Frida Boisen om pappans våld: “Fruktade att någon skulle dö”

Peter var framgångsrik, intelligent och charmig. Men han var också en man som gav barn och hustru stryk. I nya boken tecknar Frida Boisen ett brutalt uppriktigt porträtt av sin pappa som hon aldrig har slutat att älska trots sin tuffa uppväxt.

Frida Boisen

Ålder: 47 år.
Familj: Maken Lars, 48, barnen Tilda, 16, och Arvid, 13.
Bor: I Stockholm.
Gör: Författare, program­ledare och journalist.
Aktuell med: Boken Du är inte längre min dotter (Bookmark Förlag).

Vid den här tiden förra året trodde Frida Boisen att hon en gång för alla hade gjort upp med sin egen historia. Efter att i 13 år ha levt med en betungande hemlighet hade Frida brutit tystnaden och avslöjat sanningen om sin mammas död i en självbiografisk roman.

Boken om hur hennes mamma tog sitt liv och efterlämnade en lapp där hon la skulden för självmordet på Frida fick stor uppmärksamhet då den släpptes förra hösten. Bokens titel, Berätta aldrig det här, är hämtad från den första konversationen Frida hade med sin pappa Peter efter mammans död.

Då hon uppriven ringde honom och berättade om sin mammas självmord sa han just de orden till henne: “Berätta aldrig det här för någon.”

Även orden som har fått bli titeln på Fridas andra roman med självbiografiskt tema, Du är inte längre min dotter, har en gång kommit ur Peter Boisens mun.

Att den komplexa relationen till pappan skulle utgöra temat för en ny bok hade inte Frida en tanke på förrän hennes tonårsdotter Tilda konfronterade sin mamma efter att ha läst Berätta aldrig det här. I samma kök där vi nu sitter och pratar utspelades en scen som fick Frida att inse att hon var tvungen att gräva djupare i sitt förflutna för att kunna försonas med det.

– Tilda kom in här rasande och utbrast: “Du kan inte på allvar mena att du har förlåtit din pappa? Antingen ljuger du för mig eller så ljuger du för dig själv.” Jag blev chockad och ställd och började rannsaka mig själv. Har Tilda rätt? Har jag inte riktigt sagt allting? frågade jag mig. Jag letade rätt på mina gamla dagböcker från min uppväxt. När jag började läsa dem förstod jag att det var väldigt mycket som jag hade glömt eller förträngt. Där någonstans kände jag att här finns nog faktiskt en historia till att berätta.

Liksom i den förra boken tar historien avstamp i Fridas barndom, med den stora skillnaden att spotlighten denna gång är riktad mot pappa Peter – en framgångsrik chef inom ett stort svenskt företag med karisma så att det räckte och blev över.

När Frida är 9 månader skiljer sig föräldrarna. Mamma Rosita flyttar med dottern till Eslöv medan Peter blir kvar i Göteborg. De närmaste åren är Peter en skuggfigur i Fridas liv som under sina sporadiska besök bländar sin dotter med uppmärksamhet och dyra presenter.

Även Rosita har svårt att stå emot hans dragningskraft. Föräldrarna bestämmer sig så småningom för att göra ett nytt försök tillsammans och Rosita och Frida flyttar till Göteborg. Frida, nu 5 år, är i sjunde himlen över att få bo under samma tak som sin pappa, men då fest byts mot vardag framträder en mörkare sida hos Peter. Han visar sig vara en tryckkokare av känslor som inte drar sig för att ge Frida stryk när ilskan rinner över.

– Pappa var varken van vid att någon sa emot honom eller att ha ett barn. Precis som alla andra ungar kunde jag ibland vara jobbig och grinig. Han pallade inte det. Jag kan förstå att man som förälder kan bli frustrerad när ens barn inte gör som man säger, men därifrån till att slåss är steget långt. Pappa slog mig hårt. Fastän jag vädjande bad honom att sluta fortsatte han bara, berättar Frida med uppenbart obehag.

Frida Boisen om pappans våld:
Frida är 5 år och familjen är återförenad. Mamma och Frida har flyttat upp till pappa i Göteborg. Hon är så lycklig att äntligen ha fått sin pappa tillbaka.
Foto: Privat

Kände sig oönskad

Peter är präglad av en uppväxtmiljö där det var viktigt att lyckas. Då Rosita kommer hem med nyinköpta muggar som är numrerade med siffrorna 1, 2, och 3 uppstår en dragkamp mellan Frida och Peter om vem som ska få muggen som är markerad med nummer ett. Frida är den som får ge sig. Hennes pappa är glasklar i sitt budskap: Eftersom han är nummer ett är det givet att han också ska ha muggen med ettan på.

– Det är helt vansinnigt! När jag med en vuxen persons ögon läser om den där händelsen i min gamla dagbok försöker jag tänka mig in i att jag skulle säga så till mina egna barn, men det går inte. När jag tänker ett varv till frågar jag mig: Men hur mådde du egentligen, pappa? Varför var du så inkörd på att du måste vara nummer ett till vilket pris som helst?

När Frida är 12 år genomdriver Peter skilsmässa. I samband med separationen försvinner han inte bara ur Rositas liv utan också mer eller mindre ur Fridas.

– Det var som om han var en karaktär i en tv-serie som skrevs ut ur handlingen. När det för en gångs skull var tänkt att vi skulle ses avbokade han ofta eller kom för sent. Jag förstår inte hur man kan vara så ointresserad av sitt eget barn. Fastän pappa bodde i en stor paradvåning fick jag inget eget rum. I stället fick jag sova på bäddsoffan i tv-rummet när jag kom på besök. Det var smärtsamt att bli bortvald på det sättet. Jag kände mig totalt oönskad.

En lördag tar Peter med Frida på en mysig utflykt till Slottsparken i Göteborg. För ovanlighetens skull känner sig Frida prioriterad och viktig i sin pappas liv, tills hon blir varse att Peter har bjudit med henne till parken för att tala om att han inom kort ska flytta till Frankfurt där en ny åtråvärd chefspost väntar.

Utsattes för övergrepp

Ensam tar hon färjan till Tyskland för att hälsa på pappan och hans nya, tyskfödda fru över jullovet. Där händer något som efterlämnar livslånga sår. Peters nya svärfar utsätter vid flera tillfällen Frida för sexuella övergrepp. Då hon med stor vånda till slut vågar anförtro sin pappa vad som hänt blir responsen en helt annan än vad hon väntat sig.

– Även om pappa hade svikit mig många gånger var han i mina ögon en hjälte. När jag äntligen vågade berätta för honom utgick jag ifrån att han skulle ta mitt parti. Jag glömmer aldrig chocken jag kände när han i stället anklagade mig för att ha inbillat mig det hela. Efter det vågade jag inte berätta om övergreppen för någon.

Under årens lopp har Frida grubblat mycket över orsakerna bakom pappans undfallenhet.

– Från början var jag hundraprocentigt övertygad om att han helt enkelt inte trodde mig, men ju mer jag har funderat på saken desto säkrare har jag blivit på att pappa i själva verket tyckte att det var för mycket som stod på spel. Om han hade konfronterat sin svärfar och kanske polisanmält honom hade han inte bara äventyrat relationen till sin frus familj utan hela sitt äktenskap. Genom att han avfärdade min utsaga som inbillning försvann problemet från hans axlar, men jag tycker att man inte får svika ett barn på det sättet.

Tiden efteråt är kontakten mellan far och dotter åter sporadisk. Men efter ett och ett halvt år kommer ett telefonsamtal från Peter. Han har fått ett nytt toppjobb i Indonesien. Vill Frida möjligtvis flytta med till Jakarta? Där finns en förstklassig skola med elever från hela världen och en skolscen som är den största scenen i hela Asien, lockar han.

– Jag tvekade verkligen över hur jag skulle göra. Pappas fru hade med all önskvärd tydlighet klargjort att hon inte ville ha mig där. Samtidigt kändes det så fantastiskt att pappa inbjöd mig till att återigen få bli en del av hans liv.

Längtan efter pappan och det hägrande äventyret i Asien går inte att motstå. Frida tar flyget till Jakarta och möter en livsstil som står i skarp kontrast till hennes vanliga tillvaro i en liten förortslägenhet med en ensamstående lågavlönad mamma.

Liksom de flesta västerländska familjer därnere bor Peter och hans fru i ett flott palatsliknande hus och har både privatchaufför och tjänstefolk. Frun som tidigare varit en självständig yrkeskvinna har i en handvändning förvandlats till en vingklippt lyxhustru.

Frida Boisen om pappans våld:
Jag tror att pappa skämdes fruktansvärt för det han hade gjort, säger Frida.

Började gå åt skogen

– Hela hennes dag gick ut på att tänka ut vad som skulle serveras till middag på kvällen och sedan be kökspersonalen att leverera det. Att pappa var den som tjänade alla pengar medan hennes enda uppgift var att se till att han mådde bra skapade en oerhörd obalans i deras förhållande. Det var nog därför allting började gå åt skogen, konstaterar Frida.

För åt skogen går det, och det rejält. Peters sena ankomster hem blir grogrunden för häftiga gräl mellan honom och hustrun. Grälen tilltar i takt med att whiskyglasen sveps och övergår allt som oftast i fysiskt våld.

Förskräckt drar sig Frida tillbaka till sitt rum och sitter sedan där och håller för öronen för att slippa höra skriken och de oroväckande dunsarna som ekar mellan de lövtunna väggarna. Att åka hem känns som ett misslyckande men hon bestämmer sig för att ändå göra det – såvida hon inte blir uttagen till skolmusikalen som hon har sökt till.

Frida får den kvinnliga huvudrollen i musikalen och blir kvar i Jakarta. Pappa Peter är stolt som en tupp när han ser sin dotter stå på den där gigantiska scenen som han använde som lockbete för att få henne att följa med till Indonesien.

Sträckte ut en hand

Pappans fru är mindre road över all uppmärksamhet som Frida får. Hennes illa dolda avundsjuka ger upphov till ett praktgräl efter en premiärfest som Peter bjudit in deras bekanta till.

– Morgonen därpå vaknade jag av att hon satt på min sängkant med svullet, sönderslaget ansiktet och ena armen i gips. “Se vad din pappa gjorde mot mig”, sa hon. Det var som en skräckfilm. Jag kommer ihåg att jag kände en fruktansvärd skam inför vad pappa hade gjort.

Frida tyckte det var ännu hemskare att bevittna misshandeln av pappas fru än att själv bli slagen som barn.

Under en middag i huset i Jakarta beordrar Peter Frida att tacka sin styvmamma för att hon fått bo hos dem.

– Jag bara satt där som ett frågetecken och kände: Tacka för vad? Jag hade levt i en mardröm under min tid där och mer eller mindre fruktat att någon skulle dö.

När Frida vägrar att underkasta sig hans begäran slänger Peter ut henne med orden: “Då är du inte längre min ­dotter.”

– Jag stod utanför ytterdörren och väntade på att han skulle komma ut och säga att han hade betett sig dumt och släppa in mig igen. När jag förstod att det inte skulle ske gick jag och knackade på hos en kompis och frågade om jag fick sova där.

Frida blir kvar hos kompisen och slutför skolåret i Jakarta medan Peter och hans fru återvänder till Sverige. Hon har inte haft kontakt med sin pappa på ungefär ett år då han efter hemkomsten till Göteborg ringer och frågar om hon vill följa med honom och ta avsked av hans mamma som ligger för döden.

– När han sträckte ut en hand och visade sin sårbarhet kändes allt det andra oviktigt. Jag tycker det finns något fint i att aldrig ge upp hoppet om försoning med en förälder. Pappa och jag hittade tillbaka till varandra till slut. Jag tror att han tyckte det var en lättnad då jag blev vuxen och han slapp vara pappa mer. När jag blev förälder fick han en andra chans som morfar, och den tog han verkligen.

Är ett laddat ämne

I vuxen ålder konfronterar Frida sin pappa med misshandeln av henne som liten.

– Han hade väldigt svårt att erkänna att han slagit mig. När jag tog upp det blev han bara tyst. Jag tror att han skämdes fruktansvärt.

Jag sa: “Jag kommer aldrig att glömma det som hände, men jag kommer alltid att älska dig ändå.” Då tog han min hand och mötte min blick. Det var så långt vi kunde komma.

När Peter 2013 avlider i sviterna av malignt melanom sitter Frida vid hans sängkant och sjunger Amazing grace. Tårarna kommer när hon tänker tillbaka på stunden då hon tog avsked av sin pappa. Sedan hon 2019 i en krönika berättade att hon varit utsatt för barnmisshandel har hon fått försvara det faktum att man kan hysa varma känslor för en förälder som har begått grova fel i sitt föräldraskap.

– Jag märker att det är ett laddat ämne, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte älskade och var stolt över min pappa. Hans våldsamma och förtryckande sidor ogillar jag givetvis, men han hade också massor av fantastiska sidor och gjorde mycket gott. På många sätt var han min förebild. Precis som alla andra människor var han varken hundra procent god eller hundra procent ond. Idag lider jag faktiskt med pappa. Jag tror att han gick omkring och bar på mycket smärta som han aldrig förmådde dela med någon.

Scroll to Top