Marie Mandelmann om relationen till Gustav: ”Utan hjälp hade jag varit tvungen att gå”

När vi möts i dansstudion i Stockholm, är det omöjligt att inte haja till. En Marie Mandelmann i tajts och högklackat!

Tur att den vackra huvudflätan är kvar. För det här är ungefär så långt bort som det går att komma från att förlösa lamm, skyffla jord och koka äppelmos.

I sex säsonger har vi kunnat följa paret Gustav och Marie Mandelmann på sin vackra gård Djupadal på Österlen i Skåne så det var nog många som hajade till när Marie Mandelmann blev klar som första deltagare i årets Let´s dance. Om det var någon som tycktes vara fast förankrad i den bördiga myllan, så var det just Marie.

– Jo, det här är så klart en total kontrast mot mitt vanliga liv, säger Marie. Det allra svåraste är skorna, jag har aldrig i mitt liv gått i högklackat och det är jättesvårt med balansen. Och nu har fötterna börjat domna också.

Men bakgrunden till att 57-åriga Marie plötsligt provar glittrande paljettklänningar och snurrar på höfterna i en rumba med partnern Jonathan Näslund, är ingen plötslig längtan efter att just få dansa.

I stället handlar det om en nästan livsviktig personlig utveckling för Marie, ett led i att rucka på bilden av det ständigt lyckliga paret Mandelmann som visas upp i programmet Mandelmanns gård.

När Marie och Gustav avslöjade i en tv-intervju att Gustavs bipolära sjukdom var på väg att knäcka det stabila äktenskapet, var det nästan en lättnad, säger Marie.

– Jag hade länge känt att bilden av oss var fel. Den var inte rättvis, det finns ingen som kan leva upp till en sådan perfekt bild. Vi är ju precis som alla andra. Livet är inte enkelt för oss heller.

Under hela deras drygt 30-åriga liv tillsammans hade Marie hittills lyckats parera Gustavs bipolära sjukdom. Hans växlande sinnesstämningar, pendlandet mellan djupaste svärta och manisk glädje hamnade i Maries knä att hantera och lösa.

– Jag fick hela tiden vara den förnuftiga, hon som alltid måste ligga steget före, säger Marie.

Hon blev den “rockhängare” som Gustav uttrycker det, som han behövde för att klara av sitt dagliga liv.

Till slut tog allting stopp. Gustavs mamma gick bort, han genomgick två stora operationer av rygg och knä, yngsta barnen flyttade hemifrån. Allt det ledde till att det “snurrade iväg” extra mycket. De maniska perioderna blev allt djupare och svårare.

– Jag hade försökt säga det i flera år, att jag inte orkade längre, att jag håller på att dö. Men Gustav hade inte förstått eller kunnat ta till sig hur jag verkligen mådde, säger Marie.

– Han kränkte mina gränser hela tiden. Det var ju jätte­jättejobbigt. Jag blev helt utmattad. Jag behövde hjälp.

Hjälpen hette terapi, både enskilt och för paret tillsammans. Gustav tog tag i sin medicinering, började få ordning på sömnen och Marie fick också lära sig att släppa kontrollen. Det var inte längre hennes jobb att hela tiden gå bakom och hålla Gustavs rygg fri. Att med ett leende hantera att det plötslig stod tre nya kor i hagen som Gustav köpt under en av sina maniska stunder.

– Jag insåg att även om jag älskar en person väldig mycket, så kan jag inte offra mitt eget liv för någon annans skull, säger hon. Det vill ju inte Gustav heller, i sitt friska tillstånd, säger Marie.

Nu letar paret efter en ny väg framåt. En hållbar framtid där båda mår bra och kan utvecklas.

– Om vi inte tagit det här steget och fått hjälp, hade jag varit tvungen att gå. Men nu vill vi ju göra den här resan tillsammans, jag och Gustav.

Omedelbar förälskelse

För kärleken mellan Marie och Gustav är fortfarande grundstark. Den omedelbara förälskelse som slog till 1988 på Gerlesborgsskolan i Bohuslän är lika levande som favoritträdet på gården Djupadal.

En 23-årig Marie hade kommit till konstskolan för att studera stenhuggeri och Gustav var en avhoppad läkarstudent som sökte ett friare liv. Snart tände det till i den gemensamma balalajkaorkestern (jo, faktiskt!) och paret förlovade sig snabbt.

– Det tog bara två veckor. Jag föll för hans öppna, generösa personlighet. Vi kände att vi hade en massa energi tillsammans, vi hade roligt. Vi ville leka i livet.

Att vara modig och fånga dagen är ett livsbeslut av Marie. Att inte ta saker för givet men också vara beredd på att vad som helst kan hända. I sitt sommarprogram 2018 berättade Marie om olyckan när hennes lillasyster dog:

“Jag hör bilen på avstånd. Jag håller hårt min lillasysters hand, bilen kommer närmare. Den kör så fort. I bilen ser jag en mamma, en pappa och ett barn. Jag ser allt som i en film som spelas upp i slowmotion. Jag känner hur jag tappar greppet om min lillasysters hand. Jag ser hur hon springer, jag ser hur hon studsar framför bilen – sen är det tyst.”

I timmar sitter den då 8-åriga Marie gömd bakom ett piano, innan hon till slut får veta att hennes lillasyster är död, bara 4 år gammal.

– Olyckan har självklart påverkat hur jag tacklar livet. Att möta den djupaste sorgen gör ju att man även kan möta den största glädjen. Stora konflikter blir inte betydelsefulla. Det finns så mycket som är viktigare i livet.

Traumat från barndomen har även påverkat hur hon ser på sina egna fyra barn, kring uppfostran och regler.

– Det har alltid funnits där i bakhuvudet. I vissa situationer har jag varit väldigt noga, tydliga regler kring alkohol och narkotika till exempel. Samtidigt vill jag ju att barnen ska flyga och upptäcka världen. “Detta kan hända – men jag släpper kontrollen.” Man måste våga, för annars lever man inte.

 

Gården blomstrar

Den tv-kända gården Djupadal köpte paret i slutet av 1990-talet och den hade då ett rejält renoveringsbehov. Men för de nyblivna föräldrarna var gården perfekt och snart fräste de upp gräsmattorna runt huset för att börja odla.

– För oss blev självhushållning ett sätt att ha råd att vara hemma med barnen, säger Marie. Men i början hade vi knappt mat att sätta på bordet. Grannarna kom förbi med slaktad höna eller lite kött.

Idag blomstrar gården och kan försörja hela familjen.

– Jag tog ut min första lön för två år sedan, säger Marie och visar med en förvånad min hur hon höll fram handen.

Djupadal är fortfarande “den vackraste platsen på jorden” enligt Marie och tv-teamet är tillbaka i vår för att spela in ännu en säsong. Blir det då en annorlunda Marie tittarna får möta? En mer bestämd och gränssättande Marie?

– Nej, jag vill ju helst fortsätta att vara mig själv! Men det är klart att jag inte vill ramla tillbaka i rollen som Gustavs “räddare” igen. Jag tror att när vi båda två är medvetna om problemet, så blir det lättare att undvika.

Marie är den första att erkänna att hon också låtit Gustav slippa undan med sitt beteende.

– Att det gick så långt är även mitt fel, jag har varit alldeles för bra på att hjälpa Gustav. Nu måste också jag ändra mitt beteende om vi ska ha en gemensam väg framåt.

Med öppenheten kring Gustavs sjukdom hoppas hon kunna hjälpa andra par i samma situation, men också sin egen familj.

– Det är klart att barnen först tyckte det var jobbigt att vi skulle gå ut och berätta. Men jag vill vara en förebild för dem och visa att det går att förändras och växa i en relation, att det går att bryta mönster.

Inspelningsveckorna med Let´s dance kallar Marie för “en lång semester”.

– Nu vill jag vara i den här bubblan så länge jag kan och sedan komma tillbaka till gården med ett nytt öppet sinne. Det är spännande att bara tömma huvudet och sätta in något helt nytt. Jag är väldigt nyfiken på vad det kommer att göra med mig.

Vad är det du har fått försaka tidigare i ditt eget liv?
– Att gå mer in i mitt skapande, att måla, jobba med keramik, få tid för egna projekt. Kanske fler resor och nya horisonter. Gustav har inte samma behov av att se nya miljöer som jag. Men nu måste jag slåss för mig själv och ta för mig!

Vad köpte du för din första lön?
– Åh, jag tänkte verkligen att jag skulle unna mig något men hittade inget jag riktigt behövde. Men kanske blir det ett par högklackade skor efter Let´s dance!