Maria stals från sina biologiska föräldrar och bortadopterades: “De krävde att få tillbaka mig”

Strax innan Maria Lundberg Ström ska fylla 4 år förs hon med sina yngre systrar bort från sitt hem i Seoul, Sydkorea. Hon ges ett falskt födelsedatum och man drar bort två år från hennes ålder. Även hennes två yngre systrar skrivs ner i ålder. Den yngsta är bara en bebis.

– Ju yngre, desto högre värde på adoptionsmarknaden, säger Catrin Villaume Fägerstrand när vi träffas tillsammans med Maria för att prata om boken Stulet barn som hon skrivit.

– Både som vän och som journalist har jag alltid fascinerats av Marias historia, säger Catrin.

Maria berättar att i hennes pappas garderob fanns en låda med alla myndighetsdokument och brev som hon bläddrat lite i. Hon har inte läst allt, men det har Catrin och det blev upptakten till berättelsen om Maria samt om en omfattande, illegal och korrupt adoptionsverksamhet mellan Sydkorea och Sverige.

Den 6 december 1967 lämnas Maria in på en polisstation i Seoul.

– Jag firade min 4-årsdag hos polisen. Jag var säkert mycket rädd och undrade var mina föräldrar var, säger Maria.

Sedan går allt snabbt. Maria flyttas via barnhem till ett fosterhem, undersöks av läkare och förklaras frisk.

Youn Taek Tahk, generaldirektör för Child Placement Service i Sydkorea, skriver till Socialstyrelsen i Sverige och erbjuder henne som adoptivbarn till ett par. Maria får behålla sitt namn. Det ska bli betydelsefullt för det som sker senare. Den 11 januari 1968 skriver Socialstyrelsen att paret Lundberg gärna tar emot barnet.

– Jag har studerat alla myndighetsdokument och deras datum noga för att se hur lång tid SydKoreas adoptionsförmedling lagt ner på att söka efter Marias föräldrar och släktingar – 16 dagar! Sedan bjuds hon ut till adoption utomlands, bortom alla möjligheter att återvända till sin familj och sitt hemland, säger Catrin.

– I Sverige var mina föräldrar Stig och Ulla överlyckliga när jag anlände, säger Maria.

Maria berättar att hon var kortklippt, som när en karott placeras på huvudet och håret klipps längs kanten.

– Kanske en lättskött barnhemsfrisyr, men mina föräldrar trodde jag var en pojke tills de bytte blöja på mig. Mamma ropade: “Det är ju en flicka!”

Inga minnen från Seoul

– Mitt liv började när jag kom till Sverige. Jag minns verkligen inte mina första år i Sydkorea – inga bilder, inga dofter, inget alls. Kanske förträngde jag min traumatiska separation. Men jag fick en fantastiskt fin barndom i Sverige. Vi var engagerade i Frälsningsarmén, vilket gav en trygg start i livet. Mamma och pappa bekräftade mig för den jag var och överöste mig med kärlek. Jag hade inget behov av att söka mina rötter.

Ulla och Stig tyckte att det var märkligt att de aldrig fick några adoptionshandlingar men hade ingen aning om den dramatik som samtidigt utspelade sig i Seoul. Förtvivlade och utom sig av oro letade paret Huh efter sina försvunna barn.

I ett brev till Ulla och Stig skrev generaldirektören att det tyvärr kommit en ny lag som kräver att man annonserar i sydkoreansk press efter biologiska föräldrar eller släktingar innan barnet adopteras utomlands. Men de ska inte oroa sig, försäkrar han. Annonseringen var bara en formalitet som gjordes i efterhand i Marias fall.

– Mamma och pappa blev förstås väldigt oroliga när mitt foto och namn skulle publiceras i sydkoreanska tidningar. De fick också betala för annonseringen, berättar Maria.

Från svenskt håll skrev en socialkonsulent till Ulla och Stig. Han förklarade lugnande att adoptivbarnen från Sydkorea räddats från fattiga förhållanden. Föräldrarna kunde inte ta hand om sina barn och medverkade till adoptionen.

Krävdes tillbaka

När Maria bott i Sverige i två år fick Ulla och Stig ett brev från Socialstyrelsen. De biologiska föräldrarna krävde att få barnen tillbaka. Paret Huh var varken de fattiga eller lågutbildade sydkoreaner som de svenska myndigheterna beskrivit dem som och Maria hade inte räddats från nöd och svält.

– Tack vare mäktiga kontakter, massmedial uppmärksamhet och mutor till korrumperade tjänstemän fick de slutligen kontakt med Marias föräldrar i Sverige. Det var naturligtvis mycket ovanligt, berättar Catrin.

– Ja, min biologiska mamma berättade långt senare för mig att hon var väninna med landets presidentfru. Det hjälpte förstås, säger Maria.

Från svenskt håll presenterades nu en “ny lösning” på problemet – Maria kunde bytas mot ett annat barn.

– Mamma och pappa hade ansökt om att adoptera ett barn till från Sydkorea, så jag fick ett syskon. Nu undrade svenska Adoptionscentrum om de kunde lämna tillbaka mig i utbyte mot ett nytt barn, berättar Maria och Catrin skakar uppgivet på huvudet.

När Maria var 18 år gammal visade Ulla och Stig ett brev för henne.

– För första gången fick jag veta vilka mina biologiska föräldrar var. Jag fick veta att jag hade systrar och blev överlycklig. De skickade en bild på sig själva och en pojke, vår lillebror.

Marias systrar tog kontakt och det visade sig att de bor bara 40 minuters bilfärd från Maria.

– Det var nästan ödesmättat. De kunde ha adopterats var som helst i världen. Jag var så förväntansfull när jag med nytaget körkort tog pappas Amazon för att hämta dem på stationen. Att plötsligt få syskon berikade mitt liv kolossalt. Vi har en fin och kärleksfull kontakt med varandra än idag, berättar Maria.

Under sena tonåren träffade Maria en man. De gifte sig men skilde sig efter ett år. Maria kände sig instängd och ville se världen. Hon träffade Håkan, som bar på samma drömmar.

– Det var inte populärt i Frälsningsarmén att skilja sig och sedan träffa en ny man så snabbt. Dessutom var han ateist, skrattar Maria.

Oförglömligt möte

Relationen till Ulla och Stig påverkades och oron blev inte mindre när Maria och Håkan planerade för en långresa till Thailand. Via Seoul.

– Håkan föreslog att vi skulle hälsa på mina biologiska föräldrar. Det är jag glad för. Förut trodde jag inte på det där med blodsband, men nu vet jag hur viktiga de är, säger Maria.

Inför paret Huhs möte med sin dotter efter 22 år förberedde de sitt hem omsorgsfullt. De visste att Maria spelade piano och hade köpt ett för hennes skull. De inredde ett särskilt sovrum i europeisk stil med dubbelsäng. Maria insåg att de hoppades få se sin återfunna dotter regelbundet och hoppades kanske att Maria och Håkan flyttade till Seoul en dag.

Mötet blev oförglömligt. Maria visar en bild där hon kramar föräldrarna och pappans uttryck rymmer alla känslor. Det är som om han skriker ut 22 år av saknad och oro – men också lycka och tacksamhet – över att återse sin äldsta dotter.

– Jag minns att vi grät floder. Det var en otroligt omvälvande stund. Sedan dess kallar jag dem umma och appa – koreanska för mamma och pappa.

Oskyldigt dömd

Äntligen fick paret Huh berätta allt för Maria. Pappan drev med stor framgång en hotell- och restaurangrörelse. Plötsligt brann fastigheten ner och han blev oskyldigt anklagad för mordbrand av sin bror. Allt tyder på att det var brodern som hade tänt på eld på fastigheten, men det blev Marias pappa som dömdes och avtjänade ett fängelsestraff på några månader.

– Pappa blev oskyldigt dömd och mamma lades tillfälligt in på sjukhus. Om det var av själsliga eller fysiska skäl vet vi inte. Vår farbror med familj skulle ta hand om oss.

Samme bror som falskt anklagat Marias pappa för mordbrand ansvarade för barnen, men när pappan frigavs och kom hem var barnen borta.

– Ja, istället adopterades vi till Sverige. Min farbror tog livet av sig sedan. Kanske kunde han inte leva med skulden, säger Maria.

– Det framgår ju att din farbror gjorde det av missunnsamhet och att han kanske tjänade en extra hacka på adoptionerna. Men ni var ju folkbokförda med för- och efternamn. Dina föräldrar levde och din mamma har en stor släkt – ändå genomfördes adoptionerna. Du blev en del av en omfattande handel med stulna barn mellan Sydkorea och Sverige – det vet vi idag. Men det är häpnadsväckande att svenska myndigheter medverkade under alla år. Sydkorea var trots allt en diktatur, säger Catrin.

– Ja, och i diktaturer är det alltid de enskilda människorna som drabbas. I mitt fall två föräldrapar, säger Maria.

Maria berättar att hon genom åren har försökt träffa umma och appa så ofta hon kunnat. Efter den första resan till Seoul har det blivit ytterligare tre. De har pratat, haft roligt tillsammans, ätit gott och försökt ta igen förlorad tid.

Drabbades av hjärtsvikt

Maria och Håkan gifte sig och fick tre barn tillsammans men är inte ett par idag. Maria är sjukgymnast och har drivit eget företag i alla år. För några år sedan drabbades hon av hjärtsvikt och genomgick en hjärttransplantation.

– Min läkare resonerade med mig om att det kunde ha varit “brustet hjärta” som ledde till hjärt-kollapsen. Ja, det är faktiskt en medicinsk term. Själv tror jag att det var stress och höga krav på mig själv. Idag mår jag bra.

Marias koreanska föräldrar lyfte på locket till en skandal som långt senare skulle brisera internationellt och orsaka en storm av protester från vuxna adopterade sydkoreaner runt om i världen. Inte minst här i Sverige, berättar Catrin.

Idag är bara Marias biologiska mamma i livet samt hennes lillebror med familj. Med Ulla och Stig fick Maria aldrig tillfälle att prata ut om adoptionen.

– Det är en sorg att jag inte hann tacka dem. De var så osjälviska. Mamma var djupt kristen. Hon tänkte ofta på mina biologiska föräldrar och frågade sig vad de gjort mot dem, berättar Maria.

Hon känner ingen sorg för egen del och menar att hon har ett lyckligt och rikt liv.

– Jag har älskats och känner enorm tacksamhet gentemot två föräldrapar på var sin sida av jorden. Jag är lycklig, men det är grymt att tala om sin egen lycka när den så brutalt berövats andra.