Länge levde Carolina Skyldberg med en känsla av att inte höra hemma någonstans. Hon bar på en sorg och hade många funderingar om livet och kring sin identitet.
– Under hela min uppväxt funderade jag på varför jag blev lämnad och vem jag hade varit om jag hade varit kvar i Colombia. Det gjorde jag även som vuxen. Det var svårt att greppa de känslorna. Jag bar på en så stor sorg och då kunde jag inte sätta ord på var den kom ifrån. Den fanns i bakgrunden och gjorde sig påmind emellanåt, berättar Carolina när vi sitter i vardagsrumssofforna i den stora villan i centrala Ulricehamn.
Hon sitter rak i ryggen med en tekopp i ena handen och håller den andra över magen. Om några veckor kommer barn nummer fyra till världen och Marcella, 10, Noel, 6, och Olivia, 2, får ett efterlängtat syskon. Carolina mår bra idag men vägen hit har kantats av frågor vem hon är.
Carolina har alltid vetat att hon är adopterad och det var när hon själv fick barn som hon kände att frågetecknen kring hennes egen bakgrund behövde rätas ut.
Syskonen Marcella 10, Noel 6 och Olivia, 2, fick den 20 mars en efterlängtad syster!
Sorgen kom och gick
Men det började tidigare. Sorgen kom och gick. Carolina var alltid glad utåt men inombords var det ofta kaos. Hon berättar att det är många gånger som hon fått skynda sig hem för att gråta när känslorna okontrollerat kommit över henne. Men så är hon också en känslomänniska, konstaterar hon. Precis som sin biologiska mamma Gilma. Men vi backar några år.
Carolina var 15 månader när hon kom till Sverige och hon växte upp med sina föräldrar Kristina och Sven-Åke i skånska Perstorp. Det var ingen hemlighet att hon var adopterad. Carolina såg annorlunda ut med sina mörka drag och kolsvarta raka hår. Även om hon inte kände sig annorlunda så kom funderingarna tidigt om vem hon var. Hon tänkte nästan alltid på sin mamma och på barns vis skenade fantasin.
När Carolina fyllde 18 fick hon en bunt papper av sina föräldrar som de hade sparat. Det var adoptionspapper med information om hennes bakgrund och uppgifter om hennes biologiska mamma.
– Jag såg mitt namn. Marcella Claudia. Och jag såg även mammas namn. Det var omtumlande. Det var som att upptäcka en ny sida av mig själv och det blev en del att bearbeta.
Att läsa dokumenten blev väldigt känslofyllt.
– Jag kände det lilla barnet i mig. Det som blev bortlämnat och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag hittade också ett brev från handläggaren på adoptionsorganisationen till mina föräldrar där det stod att de hade en liten flicka som behövde mycket kärlek. Det var så rörande.
När Carolina väntade sin äldsta dotter Marcella blev det viktigt för henne att veta mer om sin bakgrund. Marcella är det namn som Carolina har som andra namn och som hon fick i Colombia.
Mådde inte bra
Den gången lämnade hon det åt sidan. I alla fall för ett tag. Fyra år senare tog hon upp det på nytt. Då studerade hon i Kalmar och Carolina mådde inte alls bra mellan varven. Hon fick alla dokumenten översatta till svenska och läste dem på nytt. Gilma hade haft två jobb visade det sig och hon tvingades ofta lämna Carolina ensam. Ibland flera timmar i sträck. Till slut kontaktade hon de sociala myndigheterna och bad om hjälp.
– Det var skönt att få veta att det fanns så mycket kärlek. Hon hade verkligen försökt behålla mig och gjorde vad hon kunde men det gick inte, hur gärna hon än ville. Det fick mig också att förstå varför jag har så svårt med separationer. Jag blev ju lämnad som liten när mamma jobbade och sedan när jag adopterades bort…
Livet gick vidare för Carolina efter det. Men så blev hon med barn med Marcella och då växte sig behovet ännu starkare att få veta mer. Hon fick ett mammaperspektiv.
– Man blir ju påmind hela tiden om ens bakgrund när man är gravid. Som när barnmorskan frågade vilka sjukdomar som finns i familjen? Det hade ju jag inte en aning om. Först tänkte jag att få egna barn skulle väcka något inom som skulle få mig att må sämre, men det gjorde det inte. När Marcella var i samma ålder som jag var när jag adopterades så tänkte jag att nu är Marcella i samma ålder som jag var när min mamma lämnade mig.
Det födde väldigt många funderingar.
Hon ville veta mer och sökte till programmet Spårlöst på TV4 där man kan få hjälp att spåra anhöriga som man tappat kontakten med. Carolina kom inte med i programmet men tankarna låg i bakgrunden och malde.
– Jag undrade mycket över varför jag blev lämnad, berättar Carolina Skyldberg som kände att något föll på plats när hon hittade sin biologiska mamma.
“Vi skrev och skrev”
När hon fött Olivia, 2013, bestämde hon sig för att försöka igen. Hon kontaktade adoptionscentrum som arrangerar resor till Colombia för adopterade. Carolina skickade in alla dokumenten från adoptionen till Adoptionscentrum vilka hade en kontaktperson i Colombia som hjälpte till. Efter ett par veckor fick Carolina veta att hennes mamma Gilma var i livet varpå hon skrev ett brev som kontaktpersonen lämnade över.
– Det var jätteviktigt för mig att få berätta för min biologiska mamma att jag levde, att jag mådde bra och att jag hade fått ett bra liv. Men jag vill ju också veta mer om henne, både för min egen skull men också för mina barns skull.
Efter några dagar fick Carolina en vänförfrågan på Facebook från Gilma. Carolina blev förvånad. Från den stunden och framåt var deras kontakt väldigt intensiv.
– Vi damp ju ner direkt i varandras liv. Vi skrev och skrev. Vi var som i en bubbla. Vi ville bara veta mer och mer om varandra och var som uppslukade.
Det var omtumlande. Carolina fick höra det hon behövde höra fast nu från sin mamma: hur och varför hon blev bortlämnad. Hon fick också veta att hon hade tre syskon och att en av hennes bröder hade dött i en mc-olycka, att Gilma träffat en ny man och gift sig, att de planerade att hämta hem Carolina när hon fått ordning på tillvaron men att det då var för sent.
– Det gav mig en insikt i moderskapet. Att kärleken till ens barn aldrig ändras. Gilma hade tänkt på mig varenda dag och firat mig på födelsedagar. Precis som jag gjorde. När jag fyllde år så tänkte jag extra mycket på min biologiska mamma för att kanske känna om hon tänkte på mig också.
Carolina var helt uppfylld av kontakten med Gilma. Hon beskriver den som en drog.
– Jag var inte så närvarande här hemma då. Men jag kände så starkt att det var något jag behövde för att kunna må bra igen. Att sluta cirkeln och bli en bra mamma.
Därför beslutade hon sig för att träffa Gilma. Tillsammans med sin man Anders reste hon till Colombia 2014.
– Vi gick mot varandra och tårarna rann ner för våra kinder. Sedan så stod vi och höll om varandra en lång stund, berättar Carolina om det känslosamma mötet med sin bilogiska mamma.
Känslosamt möte
Det var påsk och mötet blev som på film.
– Vi gick mot varandra och tårarna rann ner för våra kinder. Sedan så stod vi och höll om varandra en lång stund. Det kändes overkligt att se sig själv i mamma för vi är så lika.
Det var några omtumlande dagar för Carolina i Colombia. Gilma tog emot henne med öppna armar och kramade och pussade på henne hela tiden och nästan matade henne. Carolina var hennes återfunna dotter och glädjen över detta hade inga gränser. Dagarna i Colombia var ett långt känslorus med gråt och skratt om vartannat.
– Det var skönt att se att min mamma hade det bra. När jag reste hem var jag lättad. Jag var rädd att hon bodde i ett skjul och var fattig. Men hon bor jättefint, jobbar som frisör och har sina barn omkring sig. Jag kände igen mycket i mig själv. Jag har varit företagare och vi har samma driv och är väldigt självständiga båda två.
Ganska snart bestämde Carolina och hennes man att bjuda över Gilma till Sverige.
– Jag kommer! svarade hon. Den där impulsiviteten känner jag igen från mig själv.
Under hennes besök i Sverige var Carolina och Gilma som i en bubbla.
– Känslorna var tio gånger starkare än vid en förälskelse, säger Carolina. Men jag behövde det. Jag fick uppleva det som jag inte fick som barn.
Gilma på besök i Sverige. Här tillsammans med Carolinas adoptivföräldrar Kristina och Sven-Åke och barnbarnet Olivia.
Tomrummer är fyllt
Carolina påpekar att det inte handlar om att få nya föräldrar. För henne är hennes adoptivföräldrar hennes mamma och pappa. Det kan inget ändra på. Kontakten med Gilma är en pusselbit som får henne att känna sig hel. Gilma kommer till Sverige igen. För Carolina är kontakten med Gilma starten på en livslång relation även om kontakten inte är lika intensiv idag.
Nyligen släppte hon boken Adoption: låta själen läka som hon hoppas ska kunna vara till hjälp för andra adopterade. Tomrummet som hon en gång hade inom sig har fyllts med nya relationer. Idag är hon glad igen.
– Det är lite som att vara pånyttfödd. Jag har läkt och cirkeln har slutits.
Nyligen släppte Carolina boken Adoption: låta själen läka (Visto förlag) som hon hoppas ska vara till hjälp för andra adopterade.
Glöm inte att följa Hemmets Journal på Facebook!
Seved räddade hunden Benji undan avlivning
Elaine Eksvärd: Pappa tog min barndom ifrån mig