ut till var tredje månad.
Men cancerceller hade trots operationer och strålning gömt sig i Charlottes kropp och i höstas, kom dråpslaget. En liten fettkula under huden som kontrollerades, visade sig vara ännu en metastas. Men det var inte den enda. Hela kroppen var drabbad – i huvudet, i lungorna och i skelettet.
– Det var helt overkligt. Bara tio dagar innan jag fick beskedet hade jag sprungit Lidingöloppet, jag kände mig helt frisk och samtidigt var jag mycket sjuk.
Stor chock
Beskedet om den spridda cancern blev en stor chock för Charlotte och hennes omgivning.
– Jag orkade inte vara ensam, varje minut var ett helvete. För mig var kontakten med många människor ett sätt att bearbeta min situation. Jag pratade med alla i min närhet. Hur kunde jag vara så sjuk?
Charlotte, som fick veta att hennes läge är allvarligt, kunde ibland uppleva en känsla av orättvisa.
– Varför skulle just jag drabbas på det här sättet? Jag som alltid försökt att leva ett aktivt och hälsosamt liv. Just när det gäller för mycket sol är det bara ett tillfälle jag kan komma på. Det var när jag för cirka 20 år sedan var i Brasilien på solsemester. Då brände jag mig och vet att jag tänkte: “Oj, jag har bränt mig till och med på halsen”. Jag hade inte tänkt på att smörja in mig där – halsen känns ju inte lika utsatt som ansikte och axlar.
Nu när Charlotte fått möjlighet att pröva ny medicin, som hittills har visat bra resultat vågar hon ändå hoppas på framtiden. Metastaserna har krympt och biverkningarna med spänd och röd hud på händer och fötter, kan hon hantera. Det hon är mest rädd för är att medicinen slutar ha effekt.
– Jag är mer aktsam om min tid nu. För mig är det viktigt att ta vara på livet, njuta, träffa människor. När man är allvarligt sjuk förändras perspektivet, man inser vad som är betydelsefullt. Jag lever på lånad tid, det är slut på att skjuta upp saker, slut på alla “sedan”.
Paddling är ett av Charlottes och maken Görans många fritidsintressen.
