• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kristin förälskade sig i bankrånaren - Stockholmssyndromet var fött

    Här är kvinnan som fått gestalta begreppet "Stockholmssyndromet" – att som brottsoffer bli kär i gärningsmannen. Kristin Enmark. Nu berättar hon för första gången om sin kärlekshistoria med rånaren Clark Olofsson.

    Kristin förälskade sig i bankrånaren - Stockholmssyndromet var fött

    Torsdagen den 23 augusti 1973 stegar Janne Olsson – en fånge på permission – in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han skjuter med en k-pist i taket. Pekar ut tre kvinnor av de bankanställda som gisslan, däribland Kristin Enmark, 23, som bakbinds mot en stol.

    Rånaren skjuter mot en polis som skottskadas i handen, och kräver att Clark Olofsson, 26 – hans cellkamrat, och en av Sveriges mest kända brottslingar – ska föras till honom. Dessutom vill han ha tre miljoner kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler, en flyktbil.

    Clark förs till banken efter ett regeringsbeslut. Och polisen stänger in gisslan med rånarna i bankens valv.

    Efter sex dygn slutar Norrmalmstorgsdramat – som hela Sverige andlöst följer – med att polisen släpper in giftig gas, och Janne Olsson ropar att han ger upp.

    Bild 1288886

    Den 23 augusti 1973 rånar Janne Olsson (till höger i bild) kreditbanken på Norrmalmstorg och tar fyra anställda som gisslan.

     

    Märkt av traumat
    Kristin Enmark tar emot i sin lägenhet söder om Stockholm där hon bor ensam sedan sonen Adam flyttat. Hon arbetar som samtalsterapeut, och ger ett varmt, tryggt och öppenhjärtigt intryck.

    I boken Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och min kärlek till Clark Olofsson berättar Kristin om de sex skräckfyllda dygnen på banken, då hon ständigt kände en fara för sitt liv. Men också om hur livet utvecklade sig efteråt, och om sitt förhållande med Clark Olofsson.

    På soffbordet ligger ett brev från Clark – idag fängslad i Kumla – skrivet i augusti. Han gillar Kristins bok och skriver: "Jag hoppas att dina ord blir emottagna med vänlighet och allvar och förståelse."

    – Det var fint skrivet. Han förstår att jag inte kände mig tagen på allvar, eller förstådd efter dramat. Och att jag inte kände mig vänligt bemött.

    Kristin har också ett vykort med en söt kattunge, som hon fick av Clark när de var förälskade. Det står: "Du är lika mjuk och gullig som kattungen. Tycker om dig och vill kramas."

    – Oj, vad min son skrattade när han såg det vykortet! Då hade Clark nyligen varit på en löpsedel, som ett exempel på en av Sveriges mest kända kriminella. Han tyckte att det var himla kul att en gangster kunde uttrycka sig så.

    Bild 1288887

    I Kristins bok Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och min kärlek till Clark Olofsson berättar hon om de sex skräckfyllda dygnen på banken.

     

    Viftade med k-pist
    Det var kärleken som tog Kristin – uppväxt nära Finnforsfallet i Västerbotten – till Stockholm. Hon förlovade sig med John från Bureå som var elektriker, bra på att dansa och körde en Opel kadett rally. John blev erbjuden jobb i Stockholm och en trea i Gustavsberg. Kristin fick jobbet på Kreditbanken och flyttade 1970.

    På banken blev hon fröken Enmark i kjol, jumper och lågklackade skor. Relationen med John tog slut, men Kristin stannade i huvudstaden där hon trivdes med jobbet och de unga kollegorna. Hon arbetade på låneavdelningen.

    Kristin minns rånaren som nervös och nyckfull.

    – Han viftade med sin k-pist och en stor kniv, och jag trodde att jag skulle dö. Jag tänkte: Är det så här det slutar?

    – Sedan har jag en minneslucka. Nästa bild är hur jag sitter på en stol med bundna händer och fötter. När Clark Olofsson släntrade in på banken – i blå manchesterbyxor, halvlångt hår och skägg – hade han en lugnande effekt både på rånaren Janne, poliserna och gisslan, berättar Kristin.

    – För mig blev Clark en trygghet – mitt hopp om att få leva.

    – Jag var i chock – och där kom en man som sa att han skulle se till att inget ont skulle hända mig. Jag satte en gloria på honom.

    Men hon blev inte kär i Clark på banken, betonar hon.

    – Absolut inte.

    Han kunde ha tagit k-pisten från Janne, och övertalat honom att släppa er i gisslan?

    – Ja, jag har tänkt mycket på det – att jag borde vara förbannad på Clark. Han hade givetvis sin egen agenda. Han satt fängslad och ville fly.

    – Men den trygghet han gav mig överskuggar det. Hade han inte funnits för mig de där dygnen hade jag tagit betydligt större skada än vad jag gjorde.

    – Det kan låta underligt, det förstår jag – men det är omöjligt att föreställa sig hur det känns att vara under dödshot. Och så finns det någon där som visar en omsorg. Det växte ett starkt band mellan oss.

    Bild 1288888

     – Jag tror att det är omöjligt att föreställa sig hur det känns att vara under dödshot. Och så fanns någon där som visade mig omsorg. Det växte ett starkt band mellan oss.

     

    Begreppet Stockholmssyndromet myntades

    Statsministern Olof Palme kopplades in, och Kristin fick prata med honom i nära en timme. Ett telefonsamtal som spelades in.

    Hon sa bland annat: "Jag är besviken på dig! Ni sitter och schackrar med våra liv. Kan ni inte låta mig, Elisabeth, Clark och rånaren få ner pengarna och två pistoler som de begär? Så får vi åka iväg. För det vill jag och jag litar på dem."

    – Riktigt så var det ju inte. Jag var livrädd för att Janne skulle döda mig. Idag hör jag en 23-årig tjej som försöker lösa situationen och rädda sitt liv. Ingen förvirrad, hjärntvättad liten flicka.

    Samtalet – och det faktum att samtliga i gisslan försvarade Clark i rättegången – har gett upphov till det internationellt kända begreppet "Stockholmssyndromet, som Kristin fått personifiera.

    Oftast använder man det för att beskriva hur ett offer blir kär i sin förövare och tar parti mot polisen.

    Kristin är mycket kritisk till begreppet – som myntades av psykologen Nils Bejerot i en nyhetssändning medan dramat pågick.

    – För det första blev jag aldrig kär i gärningsmannen, Janne.

    – För det andra är ett syndrom ett sjukdomsbegrepp. Sätter man den etiketten på någon behöver man inte lägga så stor vikt vid vad personen säger. Enligt en forskare är den ideala gisslan en kvinna som håller käften. Gör man då som jag – ifrågasätter polisens agerande – måste man sjukdomsförklara den personen, för att skydda makten och samhällets struktur.

    – Det är först på senare år, sedan jag tagit del av kritik och teorier om Stockholmssyndromet, som jag känt: Jag gjorde ju inget fel, utan försökte bara lösa situationen.

    Kristin skrev inte boken för att få upprättelse, men nu känns det ändå som att hon fått just det. En fredag i september intervjuades hon i Skavlans tv-show om sin bok inför 1,5 miljoner tittare.

    – När jag vaknade efter att programmet sänts kändes det som att jag fått en upprättelse som jag inte förstått att jag velat ha.

     

    Började borra i taket
    Instängda i valvet fick de inget att äta, det var becksvart och de använde papperskorgar som toaletter. Polisen började borra i taket, och stora betongklumpar föll ner. Golvet fylldes av vatten som de fick sila för att dricka.

    Sova var nästan omöjligt, men Kristin försökte, intill Clark, på ett bord på en kudde som Clark tillverkat genom att proppa en miljon kronor i hundralappar i en påse.

    Bild 1288889

    Norrmalmstorgsdramat i Stockholm är över, gisslan Kristin Enmark förs ut på bår från banken.

    Bild 1288890

    Kristin på sjukhuset precis efter kidnappningsdramats upplösning. Någon terapi var det inte tal om. Och under rättegången kände Kristin sig nästan som en brottsling – som att hon och de i gisslan hade gjort något fel.

    Våren 1974 dömdes Janne Olsson till tio års fängelse, medan Clark Olofsson friades i hovrätten.

    I tre månader stod Kristin ut på banken – sedan sa hon upp sig.

    – Jag kunde aldrig slappna av därinne.

    Kristin började på socialhögskolan, och en dag fick hon ett brev av Clark Olofsson.

    – Vi började brevväxla. Först var det vänskapliga brev. Men sedan smög sig en sexuell underton in.

    – Jag blev förälskad, och vi planerade att träffas.

    Vad föll du för?

    – Clark är en charmig och spännande person – för en bondläpp! Flickan från Finnforsfallet och Sveriges mest kända gangster.

    – Men, allvarligt – för mig har det alltid varit viktigt i mina kärleksrelationer att jag kan känna mig trygg. Älskad och omfamnad. Och det hade jag gjort av Clark där i valvet, när jag var som räddast.

    – Jag tror också att jag blev smickrad.

    Första mötet var passionerat – under rätt så krångliga omständigheter. Det var i oktober 1974 och Clark – som satt på Norrköpingsanstalten – hade permission på 24 timmar för att träffa sin advokat i Stockholm.

    De stämde träff på en restaurang vid Stureplan.

    – Clarks advokat och ytterligare en person var med, men det märkte jag knappt. Sedan tog vi en drink på advokatens kontor.

    Kristin följde Clark med tåget till Norrköping, där de sprang över järnvägsspåren raka vägen till ett billigt hotell, Ritz, där de checkade in för 58 kronor.

    – Det var en häftig passion, pang bara. Jag var jättekär.

    På morgonen var Clark försenad till fängelset. Det sista Kristin såg av honom var hur han hoppade – halvklädd – ut från fönstret på andra våningen för att så snabbt som möjligt ta sig till anstalten.

    – Han ropade: "Jävlar, nu har nog rikslarm redan gått ut."

    Efter någon dag fick Kristin ett förälskat brev. Clark skrev att han ville att de skulle ses många, många gånger igen. Och han undrade om Kristin var rädd för att starta ett förhållande med honom.

    Var du rädd?

    – Nej. Det låter kanske konstigt, men vi hade en trygg relation – utan dramatik, svartsjuka eller ägandebehov. Vi sågs när båda kunde. Jag gick inte omkring och var olyckligt kär mellan våra möten. Och, ärligt talat: Jag såg aldrig någon framtid för oss, inte som ett par.

    De fortsatte att ses från och till i många år. Men Kristin betonar att de aldrig var ett konventionellt par.

    – Vi var aldrig ute och promenerade i armkrok. Gick aldrig ens och handlade mat eller så. Vi var hemma hos mig – och antingen pratade vi eller också gjorde vi det andra. Ibland sågs vi på krogen bland en massa folk.

    – Jag träffade andra män – och han hade en tjej när vi inledde förhållandet. Sedan gifte han sig med en kvinna i Belgien och fick barn.

     

    Ett egoistiskt beslut
    När Clark började Journalisthögskolan i Stockholm 1979 startade en intensiv tid för de två.

    – Vi kunde ses mer regelbundet. Samtidigt förändrades vår relation allt mer till en djup vänskap.

    – Clark är begåvad, rolig – vi hade kul ihop. Han tar stor plats i ett sällskap, men var en mer lyssnande och sårbar person när det var vi två.

    När Kristin fyllt 30 började hon längta efter barn – en längtan som blev allt starkare.

    – Jag hade inget fast förhållande, och ställde samma fråga till Clark som Strindberg till Harriet Bosse: Vill ni ha ett litet barn med mig?

    Clark svarade ja, självklart. Och han skulle hjälpa till ekonomiskt. Men ingen skulle få veta att han var pappan.

    – Idag kan jag tycka att mitt beslut var egoistiskt – samtidigt som jag kan känna förståelse för det. Min längtan efter barn var så stark.

    Månaderna gick, och till slut blev Kristin gravid – men drabbades av missfall, utomkvedshavandeskap (det befruktade ägget fastnar i äggledaren). Då slutade de försöka. Och i samma veva greps Clark och dömdes till tio års fängelse för grovt narkotikabrott i Belgien.

    Kristin – nu 35 år – jobbade på Viksjö behandlingshem där hon förälskade sig i kollegan Hasse. De blev ett par.
    Och efter att ha försökt i nästan sju år blev Kristin äntligen gravid. Sonen Adam föddes när hon var 42 år.

    – Den lyckligaste dagen i mitt liv.

    Idag är Kristin och Hasse separerade, men har god kontakt. Och vänskapen med Clark har bestått.

    – Han hälsade på hemma hos mig och Hasse och Adam. Jag ser honom som en av de viktigaste personerna i mitt liv.

    Utom relationen med Clark – har dramat på banken betytt något positivt för dig?

    – Ja. Idag har jag ett intressant och givande yrke som terapeut. Jag blev mindre naiv. Jag tror att jag har utvecklat en god förmåga att lyssna på andra. För mig är det oerhört centralt att de människor jag möter känner sig sedda och lyssnade på – eftersom jag inte kände så efter dramat.

    – Jag kan också fortfarande känna en stark glädje över att jag lever, att jag klarade mig.

    Bild 1288891

    Kristin jobbar som terapeut och har utvecklat en god förmåga att lyssna på andra. Och vänskapen med Clark har bestått. – Jag ser honom som en av de viktigaste personerna i mitt liv, säger Kristin.

     

    Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 48 2015.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!