Kristina Bohman, 45, från Ängelholm, försöker hålla sin kropp igång genom långpromenader med familjens två livliga schnautzertikar, Wilma och Grete.
När Kristina Bohman från Ängelholm väntade sitt andra barn, nu 14-åriga Frida, hände något märkligt med hennes kropp. Hon hade konstant ont i magen, mådde illa och fick stora, kliande utslag. Men det värsta var ledvärken och en tung, onormal trötthet som gjorde henne fullständigt orkeslös.
– Tre år tidigare hade jag fött Emma, men den graviditeten var helt annorlunda. Allt kändes bara bra hela tiden. Men den här gången var det som om all kraft rann ur mig. Jag hade hög feber och väldigt snabb puls och på slutet var jag så dålig att de måste göra kejsarsnitt tre veckor för tidigt.
| – När jag kom till sjukhuset var pulsen så snabb att personalen trodde att mätapparaten gått sönder. Jag kunde inte längre kissa. Kroppen var helt slut och mina organ var på väg att kollapsa. Men direkt efter förlossningen vände det. Illamåendet och blåsorna försvann och pulsen sjönk. Det var som om livet kom tillbaka.
Barnmorskan, som reagerat på Kristinas problem under graviditeten, såg till att hon kom till en läkare för provtagning. Och blodproven gav klart besked. Kristina hade drabbats av SLE, systemisk lupus erythematosus, en reumatisk systemsjukdom. |
 Frida just nyfödd. Direkt efter förlossningen vände det för Kristina, som återvände till livet från den svåra sjukdomen hon plågades av under graviditeten. |
– Flera organ i kroppen och däribland njurarna var påverkade. Det var därför jag blev så sjuk.
Kronisk sjukdom
SLE är en kronisk sjukdom och ännu finns inga direkta botemedel, så Kristina, som är 45 år, blir aldrig helt av med sina jobbiga symtom. Hon har dessutom Sjögrens syndrom, som gör att kroppens slemhinnor, bland annat i ögon och mun, blir torra. Och för drygt tio år sedan konstaterades det att hennes sköldkörtel inte fungerade normalt, så hon måste äta medicin för det. Periodvis tar hon också starka läkemedel mot värken i lederna.
– Det finns de som har det värre, så jag vill inte klaga, säger hon när vi träffas hemma i villan i Ängelholm där hon bor tillsammans med maken Anders, döttrarna Emma och Frida och de två hundarna Wilma och Grete.
Och klagar, det gör hon inte. Tvärtom. Det händer att hon försöker bemästra tröttheten och göra mer än hon egentligen orkar. Men hon får nästan alltid betala för sitt övermod med värk och utmattning.
Hennes sjukdom är också av ett sådant slag att den inte syns utanpå, Genom åren har hon ofta fått höra “du kan väl inte vara sjuk, du som ser så frisk ut!”.
Ytligt sett finns inte heller några direkta tecken på sjukdom. Men tittar man lite mer noga märks tröttheten i hennes ögon och hon demonstrerar att hon inte har full kraft i sina händer.
I köket, där vi sitter, sprider en stor braskamin värme och utanför fönstren dansar den skånska vårens lätta dimmor över slätten med löften om grönska och sommar. En tid att se fram emot. För värme är viktigt för Kristina och sommaren är hennes bästa tid när lederna mjuknar och tröttheten inte känns lika förlamande.
Emma, som är 17 år och 14-åriga Frida har just kommit hem från sina skolor och sitter nu tillsammans med oss runt köksbordet. De har samma mjuka leenden och vackra ögon som sin mor och de följer Kristinas berättelse med stor uppmärksamhet. Stämningen mellan de tre är påtagligt kärleksfull. Wilma och Grete håller sig också nära matte och snarkar lugnt utsträckta framför braskaminen vid hennes fötter.
– Jag vill vara pigg och glad och stark och ska klara allt, erkänner inte ens för mig själv att jag är sjuk, säger Kristina och ler lite urskuldande mot döttrarna.
Dåligt samvete
Men den andra graviditeten blev hennes överman. Hon kände inte igen sin kropp och orkade knappt ta sig igenom dagarna. Leder och muskler var inflammerade, så hon måste få kortison och det gjorde ont bara att andas.
| – Jag hade jättedåligt samvete för Emma, som då var tre år. Jag, som alltid varit aktiv och pigg orkade inte vara ute och leka med henne, istället låg vi inne på soffan och ritade och läste sagor.
När det bara var några veckor kvar innan barnet skulle födas, var Kristina så illa däran att läkarna insåg att något måste göras snabbt. – De sa att de måste välja mellan mig och barnet och eftersom jag redan hade ett barn hemma som behövde mig, valde de mig och hoppades att det nya barnet skulle klara sig. Hur fruktansvärt det än kändes, var det en lättnad för mig när de sa att de genast skulle göra ett kejsarsnitt. |
 Kristina med yngsta dottern Frida. |
– Och det mest fantastiska hände – Frida var frisk! Och hon var välskapt och stor, vägde över tre kilo!
Trots att sjukdomen håller Kristinas kropp i ett fast och tröttande grepp och trots att hon tvingats acceptera förtidspensionering på halvtid, försöker hon leva som vanligt. Hon jobbar några timmar varje dag på hockeylaget Rögles kansli och gör sitt bästa för att hålla kroppen igång genom att ta långa promenader med hundarna.
– Jag har alltid älskat att pyssla och jobba med händerna både inne och ute. Nu orkar jag inte som förr, och jag har fått sämre finmotorik, men jag ser fram emot sommaren när jag kan sätta fingrarna i varm jord och få fart på både kryddväxter och jordgubbar!
– Och jag har en hemlig dröm – att en gång kunna vandra, åtminstone kortare sträckor, längs pilgrimsleden genom Frankrike och Spanien!
Det var när Kristina väntade sin yngsta dotter Frida (längst till vänster) som hennes sjukdom bröt ut. Här är Kristina med Frida, 14 och Emma, 17, och familjens två hundar Wilma och Grete.
