Linas liv räddades av en okänd donator: ”Jag är så tacksam att jag får uppleva en vår till”

Lina har nyligen firat dubbel födelsedag när vi träffar henne hemma i Hultsfred. Här i det lilla småländska samhället bor hon tillsammans med sin sambo och sin 18-åriga dotter.

– Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag får uppleva ytterligare en vår och sommar. En dag hoppas jag att jag får träffa min donator och tacka henne personligen, säger hon när vi slår oss ner i hennes vardagsrum.

Läs även: Alexander Strandberg om överdosen som förändrade allt: ”Jag såg när min fru fick veta att jag var död”

Lina firade först sin ordinarie födelsedag och två dagar därpå var det exakt två år sedan som hon gick igenom den framgångsrika stamcellstransplantationen som räddade hennes liv.

– Det känns som jag fått ett nytt liv och därför firar jag två födelsedagar. I år blev det med två ljus i tårtan på transplantationsdagen, säger hon med ett hjärtligt skratt.

Fick lätt blåmärken

Det var hösten 2022 som Lina upptäckte att det var något som inte stämde. Hon fick lätt blåmärken på kroppen utan att hon kunde minnas att hon slagit sig eller stött emot något.

Dessutom kände hon sig ovanligt trött på kvällarna och upplevde det som om hon var helt tömd på energi.

– Men jag jobbade då i en livsmedelsbutik här i Hultsfred. Jobbet innebar många tunga lyft som jag inte var van vid och jag trodde det var orsaken.

Läs även: Kampsporten hjälpte Erik, 24, genom cancerbehandlingen: ”Mina läkare hade aldrig haft en så aktiv patient”

Men strax därefter drabbades hon av en envis förkylning. När hon till slut uppsökte vårdcentralen i Hultsfred fick hon utskrivet en penicillinkur. Däremot togs ingen sänka eller andra prover som kunde ha avslöjat att hon hade en allvarlig inflammation i kroppen.

– Jag blev inte bättre av antibiotikan. Efter två veckor tog jag kontakt med vårdcentralen igen, men fick bara beskedet att förkylningen skulle gå över av sig själv.

Hade akut blodcancer

Men det gjorde den inte. Någon dag senare drabbades Lina av andningsproblem och hon åkte akut till sjukhuset i Västervik, cirka en timmes bilfärd från Hultsfred.

– Jag fick panik av att inte kunna få in tillräckligt med luft i lungorna. Jag var också frustrerad över att jag inte hade blivit trodd på när jag sökte hjälp på vårdcentralen.

På sjukhuset i Västervik gick Lina igenom en ordentlig undersökning.

– En läkare kom sedan in till mig och sa att jag var allvarligt sjuk. Först berättade han att jag hade dubbelsidig lunginflammation. När han sedan sa att jag drabbats av akut blodcancer, det som kal­las akut myeloisk leukemi, var det som om någon slog undan fötterna på mig.

Dagen därpå fördes Lina med ambulans till Universitetssjukhuset i Linköping. ­Läkarna satte omedelbart in en cytostatikabehandling.

– Jag tappade allt hår och gick ner kraftigt i vikt. Det värsta var att jag mådde jätte­dåligt av cellgifterna. Men jag var beredd att ta alla biverkningarna bara jag blev frisk. Jag ville inte dö.

Behövde stamcellstransplantation

Det visade sig efter ett par veckor att cytostatikan inte hjälpte. Läkarna såg ingen förbättring i Linas tillstånd. Det var snarare så att hon blev allt sämre.

– Det var då de började prata med mig om hur jag ställde mig till en stamcellstransplantation. Det var jag positiv till. Jag var beredd att prova allt bara jag blev frisk.

Först tillfrågades Linas bror, men det visade sig att de inte matchade varandra. Även Linas då 17-åriga dotter Alva var aktuell. Hon ville donera stamceller till sin mamma.

Läs även: Sophia bytte livsväg efter bilolyckan: Som livräddare vet jag att jag gör skillnad

– Men vi kom fram till att vi inte ville lägga det ansvaret på min omyndiga dotter. Om hon skulle donera stamceller, och jag ändå inte skulle bli frisk, så skulle hon få leva med det.

I december kom beskedet att man via Tobiasregistret hittat en lämplig donator och hoppet tändes hos Lina.

– I sista stund hoppade den donatorn av. Det var ett tungt bakslag för mig. Efterhand som tiden gick mådde jag sämre och sämre.
Först i början av april kom beskedet att man hittat en ny matchning.

– Allt jag vet om donatorn är att det är en kvinna i 25-årsåldern som bor i Tyskland. Det fick jag veta eftersom hon kontaktade läkarna för att höra hur det gått för patienten som fick hennes stamceller.

Inga cancerceller kvar

Före transplantationen fick Lina gå igenom en omfattande behandling med immun­dämpande mediciner för att hennes kropp inte skulle stöta bort de främmande stam­cellerna.

– Mitt immunförsvar var helt nerkört i botten och jag var mycket infektionskänslig.

Den sjätte april var det dags för henne att få stamcellerna som skulle rädda hennes liv.

– Eftersom jag fyllde 45 år dagen före kan man kalla det den bästa födelsedagspresent jag någonsin har fått.

Själva transplantationen var odramatisk och enligt Lina helt smärtfri.

– De kom in med en påse blod som innehöll stamcellerna och som sedan överfördes till min kropp. Jag trodde det skulle göra mer ont, men jag kände ingenting. Direkt efteråt mådde jag jättebra.

Lina hade informerats i förväg om de biverkningar hon kunde drabbas av men förutom lindriga besvär, som blåsor i munnen, har hon klarat sig bra.

– Däremot gick jag in i klimakteriet, men det gör inte så mycket. Jag hade ändå inte tänkt skaffa fler barn.

En för henne oväntad följd av att hon hade nya stamceller i sin kropp var att hon var tvungen att ta om alla de vanliga barnvaccinationerna.

– Jag fick börja med poliovaccin och sedan följde vaccin mot röda hund, påssjuka och mässlingen. Det kändes lite konstigt.

Efter ett år, i april 2024, visade ett benmärgsprov att de främmande stamcellerna tagit över i hennes kropp och att det inte fanns några spår av cancerceller.

– Om fem år blir jag friskförklarad, men allt känns bara bra. Jag går på regelbundna kontroller och jag äter fortfarande en rad olika mediciner.

Hoppas få träffa donatorn

Lina hoppas att donatorn tar kontakt med henne när hon efter två år får rätt att få veta vem hon donerade sina stamceller till.

– Jag har en del av henne i min kropp nu och ibland undrar jag om det har förändrat mig. Jag tycker att jag har ­blivit känsligare. Det dröjde länge innan jag kunde läsa deckare om mord och hemska händelser som jag älskade tidigare, säger hon och tillägger med ett skratt:

– Men jag har däremot inte börjat älska tysk mat.

Läs även: Camilla sa upp sig när glädjen försvann: ”Har man inte hälsan har man ingenting”

Lina vill berätta sin dramatiska livshistoria i Hemmets Journal för att uppmärksamma Tobiasregistret och det viktiga arbete det utför. När hennes dotter Alva i höstas fyllde 18 år och blev myndig var det första hon gjorde att anmäla sig som donator.

– Hon sa att det egentligen var en födelsedagspresent till mig. Det värmde i hjärtat när hon berättade det. Alla borde registrera sig som donatorer, säger Lina.