Claes Moser om tuffa månaderna på sjukhus: ”Jag ville få sprutan som gör slut på allt”

Under 25 år med Antikrundan har Claes Moser med godmodig konstkunskap gjort besökare själaglada, och ibland besvikna, då de kommit för att få familjeklenoder bedömda.

I vårens program har tittarna saknat honom i rutan.

– Jag var i för dåligt skick. Då inspelningarna drog i gång hade jag legat två och en halv månad på sjukhus. När vi spelar in Antikrundan är vi som ett resande cirkussällskap. Vi är ute i två–tre veckor och det brukar bli 250 mil i bil. Det orkade jag inte.

Claes sitter vid kaffebordet i vardagsrummet i den ståtliga Villa Akleja i Vaxholm som byggdes av hans favoritkonstnär Johan Axel Gustaf Acke och hustrun Eja. Claes och hans fru Sanna Evers köpte villan för åtta år sedan. Idag är den både deras hem och samtidigt ett privatmuseum där de gör visningar för grupper.

Claes pekar på kakelugnen i hörnet.

– Där föll Acke ner och dog av brusten aorta. Det var en septemberdag 1924 och han stod vid staffliet och målade. Han blev 65 år.

För Claes kom första smällen på skärtorsdagen i fjol, i duschen.

– Nästan hundra år efter Acke hände samma sak mig. Jag föll ihop och kunde inte röra kroppen.

Sanna kom hem efter en stund och hittade maken liggande. De åkte till akuten på Danderyds sjukhus.

– Det var mitt i värsta coronakaoset och jag kände mig i vägen och tjatade mig hem.

Några dagar senare kom andra smällen. Claes var i ­lägenheten i Stockholm och hustrun i Vaxholm.

– Kroppen kändes alldeles varm, bröstet värkte, jag svettades kopiöst. Jag ringde Sanna och satte mig på balkongen för att få svalka. Hon ringde ambulans som kom efter bara ett par minuter. Det var i sista stund jag kom till operationssalen. Efteråt har jag förstått att det hängde på sekunder att mitt liv kunde räddas.

Lång och svår kamp

På Karolinska sjukhuset lagade läkarna ett hål på stora kroppspulsådern, aortan. Det kallas aortadissektion. Värmen som Claes kände berodde på att mer än två liter blod läckt ut i lungsäcken.

– Efter operationen hade jag ingen känsel från midjan och neråt. Ingreppet gjorde att det blev stort tryck på ryggmärgen och det orsakade förlamningen.

Månaderna på sjukhuset var en lång och svår kamp. I början kunde Claes bara röra ena tån. Nedre delen av kroppen svarade inte.

– Jag tänkte dystra tankar. Skulle jag bli en grönsak resten av livet ville jag inte vara med längre. Jag sa till familjen att jag ville åka till Zürich och få sprutan som gör slut på allt.

Nu har ett år gått. Claes har fått känseln och livsglädjen tillbaka.

– Jag gick med käpp i början. Nu tränar jag för att slippa gå med stavar också. Sanna har köpt en motionscykel och jag trampar på den fast jag tycker det är tråkigt. Det går långsamt åt rätt håll.

Han säger att han inser att livet aldrig kommer att bli det samma igen.

– Det är som att få ett knytnävsslag att gå igenom det jag gjort. Livet blir lugnare och småskaligare nu. Vår stora motorbåt har jag sålt. Skid­åkning älskar jag. Jag har bestämt mig för att komma tillbaka i så hygglig form att jag kan åka igen.

Det sa bara klick

För Claes var det en stor lycka att flytta in i Villa Akleja.

– Det kändes som att komma hem.

Johan Axel Gustaf Acke signerade sina tavlor “JAG Acke”. Hustrun Eja, också hon konstnär, var dotter till den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius. Bostaden gav de namnet Akleja, en ordlek med deras namn.
Villan blev samlingspunkt för dåtidens stora kulturpersonligheter.

Anders Zorn kom seglande med sin kryssare Mejt och lade till vid bryggan i viken. Karin och Carl Larsson tog ångbåten från Stockholm. Prins Eugén, Albert Engström, Verner von Heidenstam, Bruno Liljefors, Georg Pauli, Karl Otto Bonnier – alla var där, ofta samtidigt.

Hockeylegendaren Börje Salming var en av husägarna innan Claes och Sanna tog över. Salming flyttade hem efter en lång karriär i Toronto och Detroit och rustade upp den slitna kulturstämplade villan med hockeymiljonerna.

– Han byggde till en huslänga där han hade biljardbord. Vi har gjort om till två lägenheter som vi hyr ut till bed & breakfast-gäster, berättar Sanna Evers.

Hon är designer och stylist och mötte sin man för 20 år sen.

Claes hade varit på TV4-fest med kollegan Knut Knutson från Antikrundan och hamnade efteråt på krogen Sturehof. Där satt Sanna och det sa klick direkt.

Bröllopet skedde i Seglora kyrka på Skansen. Det tredje för Claes Moser.

– Det var ett snabbröllop, drop-in. Flera väntande par i kö. Sanna hade köpt brudbuketten på Ica.

Har 150 Acke-tavlor

Acke är Claes stora favoritkonstnär ända sen studierna på Handelshögskolan i Stockholm.

– Jag tog 275 kronor av studielånet och köpte en Acke-målning. Fausto heter den och hänger nu på den röda väggen i vår matsal.

Efter civilekonomexamen ville Claes bli konstnär. Han gav upp planerna, började köpa och sälja konst och skaffade så småningom ett eget galleri.

– Jag fortsatte att samla Acke-tavlor. Nu har jag 150 stycken.

Det är tätt mellan de konstintresserade grupperna på Villa Akleja.

– Jag berättar husets och Ackes historia och visar hans bilder. Det orkar jag för jag är ju hemma och kan sätta mig om det blir ansträngande.

I ett annat rum i huset visar hustrun andra mästerliga bilder som sällan visats. Konstnärinnan är Marie Krøyer från Skagen som slutade måla när hon gifte sig och i stället blev maken Peder Severin Krøyers favoritmodell.

Efter skilsmässan mötte Marie tonsättaren Hugo ­Alfvén och flyttade till ett olyckligt äktenskap i Leksand.

– Marie började måla igen, i smyg, hon var självkritisk och visade inte sina tavlor.

Claes Moser hittade målningarna som legat gömda och glömda på en vind i Dalarna 60 år efter Marie Krøyers död.

– Det är en konstskatt och det är roligt att kunna visa ­vilken skicklig konstnär ­Marie var.

Antikrundans dyrgrip

Claes har många fantastiska minnen från åren med Antikrundan.

– De första åren var intresset svagt. Mest pensionärer kom. Nu ringlar köerna långa och vi experter sätter en ära i att ge alla en värdering innan de går hem.

Alla tiders rekord i Antikrundan slogs när Claes 2014 värderade en målning i Härnösand.

– En Henri Matisse, en riktig dyrgrip. Den var äkta och jag satte priset till 20 miljoner. Idag kan den vara värd det dubbla.

Tavlan var en gåva till staden från en konstsamlande familj. Den hade samlat damm i ett förråd och ingen visste särskilt mycket om den. Nu visas tavlan säkert bevakad på Härnösands konsthall.

Särskilt glädjestrålande blev den unga flicka som kom till Antikrundan vid Steninge slott med en tavla hon köpt för en billig peng på loppis.

– Hon tyckte tavlan var fin, men familjen ville inte hänga upp den för färgerna passade inte med soffan, berättar Claes. Konstnären var rysk och jag berättade att den var värd mellan 150 000 och 200 000 kronor. Gissa om flickan blev lycklig.

I augusti rullar Antikrundans bussar mot Borås, Strömstad, Båstad, Virserum, Eskilstuna och Skellefteå på nya fyndjakter.

– Och då lovar jag att vara med, säger Claes.