Anna Lindmarker om sorgen efter maken: “Obeskrivlig”

Efter 20 år tillsammans förlorade Anna Lindmarker sin älskade Lasse i somras. Journalisten Lars Weiss, 75, gick bort efter en tids sjukdom. "Han var min stora kärlek, min älskade man", skriver hon i ett inlägg på Instagram.

Anna Lindmarker

Ålder: 60 år.
Familj: Sönerna Axel, 30, och Patrik, 28, från ett tidigare äktenskap samt  Willy, 15.
Gör: Journalist och nyhets­ankare i TV4. Har tidigare arbetat på Ekot på Sveriges Radio och Aktuellt på SVT.

I slutet av juli gick Anna Lindmarkers man Lars Weiss tragiskt bort. Kort efteråt berättade hon i ett känslosamt inlägg på Instagram om sin och familjens stora sorg: “Sorgen är obeskrivlig. Vi kommer sakna honom för alltid.”

Lars Weiss hade en lång och framgångsrik karriär som journalist, författare och mediepersonlighet. Bland annat var han med och grundade TV4:s Nyheterna.

Anna Lindmarker och Lars Weiss levde tillsammans i 20 år, och fick tillsammans sonen Willy. Anna Lindmarker berättar i inlägget på Instagram om makens sista kärleksord till henne: “I’m your man. Det var några av de sista orden han sa till mig, min stora kärlek, min älskade man, min vän”, skriver hon.

När Hemmets Journal mötte Anna Lindmarker för en intervju i början av sommaren pratade hon inte om makens sjukdom.

– Lasse och jag har väldigt kul tillsammans. Vi har roliga och intressanta diskussioner. Lasse har lärt mig så mycket. Till exempel att man inte ska älta saker och ting. Istället ska man fokusera på det som är viktigt.

Han har även lärt mig att känna tillit, berättade hon då, men nämnde inget om att han var svårt sjuk. Enligt TV4 gick Lars Weiss bort i sviterna av lungcancer.

Anna Lindmarker om sorgen efter maken:
Annas inlägg på Instagram efter Lasses död.
Foto: Privat

Flyttade mycket

Att Anna Lindmarker skulle bli journalist visste hon redan som 13-åring.

– Det var inte tack vare att pappa jobbade inom branschen, men självklart bidrog det till att jag fick en inblick i vad yrket innebär.

Anna följde ibland med sin pappa upp på Svenska Dagbladets redaktion.

– Jag älskade den där miljön. Det fanns alltid en spänning i luften, en intensitet och energi som jag lockades av. Man kan känna pulsen i rummet när det till exempel var bråttom att få iväg en artikel. Men framför allt valde jag journalistyrket på grund av lyckan jag känner i att få skriva, för min nyfikenhet, ifrågasättandet och för mitt genuina intresse för andra människor.

Eftersom Annas pappa Ingmar Lindmarker både var diplomat och utrikeskorrespondent bytte familjen hemland ofta. Hon är född i Sovjetunionen, sedan blev det Sverige några år och därefter New York, Sverige igen och sedan Washington.

– Ja, så där höll det på. Tidvis reste vi väldigt mycket. Det var jättejobbigt för ett barn. Efter några år i det nya landet, när jag fått nya bästisar, var det åter dags att flytta. Jag kände ofta en rotlöshet. Det blev många avsked från både platser och människor. Det har fått mig att avstå från att söka korrespondentuppdrag, säger Anna.

Anna berättar om ett starkt minne från tiden då hon bodde i USA.

– Krocken mellan mitt liv och barn som levde i fattigdom blev oerhört tydlig när vi åkte tåg in till New York från förorten Rye där vi bodde. Tåget gick förbi Harlem där barnen lekte i skräphögar.

Ofta är nyheterna Anna rapporterar om i sig väldigt hemska. Men kicken av att vara i direktsändning, utan manus eller vidare struktur, är oslagbar.

– Ett exempel är terrorattacken i Frankrike för några år sedan. Jag och mina kollegor dröjde oss kvar på redaktionen efter vår 22-sändning när vi hamnade mitt i en pågående nyhetsutveckling. Nya uppgifter strömmade från Paris med terrorattacker på flera platser. Det var fruktansvärt att rapportera om men jobbmässigt var det även en spännande utmaning.

– Vid långa nyhetssändningar vet man inte vad som ska hända. Det är det bästa som finns. Jag älskar den nerven.

På 1990-talet slog Anna igenom som ett nytt ansikte i Aktuellt i SVT för att sedan, för 24 år sedan, gå över till TV4 där hon fortfarande trivs.

– Som kollegor lyfter vi varandra och vi är inte bara arbetskamrater utan även vänner.

Anna Lindmarker om sorgen efter maken:
Anna och hennes man Lars Weiss blev minst sagt förvånade när Anna vid 45 års ålder blev gravid igen. Här är paret med lille Willy.
Foto: TT

Fick mycket kärlek

Just vänner är en viktig del i Annas liv.

– En av mina allra bästa vänner är en person som jag lärde känna för bara några år sedan. Vi pratar med varandra varje dag.

Anna berättar att hon en gång i månaden träffar ett gäng kvinnliga kompisar. Till en början hade de en bokklubb tillsammans. Numera ses de mest för att få umgås.

I början av året fyllde Anna 60 år. Hon hade hoppats på att få fira med extra pompa och ståt. Men på grund av pandemin blev det i stället en middag hemma med familjen.

– Det blev ändå en jättefin och innerlig fest. Både Lasse och mina tre söner höll tal och gav mig mycket kärlek. Jag blev så rörd.

Anna försöker lägga upp ena benet på en stol intill så att det hamnar i högläge. Anna har ett nyopererat knä. Hon var ute och gick med sina tre hundar och råkade snubbla över en rot.

– Det var klantigt. Och eftersom jag är extremt smärttålig gick jag runt med skadan under ganska lång tid utan att söka hjälp. Men till slut, när jag väl uppsökte en läkare, konstaterade man att jag hade en fraktur samt att jag hade slitit bort hela minisken.

Det går inte att undgå hur ogärna Anna vill prata om det som är tråkigt eller mörkt i livet.

– Det är inte så att jag stänger dörren till det som är tufft, men jag har svårt att prata om känslor. Det är snarare så att jag pratar med mina väninnor om det jag tänker på. Därefter är det liksom färdiggrubblat. Det tjänar inget till att gå och älta. Jag är positivt lagd och väljer att fokusera på allt det som är bra.

Anna berättar att hon i ett samtal med Stina Dabrowski, för cirka tio år sedan, pratade om ålder och förnöjsamhet.

– Stina sa att den bästa tiden kommer och att den ligger framför mig. Att ju äldre man blir desto skönare blir det, att det med åldern är mycket nojor och annat som släpper. Jag kände mig skeptisk till vad hon sa men nu kan jag bara bekräfta att hon hade rätt. Lyckligtvis känner jag precis som Stina. Det är väldigt skönt att vara i den ålder jag är i nu.

Tack vare, eller på grund av sitt yrkesval kom även offentligheten. Anna har inga problem med att bli igenkänd på gatan och har förlikat sig med att det är så hennes liv ser ut.

– Det är som det är. Jag är van vid det. Att bli igenkänd är inget jag går runt och förväntar mig från folk på stan. Jag utgår snarare från att ingen känner igen mig. Det där med att vara offentlig var värre när jag var ung. Som äldre känd kvinna blir man inte lika uppmärksammad vilket trots allt är en skön förändring som kommer med åldrandet, säger Anna.

Hon betonar dessutom att berömmelse i sig aldrig har varit ett självändamål för henne. Det är journalistiken och programledarrollen som lockat henne till tv-rutan, inget annat.

En hetlevrad syster

År 1996 skilde sig Anna från pappan till hennes två äldsta barn. Anna beskriver tiden som ensamstående till två små pojkar som härlig men intensiv.

– De var bara 3 och 5 år. Jag väcktes ofta på nätterna och jag kände mig konstant trött. Efter skilsmässan var jag lycklig över att få ha dem hos mig på heltid, men rent fysiskt var jag helt slut den där första tiden.

Några år efter skilsmässan blev Anna tillsammans med Lars Weiss. Han var 15 år äldre än Anna och de hade inga planer på barn. Men ödet ville något annat.

– Ja, Willy var inte direkt planerad. Jag var 45 år och blev minst sagt chockad. Men så älskad han är och blev. Som en oväntad men väldigt härlig gåva.

Som mamma tycker Anna att hon blev betydligt mindre orolig som den lite äldre mamma hon då var.

– Då visste jag att det mesta går över, att mycket handlar om olika faser barnen går igenom.

Anna och barnen har haft en fin relation. Något som får mammahjärtat att känna harmoni. Men en bra syskonrelation är, enligt Anna, något man inte kan ta för givet. Själv har hon tre systrar och även om hon har en fin relation med dem idag så har de bråkat en del också.

– Det handlar mest om att vi inte alltid har tyckt lika. Men det har inte funnits någon avundsjuka mellan oss. Mina systrar har alltid varit oerhört viktiga för mig.

Anna berättar om minnen från sin barndom och fastnar vid de tillfällen då hon och systrarna var tvungna att uppträda med ett luciatåg på diplomat- och korrespondentmiddagar som hennes föräldrar hade.

– Det kändes som att vi barn skulle visas upp och underhålla alla gäster. Jag minns att vi avskydde det, säger Anna.

Anna beskriver sig själv som den mest hetlevrade av systrarna.

– Jag var den som fick raseriutbrott. Jag gick igång på orättvisor och gör det än idag. Och under tonårstiden kunde jag bli riktigt arg. Jag var ute på mycket festligheter och hade ett stort socialt liv. Men det kunde skapa konflikter med mina föräldrar. Till exempel tyckte de inte att hon skulle sova över hos andra killar förrän hon var förlovad. Det lyssnade inte Anna till.

– De brukade hota med att skicka mig till internatskola om jag inte skötte mig. Jag var som de flesta andra tonåringar, ville fatta mina egna beslut och tyckte jag visste bäst.

Stod sin mamma nära

Annas föräldrar dog med ett par års mellanrum. Hon känner stor saknad efter dem, men berättar att hon stod sin mamma närmast.

– Något hände i relationen mellan pappa och mig när jag yrkesmässigt valde att gå samma väg som han. Det blev en konkurrenssituation. Han tyckte inte att jag skulle bli journalist, framför allt inte skrivande journalist. Han ansåg att det var för de “riktiga” journalisterna. Men mot slutet av sitt liv kunde han till och med berömma mig ibland.

Fotnot: Intervjun gjordes i början av sommaren innan Lars Weiss gick bort. Anna Lindmarker har fått möjlighet att kommentera i efterhand, och hänvisar till sitt inlägg på Instagram.

Scroll to Top