Donation av hornhinnor
I Sverige finns det fem hornhinnebanker som tar tillvara på hornhinnor från avlidna. Hornhinnan genomgår en noga undersökning för att utesluta smittsamma sjukdomar hos donatorn och för att säkerställa att vävnaden håller för transplantation. Vid transplantation av hornhinna behöver vävnaden däremot inte stämma med mottagarens vävnadstyp.
Det finns ingen åldersgräns för att donera hornhinnor. Även hornhinnor från äldre personer kan vara fina nog att användas för transplantation.
För mer information om donation och för att anmäla sin vilja att donera vävnader eller andra organ kan man gå in på Donationsrådets hemsida www.donationsradet.se
Nu kan Gunilla åter ta långa cykelturer i Ljunghusen, strax söder om Malmö, där hon och maken har sitt älskade semesterparadis.
Gunilla Jerndell är van vid utmaningar. Kampen att få barn, spännande utlandsvistelser och intressanta jobberbjudanden är bara några exempel. Men för tio år sedan hände något mycket oväntat. Hon befann sig i helt ny och skrämmande situation, när hon över bara några månader drabbades av en kraftigt försämrad syn.
– Sjukdomen kom smygande under sommaren, men det var först när jag kom tillbaka till arbetet på hösten 1999 som jag förstod att något var allvarligt fel med mina ögon. Allt vara bara suddigt, berättar Gunilla, som upptäckte att hon varken kunde läsa vägskyltar när hon körde bil eller skriva på datorn. Hon hade varit ledig under sommaren och inte noterat riktigt hur illa det var.
Omväxlande liv
Vi träffas en frisk och klar höstförmiddag i Ljunghusen, ett vackert skogsområde strax söder om Malmö. Här har Gunilla, hennes man Nils och de två sönerna sitt älskade semesterparadis, en trevlig sommarvilla från 50-talet med nytillbyggnad i samma stil. Hit åker familjen gärna också under vår och höst från bostaden i Lund.
En liten bit bort ligger havet och på stranden går Gunilla ofta långpromenader i jakten på förtrollande bärnstenar.
| – Just på denna kuststräcka kan man, med litet tur, göra fina fynd, avslöjar hon och dukar fram kaffe och varma kanelbullar på uteplatsen. Runt omkring oss blommar rosalila ljung, istället för gräsmatta. Vi är ju i Ljunghusen.
Gunilla, som är gymnasieekonom, har levt ett omväxlande liv och i flera år bott i Filippinerna och i olika länder i Afrika. Nils arbetar som ekonom och det var hans arbete för bland annat Sida som förde paret ut i världen. Väl hemma 1984 försökte Gunilla och Nils bli föräldrar men det blev tre missfall innan de två sönerna anlände med bara något års mellanrum. |
 Gunilla Jerndell lever med nya hornhinnor och hon är otroligt tacksam mot de två människor som fattade beslutet att donera dem. |
– Jag har varit hemmafru i perioder men alltid hittat nya trevliga jobb, berättar hon, som också är tacksam över att hon aldrig varit sjuk innan de allvarliga synproblemen började.
Helt oförberedd
– Närsynt har jag förstås alltid varit, säger Gunilla. Jag fick glasögon redan som 7–8-åring. Men jag var helt oförberedd när jag efter den där sommaren för tio år sedan upptäckte hur illa jag såg.
Det började på golfbanan i Ljunghusen. Gunilla har spelat golf sedan hon var liten flicka.
– Jag tyckte att det var konstigt att alla andra såg bollen, men aldrig jag. Och sedan när jag på hösten kom tillbaka jobbet och satte mig vid datorn var det som om jag tittade genom ett mjölkglas.
Gunilla gick till optikern för att skaffa nya glasögon. Hon behövde uppenbarligen byta styrka på glasen. Men optikern skickade henne vidare till en ögonläkare.
– Jag blev väldigt orolig och ledsen när läkaren efter en ingående undersökning konstaterade att jag såg så dåligt att jag inte fick köra bil. Jag minns att jag gick till mitt jobb och grät. Sedan ringde jag till ögonkliniken på Universitetssjukhuset i Lund.
I båda ögonen
Två månader senare kom Gunilla till en ögonspecialist som ställde diagnosen endotelcellsdystrofi. Det rörde sig om cellförändringar på hornhinnan i båda ögonen och det skulle bli värre, sade läkaren, som dock tröstade sin patient med att det gick att byta hornhinnorna så småningom.
Ögondroppar med näringsvätska och långtidsverkande salva hjälpte inte mycket. Tiden gick och synen blev bara sämre. Gunilla blev med åren också allt mer beroende av starkt ljus.
– Jag gick ner till halvtid och fick en tjänst där jag inte behövde sitta så mycket vid datorn. Jag kunde inte cykla för jag såg inte längre trottoarkanten, jag missade håligheter när jag promenerade och jag föll ibland. Jag blev feg och rädd, men jag försökte ändå kämpa på.
| Familjen var naturligtvis bekymrad – Vi försökte trots allt leva ett så drägligt liv som möjligt. Nils sade inget, men min städning var under all kritik… Gunilla började rapportera alla incidenter hon råkade ut för till sin läkare. Till slut sattes hon upp på en väntelista för transplantation. Hon stod i kö i ett år och sedan ringde telefonen en dag i maj månad 2004. – De hade en hornhinna till mig. Kunde jag komma i morgon? Det var som om allting ställdes på sin spets. |
 Titta, säger Gunilla och visar sina fina bärnstensfynd. Bärnstensjakt var en omöjlighet innan hon fick sina nya hornhinnor. |
Såg färger igen!
Operationen av vänster öga tog cirka en timme i narkos och efteråt gjorde det ont, men Gunilla fick bra smärtlindring. När bandaget togs bort efter tre dagar såg ögat ut som ett stort svullet blåmärke.
Gunilla åkte hem med 16 stygn i ögat och droppar mot avstötning. Hon glömmer aldrig en morgon en tid efter operationen när hon kom ner i köket och tittade ut.
– Det var otroligt. Jag såg plötsligt färger igen. Så vackert det var!
Efter 14 månader togs stygnen bort och en tid därefter konstaterades ett kraftigt brytningsfel, eftersom hornhinnan var för spänd. Läkarna gjorde då en avlastande operation.
– Sedan hände det som inte fick hända. Jag fick en infektion i ögat, det rann var och jag lades in igen och isolerades. Jag hade en begynnande avstötningsprocess och bröt ihop totalt, berättar Gunilla.
Stjärnorna gnistrade
Men det gick bra till slut och ögat läkte. Och i september 2007 var det dags för transplantationen av höger ögas hornhinna.
– Nu hade jag koll och det var mycket enklare. Jag fick gå med stygnen i ett och ett halvt år innan man tog bort dem på ett vanligt återbesök. Men det blev ytterligare en operation för att hornhinnan var för spänd.
I maj i år var det äntligen dags för Gunilla att prova ut nya glasögon.
– Nu kan jag se ordentligt igen. Jag kan köra bil, cykla och spela golf. Och en natt i somras stod jag härute på tomten och såg hela stjärnhimlen gnistra. Efter tio år. Det var en fantastisk känsla!
