Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”

En grå vinterdag kom det ett telefonsamtal till Hemmets Journals ­redaktion. Det var från Sievert Andersson i Nyköping.

Det han ville berätta var både en sorglig och tung historia, men också en ljusglimt som kan ge hopp och tröst åt andra i samma situation.

– Jag har fått livslusten tillbaka. Det är därför jag vill ­berätta min historia. Kanske kan det hjälpa andra som drabbats av sorg eller som har det tungt och besvärligt av ­andra orsaker, säger han.

Efter ett långt yrkesliv på framför allt SSABs järnverk i Oxelösund och en aktiv ­karriär som idrottsman bor Sievert i dag i ett radhus­område i Nyköping, inte så långt från ett skogsområde och Östersjön.

Han har lite svårt att gå och är beroende av en rollator när han ska förflytta sig längre sträckor, men han är pigg och vital och sedan förra sommaren har han fått livslusten tillbaka.

– Jag känner mig så levande igen. Det är jag så oerhört tacksam för, säger han.

Sonen drabbades av leukemi

De senaste tjugo åren har ­annars varit tuffa för Sievert och kantats av sorg och bekymmer. Det började med att han och hustrun Evys son Johnny vid en rutinkontroll på sjukhuset upptäckte att det var något fel på hans blod­värden.

– De var mycket låga och han fick en remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, ­berättar Sievert.

Det visade sig vara det ­värsta tänkbara – Johnny hade drabbats av blodcancer (leukemi).

Beskedet kom som en chock för hela familjen. Johnny var mitt i livet, var klar med sin högskoleutbildning och hade efter en tid i USA återvänt till Sverige. Framtidsutsikterna såg lovande ut.

Läs även: Astrid, 86 och Stina, 34 blev vänner i kolonin

Behandlingen mot cancern inleddes omedelbart och i början såg det bra ut, men ­sedan vände det och hans tillstånd förvärrades.

– 2006 genomgick Johnny en stamcellstransplantation, men det hjälpte inte, berättar Sievert.

Sonen vårdades långa perioder på Akademiska sjukhuset i Uppsala och Sievert och hans hustru Evy reste ofta och hälsade på honom. Det blev många resor för dem de nästan 20 milen mellan Nyköping och Uppsala.

– 2008 gick det inte längre. Då var det slut och Johnny somnade in. Han blev bara 33 år och fem månader gammal, säger Sievert och det stockar sig i halsen när han berättar om det jobbiga minnet.

Förlorade sin hustru

I samband med deras enda sons sjukdomsperiod började Sievert märka en förändring hos sin hustru. Hon började glömma saker och verkade ibland vara lite förvirrad, det var diffusa symptom som man lätt blundar för som anhörig.

– Därför är det också svårt att sätta fingret på när exakt det började, men det var vid tiden för Johnnys död som det började bli riktigt märkbart, säger Sievert.

Till slut gick det inte längre att blunda för det uppenbara längre. Evy gick igenom en omfattande demensutredning som visade att hon hade drabbats av frontallobsdemens som till skillnad från till ­exempel Alzhemiers sjukdom ofta uppträder före 65 års ­ålder och som leder till att den drabbades personlighet förändras.

Läs även: Travtränaren Maria Törnqvists föräldrar gick bort samma år: ”Jag grät och grät tills tårarna tog slut”

I början bodde Evy kvar hemma i radhuset där hon och Sievert bott sedan 1982, men till slut orkade han inte längre ensam bära vårdansvaret och hon flyttade in på ett demensboende.

Där hälsa­de Sievert på henne varje dag och tillbringade flera timmar tillsammans med sin hustru.

– Det var jobbigt under ­coronapandemin när det var besöksförbud, minns han. Men jag fick tillstånd att hämta henne så att jag kunde ha henne hemma varje helg.

Den 24 januari 2024 orkade inte Evys kropp längre. Hon dog av njursvikt.

– Jag har mått väldigt dåligt sedan Evy dog. Jag förlorade lusten att leva vidare. Allt kändes bara meningslöst.

Han kände sig också mycket ensam. Den enda släkting han har kvar är en brorsdotter i Södertälje.

– Vi har dock en fin kontakt med varandra och hon hjälpte mig i samband med Evys begravning, men det är ändå några mils resa mellan oss.

En fin vänskap

Men så en dag förra sommaren när Sievert var ute i sin ­lilla radhusträdgård kom en granne förbi. Spontant frågade hon honom om det var något trädgårdsarbete hon kunde hjälpa honom med.

– Hon och hennes familj flyttade in i ett radhus några hus längre bort för ett par år sedan. Jag hade aldrig pratat med henne tidigare. Jag tror inte ens jag sett henne ­eftersom jag har varit mycket hos Evy på boendet de senaste åren.

Grannkvinnans hjälperbjudande blev början på en fin vänskap.

Läs även: Barbro Lindgren, 88, samlar tankar i en sista bok: ”Livet är en omöjlig sak som man får göra det bästa av”

– Hon kom hit ett par dagar senare och fixade lite i trädgården tillsammans med mig. Sedan sa hon att hon även kunde hjälpa mig inomhus om jag behövde det.

Under hösten och vintern började de träffas ungefär en gång i veckan. Antingen hemma hos honom eller så bjuder hon över honom på en kopp kaffe.

– En gång hade hon bakat jättegoda gifflar som hon bjöd på. Jag fick till och med mig en påse när jag skulle gå, berättar han med värme i rösten.

Fått livslusten tillbaka

Sievert vill lyfta fram sin drygt 30 år yngre granne för hennes altruistiska gärning, men hon tycker själv inte att det hon gör är något märkvärdigt och vill inte ha någon uppmärksamhet för det.

– Hon ser det som något självklart att man hjälper ­andra om man kan. Nu ska hon senare i dag komma hit och hjälpa mig med gardinerna. Sånt är inte jag så bra på, säger han och tillägger:

– För mig betyder det massor att ha en sådan god granne. När hon är klar med det hon vill hjälpa mig med sitter vi och pratar en stund. Vi trivs tillsammans och hon hjälper mig ofta att lösa korsord, ­vilket är ett av mina stora ­intressen nu när jag inte är så rörlig längre.

Läs även: Sjömanskyrkan i Göteborg firar 150 år: Här får sjömän värme, fika och lite tröst

Sievert berättar att det känns tryggt att ha någon som håller koll på honom sedan han blivit helt ensam, någon som skulle reagera om han inte visar sig på några dagar.

– Jag har fått livslusten och glädjen tillbaka tack vare min granne, säger han innan han går iväg för att sätta på kaffebryggaren inför dagens besök.