• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vännerna Birgit och Margareta pilgrimsvandrade tillsammans

    När Margareta Holmberg fick idén att pilgrimsvandra var väninnan Birgit Grundin inte sen att haka på. Under åtta dagar vandrade de tolv mil och firade att de som pensionärer har hälsan och glädjen i behåll!

    Vännerna Birgit och Margareta pilgrimsvandrade tillsammans
    Birgit (till vänster) och Margareta har varit vänner länge och tvekade inte att ge sig ut på äventyret tillsammans. Foto: Christel Lind

    Målet var den mäktiga katedralen i Santiago de Compostela.

    – Jag trodde inte att jag skulle bli så berörd, men när vi var framme kom tårarna, berättar Birgit Grundin när vi träffas i hennes och maken Lars sommarhus i Steninge, på kusten mellan Halmstad och Falkenberg.

    På köksbordet ligger kartor från hennes och väninnan Margareta Holmbergs pilgrimsvandring. I ett häfte finns stämplar som de samlade under den tolv mil långa vandringen.

    Under åtta dagar fick de uppleva Galiciens landsbygd, med charmiga gamla kyrkor, stenhus och omväxlande natur – allt till den särskilda rytm som en pilgrimsvandring innebär.

    Vandringen till Santiago de Compostela, eller El Camino som den också brukar kallas, tillhör världens mest kända pilgrimsleder. Totalt sträcker den sig över 800 kilometer, från Pyrenéerna till målet nära den iberiska halvöns nordvästra spets.

    Katedralen i Santiago de Compostela var målet för pilgrims-vandringen. Foto: TT

    Van att promenera

    Det var Margareta som först fick idén att pilgrimsvandra.

    – Jag fyllde 70 år i maj 2018 och tycker att det är ganska stort att få ha blivit så gammal. Jag har varit med om många svåra livshändelser och är glad att jag trots allt är så pass hel och glad. Jag kände att jag ville göra ett slags tacksamhetsvandring, berättar Margareta.

    Eftersom 2018 var fyllt av så mycket firande med vänner och familj bestämde hon sig för att skjuta på vandringen till våren 2019.

    När Birgit fick höra om Margaretas planer var hon inte sen att boka en plats, hon också.

    – Att vandra flera mil om dagen var inget som avskräckte mig. Jag promenerar mycket, både i skogen hemma i Reftele och utmed havet i Steninge, och är van vid att vara aktiv. Jag spelar ofta golf och åker skidor.

    Intresset för golf har hon gemensamt med Margareta, som fram till för fyra år sedan bodde i småländska Hestra. Numera bor Margareta och hennes man på Fotö i Göteborgs skärgård.

    Därifrån har hon relativt nära till sonen Carl-Johan och svärdottern Sara – som är dotter till Birgit.

    – Jag och Birgit har varit nära vänner i 20 år och våra barn har varit gifta lika länge, berättar Margareta.

    Vänskapen kryddas sedan 15 år tillbaka av att de även har gemensamma barnbarn.

    Birgit och Margareta är mormor respektive farmor till 15-årige Axel, 13-åriga Cajsa och 6-åriga Greta.

    Ingen tur med vädret

    Men barnbarnens väl och ve var inte något som avhandlades särskilt mycket under den tolv dagar långa vandringen. Oftast vandrade de under tystnad och inte alltid i varandras omedelbara närhet.

    Pilgrimsledens symbol – en pilgrimsmussla – kan man se på många ställen längs vägen. Foto: TT

    Birgit och Margareta flög till Madrid, men pilgrimsvandringen inleddes i Sarria i Spaniens nordvästra hörn. Dags-etapperna var cirka två mil, i skiftande landskap. Den längsta sträckan var drygt tre mil, då de passerade genom flera städer och korsade flera floder.

    – Det låter kanske inte så långt, men det var ganska krävande terräng att vandra i. Dessutom hade vi lite otur med vädret, säger Birgit.

    – I slutet var det blött överallt. Kläderna hann inte torka. Ryggen värkte och fötterna gjorde ont, minns Margareta.

    Gott humör i solskenet på vandringsleden! Men ibland var vädret sämre och då fick Birgit och Margareta testa sin uthållighet. Foto: Privat

    Hon lyckades pricka in sin födelsedag under vandringen men hade inte tur med vädret då heller.

    – Just den dagen regnade och blåste det jättemycket. Bönderna passade dessutom på att gödsla och vi var tvungna att hålla händerna för ansiktet för att skydda oss från all gödsel som yrde omkring, berättar Margareta och skrattar gott åt minnet.

    – Så här i efterhand är det lite dråpligt, även om det inte var så roligt just då. Men det är det som är grejen, att man utmanar sig själv såväl kroppsligt som mentalt och andligt.

    Viss bekvämlighet kunde väninnorna ändå njuta av. Varje natt tog de in på ett hotell och bagaget transporterades mellan de olika övernattningsställena. Totalt var det elva personer som deltog i gruppresan.

    Dagarna inleddes med en samling utomhus, då deltagarna sjöng en sång och lyssnade till en betraktelse av gruppens kaplan. Vid varje nytt stopp bad gruppen tillsammans den heliga Birgittas bön: "Visa mig vägen och gör mig villig att vandra på den."

    – Ibland fick vi ett ord att fundera på under vandringen, till exempel "tacksamhet". Att vandra långa sträckor i tystnad var en väldigt speciell upplevelse.

    Birgit och Margareta framför katedralen i Santiago de Compostela. Det var en mäktig upplevelse att komma fram efter den långa vandringen. Foto: Privat

    – Jag var inte beredd på att så mycket skulle dyka upp inombords. Jag ältar aldrig, men jag fick vara med om att händelser som inträffat för mer än 20–25 år sedan dök upp i minnet under vandringen. Det var ett sätt att få bearbeta upplevelser som har varit jobbiga. Det var ganska befriande, säger Birgit. 

    Margareta håller med.

    – Det blev en viktig inre resa. För min egen del var det ett sätt att uttrycka min tacksamhet över livet, trots en del krämpor och svåra livspassager. Man möter också så många andra människor som bär på olika livsöden. Det var helande att få dela en sådan erfarenhet.

    Under den sista vandringsdagen kunde de på långt håll skönja tornen på katedralen i Santiago de Compostela.

    Stor upplevelse

    – Det regnade i början av dagen, men ju närmare vi kom, desto bättre blev vädret. När vi nådde fram till katedralen sprack det upp och solen sken. Det var oerhört starkt. Jag blir berörd bara jag pratar om det, säger Margareta och får tårar i ögonen.

    Även Birgit upplevde ankomsten till katedralen som känslosam.

    – Vi grät och skrattade om vartannat. Det var en fantastisk känsla att inse att vi var framme och att vi hade klarat det. Att dela den här upplevelsen med pilgrimer från hela världen var också speciellt.

    Ett fint minne från vandringen är häftet med stämplar man får längs leden. Foto: Privat

    På pilgrimskontoret i Santiago de Compostela fick Birgit och Margareta hämta ut sina pilgrimsdiplom efter att ha lämnat in häftet med stämplar som bevisar att man har vandrat minst 100 kilometer. Vandringen avslutades med att de deltog i den dagliga mässan i katedralen.

    – Det var en upplevelse att få vara med på en katolsk pilgrimsmässa. Även om vi inte förstod vad som sades så fick vi ta del av atmosfären, säger Birgit. 

    Med några månaders perspektiv kan de konstatera att resan blev en rejäl knuff för självförtroendet.

    – Vissa dagar var det väldigt tufft, med vandring i blåst och kraftigt regn i kuperad terräng. Jag är stolt över att ha klarat det, säger Birgit.

    Väninnorna har redan planer på att vandra en ny etapp på den kända leden, trots att Birgit – direkt när hon kom i mål – utbrast: "Det här ska jag aldrig göra om!"

    – Men det dröjde bara någon vecka tills hon ringde och sa: " Vi måste nog vandra en del till av sträckan", berättar Margareta och skrattar. 

    Förhoppningen är att nästa gång vandra den portugisiska delen av leden.

    – I vår ålder kan man inte skjuta på allting till framtiden. Det är här och nu som gäller, säger Birgit.

    – Vi får nog rappa på om vi ska hinna göra det. Vi kom ju igång med pilgrimsvandrandet ganska sent i livet, konstaterar Margareta med ett litet leende. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!