Lena och Per skriver om svenska kriminalskandaler: ”Vi ser ju med egna ögon hur illa det är”

I sin romansvit över verkliga rättsskandaler har författarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson skildrat diverse svunna tidsepoker.

Den sjunde och nyaste romanen IB – som i Inhämtning Birger tar läsarna tillbaka till 1970-talets början och ett av decenniets mest omskrivna rättsfall. Historien om hur två journalister som avslöjade en olaglig spionorganisation skickades i fängelse för spioneri medan de högdjur som administrerat den kriminella åsiktsregistreringen gick fria upphör aldrig att fascinera och uppröra.

För två försvarsadvokater med ett synnerligen stort rättspatos var det särskilt svårt att släppa detta flagranta rättsövergrepp. Ända sedan Lena och Per 2008 gav ut sin första bok har de velat skriva om IB-affären, men ett hinder låg i vägen – vänskapen med förlagskollegan Jan Guillou som var en av huvudpersonerna i affären och avtjänade tio månader i fängelse för avslöjandet av spionverksamheten. Piratförlaget som ger ut Lenas och Pers böcker är dessutom grundat av Jan Guillous fru Ann-Marie Skarp. Hur skulle det se ut om de av alla människor gav ut en bok om fallet?

– Skulle folk kanske tro att vi skrev boken på uppdrag av Jan? Vi väntade med att ta tag i projektet tills det inte gick att vänta längre. Om man skriver om moderna svenska rättsövergrepp måste IB-affären vara med.

Kaxig redan då

Innan Lena och Per skred till verket hade de ett samtal med Jan Guillou.

– Vi förklarade för honom att det fanns en elefant i rummet som vi ville skriva om. Men om vi skulle göra det var det helt och hållet vårt projekt, klargjorde vi. “Ja, självklart, självklart!” svarade Jan. Han har inte haft något som helst inflytande över manuset. Däremot har vi frågat honom lite om bifigurerna i IB-affären för att få mer kött på benen.

I de gamla rättegångsprotokollen där förhören är utskrivna i dialogform träder de inblandades personligheter fram på ett distinkt sätt, inte minst Jan Guillous.

– Man ser hur kaxig Jan var redan då. Poliserna som förhörde honom i häktet inledde alltid förhören med frågan: “Hur mår du idag, Jan Guillou?” “Jag mår efter omständigheterna utmärkt”, svarade Jan karskt. Han var så jäkla tuff alltså. Många krymper ihop när de hamnar i häkte men Jan blev bara ännu starkare av den förödmjukande behandlingen han utsattes för. Han hade bestämt sig för att inte låta sig knäckas.

Det kan avslöjas att till och med Jan Guillou tyckte sig ha lärt sig något nytt om IB-affären efter att ha läst manuset till Lenas och Pers bok. I boken presenterar de nämligen en teori om att självaste Olof Palme var en av personerna bakom den olovliga underrättelseverksamheten.

Medan de högt uppsatta männen satt och kuckelurade i maktens korridorer levde Lena och Per ungdomsliv i sina respektive uppväxtstäder Malmö och Linköping. På varsitt håll anslöt de sig till FNL-rörelsen och gick i demonstrationståg och skanderade: “USA ut ur Vietnam!” Lena iklädd afghanpäls och Per i palestinasjal med en pipa i ena mungipan.

Engagemanget i rättvisefrågor förde dem in på juridikens bana. Medan Lena efter studierna blev kvar i universitetsvärlden och doktorerade vid Lunds universitet gjorde Per karriär som försvarsadvokat i Stockholm.

– Jag visste om att det fanns en mycket vacker doktorand i advokatetik nere i Lund som hette Lena Ebervall. Det var flera som tyckte att jag borde träffa henne, minns han.

Eftersom Lena skrev sin avhandling om svenska försvarsadvokater var hon mycket väl insatt i vem Per var eftersom han ständigt dök upp på tv i samband med stora brottmål.

– Jag trodde att han var stroppig för att han var kändisadvokat, bekänner hon.

När Lena i mars 2001 bjöds in till Advokatsamfundets norra avdelning för att hålla föredrag om sin forskning hade hon ingen som helst lust att sätta sig på flyget till Luleå.

– Allting var jätterörigt. Jag var frånskild och ensamstående med två tonåringar och kände mig enormt stressad över min avhandling. In i det sista tänkte jag lämna återbud under förevändning att jag var sjuk. Men hur det än var så åkte jag.

Hade dolda motiv

Väl på plats presenterades Per och Lena för varandra. I hotellets isbar, där till och med dricksglasen var av is, sa det klirr, åtminstone för Pers del.

– Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag vågade inte titta på Lena som satt mittemot mig av rädsla för att avslöja vad jag kände för henne.

Lena å sin sida var alltför uppstressad över sin avhandling för att tänka på Per i romantiska termer. Däremot såg hon honom som en värdefull yrkeskontakt.

– Jag frågade om han ville föreläsa på en kurs som jag skulle ha för mina studenter. “Javisst!” svarade Per entusiastiskt. Nu när jag känner honom vet jag att det var det sista han ville men han hade dolda motiv.

– Ja, det hade jag, tillstår Per. Jag gjorde mig gladeligen ärende till Malmö för att få återse dig. För mina kollegor ljög jag och sa att jag skulle träffa en klient därnere.

Gästföreläsningen fortsatte med en middag i Köpenhamn och sedan en resa till Nice.

– Där kysste jag Lena för första gången. Bakom hennes rygg satt några gamla franska gubbar och gjorde tummen upp.

Och nog gjorde gubbarna rätt i att göra tummen upp, för en mer lyckosam förening mellan två personer har sällan skådats. Det visade sig snabbt att Lena och Per passade varandra som hand i handske.

– Vi är båda typen som gillar att slafsa omkring i en gammal morgonrock hemma. Vårt gemensamma rättspatos är nog också ett kitt i vårt förhållande. Varje gång vi ser Rapport sitter vi och skriker upprört på samma ställen, avslöjar Lena.

Utlopp för frustration

Efter att ha träffat Per gick Lena över till att liksom han arbeta som försvarsadvokat. Under många år har de varit kollegor på advokatbyrån som Per är delägare i. Att de även skulle bli författarkollegor var nästan lika självklart. Båda två hade länge gått och burit på en författardröm.

– Vi hade bara varit ihop ett par månader när vi började prata om att skriva en deckare ihop. Vi försökte men det kändes så ordinärt, som om vi var bara var två i mängden av alla tusentals människor som försöker bli de nya Sjöwall-Wahlöö. Dessutom är det svårt att kritisera rättssystemet i fiktiv form. När läsarna har läst färdigt boken avfärdar de kritiken med att det inte har hänt på riktigt.

De växlade spår och började istället skriva om verkliga rättsövergrepp som ligger några decennier tillbaka i tiden och inte längre omgärdas av sekretess. När jag påpekar den pikanta detaljen att de kritiserar det svenska rättssystem som de själva verkar inom utbrister Lena:

– Det är just därför vi kritiserar det. Vi ser ju med egna ögon hur illa det är. Vanliga hederliga svenskar som aldrig har varit i klammeri med rättvisan tror att alla oskyldiga blir frikända och att alla skyldiga blir dömda men så är det inte alls.

– Nej, i själva verket bygger det i hög grad på bedömning, lite på samma godtyckliga sätt som i konståkning eller backhoppning. Det är långt ifrån någon exakt vetenskap, instämmer Per.

Skrivandet har blivit deras utloppskälla för frustrationen. Med sina böcker vill de kombinera underhållning med folkbildning.

– Numera sitter det tusentals människor runt om i landet som efter att ha läst våra böcker inte längre litar på rättssystemet. Det gör oss jättenöjda. Ibland kommer det fram gamla damer i minkpäls som upprört kommenterar orättvisorna i fallen vi skrivit om. Då känner vi att vi har lyckats i vårt uppsåt.

Visst kan det väl hända att de i egenskap av försvarsadvokater stundtals är lite partiska, medger de.

– Men vi försöker ändå vara hyggliga. Vi har ju faktiskt en åklagare som hjälte i en av våra böcker. Men bara en, understryker Lena skrattande.

Alltid totalt ärliga

Ingen av dem skulle kunna skriva en bok utan den andra, försäkrar de unisont. Pers analytiska förmåga och Lenas konstnärliga talang är en nödvändig kombination för att ro projekten i hamn. Per är den som gör det mesta av den faktabaserade researchen och skriver det första manusutkastet. Lena är den som förkovrar sig i karaktärerna, klär historien i skönlitterär dräkt och ser till att tidsmarkörerna stämmer. Men båda är delaktiga i hela processen.

– När vi sitter med slutprodukten vet ingen av oss vem som skrev vilken mening. Ibland när vi tycker att någon mening är särskilt lyckad träter vi om vem av oss det var som hittade på den.

En fördel med att samarbeta med sin äkta hälft är att man kan vara totalt ärliga mot varandra, menar Per. Fast ibland kan den äktenskapliga uppriktigheten kännas lite väl brutal.

– När jag skrev inledningen av vår roman Domardansen var Lenas omdöme: “Gud vilket tråkigt första kapitel.”

– Ja, jag tyckte att det var vansinnigt trist men när jag sa det till dig blev du först väldigt stött.

– Jodå, det blev du visst det, framhärdar Lena när Per protesterar.

Så värst många olikheter mellan sig kan de inte hitta, bortsett från att Per är en utpräglad morgonmänniska som ibland kliver upp halv tre på morgonen för att skriva och Lena en nattuggla som aldrig går och lägger sig före klockan ett på natten.

– Men vi retar oss inte på den andras dygnsrytm. Per har aldrig bett mig att komma och lägga mig tidigare och jag har aldrig sagt att han inte får gå till sängs tidigt när han är trött, förklarar Lena.

Efter intervjun ska Lena och Per och deras hund Selma bila ner från Stockholm, där de har en övernattningslya, till Skåne där de har sin bas. Medan Lena för tillfället inte åtar sig några advokatuppdrag reser Per fortfarande i skytteltrafik mellan Malmö och Stockholm å jobbets vägnar. Han har några stora fall som han vill slutföra innan han drar sig tillbaka.

Men när paret Ebervall-Samuelson inom en inte alltför avlägsen framtid går i pension från advokatyrket vet de exakt hur de ska spendera sina dagar.

– Då blir det skrivande på heltid för oss. Ingen av oss ser bokskrivandet som ett jobb. Det är mera som en hobby som bara är kul.

Vem av er …

… är bäst på att laga mat?

Per: – Lena. Hon lagar indiska, mexikanska och arabiska rätter samt thaimat. Fast jag är inte så dålig jag heller. När jag står för matlagningen blir det mestadels 70-talsmat.

Lena: – Per är duktig på matlagning men jag är mästerlig, ha-ha. Jag älskar att laga mat, det är terapi för mig.

… tar oftast fram dammsugaren?

Per: – Även om det inte sker så himla ofta så är det nog jag.

Lena: – Ja, det är det. Jag hatar dammsugaren.

… brukar oftast få rätt om ni är oense om någonting?

Per: – Vi tycker så lika om allting att vi sällan är oense om saker men om vi någon gång käbblar om något och båda tycker sig ha rätt är det ingen av oss som ger sig.

Lena: – Nej, vi är båda väldigt envisa.

… är mest klädmedveten?

Lena: – Ingen av oss. Jag är en gammal hippie och Per är gammal proggare. Visserligen måste vi klä oss propert i jobbet som advokater men det är inte alltid som plaggen är hela. Vi är båda helt ointresserade av kläder.

Per: – Jag tror ändå att du är mer klädmedveten än vad jag är, även om du också är slapp på det området.

… är mest romantisk?

Lena: – Per är enormt romantisk. De första åren av vårt förhållande hade han alltid med sig presenter och stora blomsterkvastar till mig.

Per: – Det var du värd. Jag tycker att du är minst lika romantisk som jag. Ett bevis för det är att du har sparat alla kort som jag skrivit till dig i en stor koffert på vinden.

… håller på mest med sin mobiltelefon?

Lena: – Vem har mobilen framför sig under denna trevliga intervju? Jo, Per! Han vill alltid hålla sig uppdaterad om vad som har hänt nyhetsmässigt.

Per: – Ja, det blir som ett gift. Men eftersom Lena nyligen har gått med i ett par olika Facebookgrupper börjar hon spurta ikapp mig när det gäller mobilanvändandet.

… är bäst på att hålla koll på när släkt och vänner fyller år?

Lena: – Det är nog jag.

Per: – Ja, du är jätteduktig på det, liksom på att ordna fester och bjuda hem folk till oss.

Tidigare böcker av Lena Ebervall & Per E Samuelson

• Ers majestäts olycklige Kurt (2008) – Om den uppmärksammade Haijbyaffären på 1950-talet där restaurangägaren Kurt Haijby åtalades för att ha pressat hovet på stora penningsummor genom att hota med att offentliggöra sin påstådda homosexuella relation med kung Gustaf V.
• Mördaren i folkhemmet (2012) – Om hur idrottslegenden Olle Möller under 1940- och 50-talet på lösa grunder dömdes för två mord.
• Bombmannens testamente (2014) – Om hur tjänstemannen Lars Tingström på 1980-talet blev “bombmannen” med hela svenska folket.
• Florence Stephens förlorade värld (2016) – Om den så kallade Husebyaffären i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet där arvtagerskan Florence Stephens omyndigförklarades av rättsväsendet.
• Domardansen (2018) – Om hur en korrumperad domare med hjälp av andra makthavare plundrade sina offer mellan 1930- och 1950-tal.
• Stormfågel (2020) – Om den äventyrliga och gränsöverskridande Jane Horney som utmålades som spion under andra världskriget.