Revykungarna Lars och Krister om sin bipolära sjukdom

Njut idag! Så står det med stora bokstäver på väggen hemma i vardagsrummet hos 59-årige Krister Classon i Fegen. En påminnelse som kan behövas. Både Krister och sonen Lars har under långa perioder i livet levt med ett uppskruvat tempo där fokus ständigt legat på nästa föreställning.

Sonen Lars hemma hos pappa Krister. På väggen står det Njut idag! Både far och son lider av bipolär sjukdom och har under långa perioder levt med ett uppskruvat tempo och fokus kring nästa föreställning.

Genom åren har de skrivit manus och regisserat revyer och farser som fått publiken att kikna av skratt. Men det spännande revylivet har haft en baksida: Maniska perioder varvade med stunder då kraften sinat fullständigt.

30-årige Lars Classon verkar lugn och avspänd, trots att han just skyndat hem till Fegen från ett eftermiddagsmöte. Han sätter sig vid köksbordet hemma hos pappa Krister och bjuder på en chokladkaka som en av hans två döttrar bakat.

Under gårdagskvällen har han hållit ett föredrag på ett studieförbund i Falkenberg. Temat var psykisk ohälsa.

– I början brukar jag fråga publiken: Hur många lider av ångest? Ingen räcker upp handen. Men en stund senare frågar jag igen och då börjar några försiktiga händer komma upp. De känner igen sig i det jag beskriver.

Tyckte allt var skitdåligt
Så här i efterhand kan Lars konstatera att han fört en långvarig kamp mot en sjukdom som inte syns utanpå, men som känns desto mer inuti. De första tecknen dök upp i 25-årsåldern. Han hade just avverkat en i raden av revypremiärer.

– Alla sa att det var en succé. Men själv var jag helt oförstående inför allas hyllningar – jag tyckte det var skitdåligt. Så istället för att njuta satte jag igång med nästa manus, och nästa.

Lars instruerar sin far i monologen Bäst före. Båda två jobbade alldeles för mycket fram till nyligen.

Mellan de intensiva arbetsperioderna kunde han ligga till sängs ett par dagar i sträck, utan att vilja prata med någon.

– Jag visste ju att det inte borde vara så. Jag hade en bra karriär, ett fint hus, en familj jag älskade, och ändå stämde det inte.

Hustrun Carolina såg att något var på tok och när dottern föddes ställde hon den ödesdigra frågan: “Ska du vara med i hennes liv eller inte?”

– Klart att det prövade förhållandet väldigt hårt. I efterhand är det detta jag mår sämst över, att jag inte fanns där för familjen. Och ändå har de stöttat mig hela vägen, säger Lars.

Den tydliga vändpunkten kom sensommaren 2013. Lars stod hemma i tvättstugan när han drabbades av en panikångestattack och svimmade i en hög med smutstvätt.

– Det kom bara så här, säger han och knäpper med fingrarna. Plötsligt kändes det som att jag låg under vatten och inte kunde andas. Kroppen kämpade tills det bara blev för mycket. Då stängde den av.

Föll ihop i duschen
Pappa Krister nickar. Han vet precis hur det känns. I slutet av 1990-talet arbetade han intensivt i duon Stefan & Krister. Under de perioder han skrev manus gick han totalt in i sin lilla bubbla.

– Det spelade ingen roll om vi hade gäster eller om det var mitt i natten – jag var bara tvungen att skriva. Och ibland var det oerhört tungt, när det inte blivit som man tänkt sig och när orden och meningarna hakade upp sig.

Stefan & Krister blev rikskändisar tack vare sina buskisföreställningar från Falkenberg. Här är Krister och Lars i föreställning Oskulden i Fegen 2009.

Han såg det som en del av jobbet, en tillvaro med höga toppar och djupa svackor. Men så kom tillfället då han insåg att han faktiskt inte mådde bra.

– Det var 1998, i samband med en premiär med en massa specialinbjudna gäster. Vi hade jobbat i över ett år och plötsligt ramlade jag ihop i hotellduschen.

Och ändå tvekade han in i det längsta att söka hjälp.

– Det var nog mer tabubelagt på den tiden. Själv visste jag nästan ingenting om psykiatrisk vård. De kanske låser in mig? Kanske blir man lobotomerad? Men i själva verket var det ju inte så jäkla märkligt.

Terapisamtal och medicin hjälpte honom att komma på fötter igen. Men han insåg också att livet måste ta en ny riktning och bestämde sig snart för att sluta stå på scenen.

– Man måsta vara tydlig mot sig själv och välja det man mår bra av. När jag slutade som skådespelare föll en stor sten från mitt hjärta.

Berättade offentligt
Många år senare kände Krister igen sitt eget mönster hos sin äldste son. Det var också Krister som rådde Lars att söka hjälp, hos samma psykiatriker som han själv gått till.

– Jag hade nog aldrig riktigt varit medveten om pappas sjukdom. Vi är fortfarande inte särskilt upplysta om vad psykiatrisk vård innebär, för folk talar ju fortfarande om lyckopiller och hjärnskrynklare. Så när jag gick in genom dörren första gången tänkte jag: “Hoppas att ingen ser mig”, berättar Lars.

Idag känner han sig betydligt mer bekväm med att prata om sin sjukdom. Både Lars och Krister har regelbundna samtal med psykiatriker. Tabletterna, som tas morgon och kväll, har blivit en naturlig vana. På så sätt slipper de maniska toppar och depressiva dalar.

Lars och Krister Classon har fått hjälp av mediciner och terapi men har också lagt om livsstil för att kunna leva med sin sjukdom.

Men de har också insett att allt inte kan lösas med medicin eller terapi.

– Det ger visserligen hjälp på vägen, men till syvende och sist måste jag själv ta ansvar för mitt eget beteende. Det är som att stå och välja mellan bomull och handgranat. Jag måste tänka på det varje dag, vilka konflikter jag tar och vilken negativ stress som kan uppstå, säger Lars.

Det var detta som gjorde att han, i slutet av april, valde att hoppa av uppdraget som regissör för den kommande föreställningen på friluftsteatern Vallarna i Falkenberg. Avhoppet gav en del uppmärksamhet och Lars gick ut och berättade i radio och tidningar om sin diagnos, bipolär sjukdom.

De senaste månaderna har han tagit det hela ett steg längre och satt ihop en föreläsning om psykisk ohälsa tillsammans med hustrun Carolina.

– Jag är ju så van vid teatern, där allt är på låtsas. Men det här är på riktigt och det känns i kroppen. Jag hoppas att min berättelse kan få folk att tänka igenom hur de lever och vilka val de gör, säger Lars.

Musik är ett stort gemensamt intresse hos far och son och Krister börjar varje morgon med att spela bas en stund.

Tack vare sjukdomen har både Lars och Krister blivit mer medvetna om sitt eget mående och hur de själva kan påverka det.

– Om man mår bra så måste man vårda det. Sjukdomen kommer alltid att finnas där och skulle jag strunta i allt jag har byggt upp nu, så rasar jag fort. Så varje morgon bestämmer jag mig för att detta ska bli en bra dag. Jag börjar med att äta frukost med mina barn, säger Lars.

– Ja, och jag börjar mina morgnar med att sätta mig en stund och spela bas, säger Krister.

Det ger en bra upptakt till ännu en dag, då de försöker leva efter det budskap som står på väggen i vardagsrummet: Njut idag!

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 50 2015.

Bipolär sjukdom

Kallas även för manodepression. Det innebär att man i perioder är manisk, då man blir överaktiv och överdrivet upprymd. Detta växlar ibland över i depressiva perioder då man förlorar livsglädjen. Mellan perioderna brukar man må bra och kan leva som vanligt. Sjukdomen debuterar vanligen i tonåren.