Karin offrade det mest värdefulla hon hade – för att hjälpa finska krigsbarn

På ett bord i fotomuseet Olympia i Falkenberg har Helene Håkansson lagt fram gamla handlingar, sparbanksböcker och fotografier som tillhört hennes mormor och morfar.

– Det är som att förflyttas till en annan tid. Jag har fått reda på saker om min mormor som jag inte hade en aning om och jag tror inte heller min mamma kände till det, säger hon.

Det var när Helene och hennes man Rolf Håkansson skulle röja i den gamla släktgården som de hittade en dammig låda med gamla handlingar på vinden.

En av handlingarna var ett gammalt tackbrev från Centrala Finlandshjälpen från den 8 mars 1940 där det framgick att Helenes mormor Karin Karlsson skänkt sin vigselring till hjälporganisationen.

– Det var en nyhet för mig. Mormor var visserligen aktiv i Lottakåren och hon berättade ibland minnen från beredskapsåren i Sverige men aldrig något om att hon själv bidragit till insamlingarna för krigsbarnen.

I tackbrevet står det också att Centrala Finlandshjälpen översände en ersättningsring med von Döbelns valspråk ”Ära, skyldighet, wilja” ingraverat.

– Jag har inget minne av att jag någonsin sett den. Den måste ha varit av enklare slag och hon kanske aldrig bar den. Den svenska hjälpen till Finland under krigsåren känner jag till men namnet Centrala Finlandshjälpen har jag aldrig hört, säger Helene.

Kärleksfulla brev

Centrala Finlandshjälpen var en privat hjälporganisation som administrerade all humanitär hjälp till Finland under vinterkriget. Den grundades den 4 december 1939 och hade representanter från både den svenska staten och den finska ambassaden. Under fortsättningskriget 1941–45 övertogs verksamheten av Hjälpkommittén för Finlands barn.

– Det här med vigselringen kom som en överraskning men egentligen förvånar det mig inte. Mormor var mycket engagerad. Hon var med i Lottakårens förplägnadsavdelning och var med och tog hand om flyktingar under kriget.

Även Helenes mamma och mostrar var från tidig ålder engagerade i Lottakåren och när tyskarna invaderade våra grannländer Norge och Danmark den 9 april 1940 ska mormor Karin enligt dem ha blivit mycket upprörd.

– De bodde på den tiden i Karlskoga där morfar arbetade som schaktmästare, berättar Helene.

Hennes mormor Karin Hammar, som hon hette som flicka, var född 1897 i Halland. Drygt 20 år gammal träffade hon den sju år äldre blivande skogvaktaren Allan Karlsson. Strax efter att de träffats och blivit förälskade i varandra var han tvungen att flytta till Rimbo, norr om Stockholm, där han fått jobb.

Under vindsröjningen på släktgården hittade Helene och Rolf även ett 50-tal kärleksbrev som hennes mormor och morfar skickade till varandra. Det är mycket kärleksfulla brev som berättar en
hel del om den tidens samhälle.

– Han kallade henne ”min lilla vildfågel”. I ett av breven skriver Karin till Allan och beklagar sig över att han har en så fattig fästmö att hon måste be honom om pengar till brudklänningen, berättar Rolf.

Den 19 april 1924 kunde Karin och Allan till slut gifta sig i Rimbo kyrka där makarna bodde den första tiden i sitt äktenskap och där Helenes mamma och mostrar föddes.

Med tanke på att de hade det så knapert i början att hon knappt hade råd med brudklänningen måste vigselringen i guld ha varit en kär ägodel för henne. Det gör hennes gåva till Finlandshjälpen 16 år senare så mycket mer värdefull.

– Jag kan bara föreställa mig vilket affektionsvärde ringen hade för henne. Och morfar måste ha varit införstådd med att hon skänkte den till insamlingen. Jag kan inte tänka mig att hon skulle ha gjort det mot hans vilja.

Del av historien

Efter krigsåren arbetade ­Helenes mormor bland annat som korrekturläsare på Karlskoga Tidning. När morfar Allan gick i pension flyttade de till gården i Morups Tånge där Helene och Rolf flera decennier senare gjorde vindsfyndet.

– Där var vi mycket när jag var liten. Jag minns att morfar alltid hade sin pipa i munnen, säger Helene.

– Som ingift i familjen måste jag säga att Helenes mormor var en fantastisk kvinna. Hon var en mästare på att berätta historier från förr men om kriget pratade hon aldrig så mycket, säger Rolf.

Helenes morfar dog 1977. Sex år senare följdes han av sin lilla vildfågel och om inte hennes barnbarn hittat tackbrevet hade hennes humanitära insats förblivit en hemlighet som följt med henne i graven.

Om Rolf får som han vill kommer tackbrevet, fotografierna och de andra handlingarna att ställas ut i en monter på Fotomuseet Olympia som de drivit i en gammal biografsalong i Falkenberg i många år.

Men Helene är mer tveksam till att de visas upp bredvid montrarna med gamla kameror och fotoutrustningar, leksaker, tablettasksamlingar, gamla tiders medicinska utrustning och allt annat som finns att se i den avlånga lokalen.

– Det känns lite för privat för det, säger hon.

Möjligen kan hon tänka sig att ställa ut tackbrevet från Centrala Finlandshjälpen och några av fotografierna och tidningsklippen.

– Det är ju en del av vår historia och det är viktigt att de bevaras. Kärleksbreven ska vi naturligtvis spara inom familjen om det är någon som vill ta hand om dem efter mig, säger Helene.

Trots coronapandemin och trots att både Helene och Rolf börjar bli till åren har de lyckats hålla sitt lilla museum öppet för besökare fyra dagar i veckan.

– Det har mest varit för bokade grupper men nu börjar vi märka att de spontana besöken från turister ökar på nytt, säger han.