De svenska volontärerna ger barnen på Filippinerna leendet tillbaka

– Jag tycker jag gör en ganska liten insats. Ändå får jag så otroligt mycket tillbaka. Det är fantastiskt att få uppleva givandets glädje. Jag tror det är en del av att vara människa, säger Sture Blomberg, 71.

Sture Blomberg och hans kollegor i operationssalen.

Tillsammans med kollegorna tittar Sture på operationsschemat som utgörs av olikfärgade små lappar.

Sture var tidigare överläkare och docent inom narkos- och intensivvård på Sahlgrenska universitetet i Göteborg. Som pensionär brinner han för att hjälpa barn med läpp- och gomspalt.

Vi är en vecka på Adventist Hospital i den brusande storstaden Cebu på Filippinerna. Det är Operation Smiles 17:e besök på öarna, 300 volontärer finns redo på fem platser i landet. Alla operationerna är gratis.

I Cebu har frivilliga krafter gjort i ordning lokalerna som sjukhuset generöst lånar ut. Snart ringlar köerna långa. Tålmodiga föräldrar hoppas innerligt att just deras son eller dotter ska bli opererad.

 

Hoppfulla föräldrar och barn
Julito Mira, 39, håller sonen Joseph, 6, i handen. Han har fru och fyra barn att mätta och det han tjänar som skrotsamlare räcker inte till.

– Jag tackar Gud att vi fått möjlighet att komma hit.

Ska Joseph bli opererad? Pappa Julito ber till Gud att det ska bli så. Den långa dagen med undersökningar börjar med kö utanför sjukhuset.

Eutiguio, 51, håller ett vakande öga på sin dotter, sjuåriga Jane Rose. Hans ansikte är spänt. Han har ett deltidsjobb som sophämtare och försöker försörja en familj på sju.

– Jag vill att min dotter ska få leva sitt liv fullt ut. Det kan bli möjligt efter en operation, säger han.

Joseph har slutat gå till skolan, eftersom de andra barnen kastar sten på honom. Jane Rose blir hånad av sina skolkamrater och till och med hennes halvsyskon är elaka mot henne. En operation kan ge barnen en ny framtid, men resurserna räcker tyvärr inte till alla.

Barnen undersöks noggrant, träffar kirurger, barnläkare, narkosläkare, tandläkare och talpedagoger för en bedömning. På eftermiddagen sätts ett anslag upp med namn på barn som valts ut.

 

40 grader inomhus

Det är uppåt 40 grader inomhus. Allt eftersom timmarna går blir barnen rastlösa, trötta och törstiga. Volontärer erbjuder gosedjur, leksaker och såpbubblor för att tiden ska gå fortare. Hettan är det inte mycket att göra åt, även om en stor fläkt brummar på golvet.

Sture har ett lugn som smittar av sig på familjerna som står inför sitt livs största händelse. Han har mycket rutin i bagaget. Filippinerna är Stures tredje resa med Operation Smile bara i år. I mars var han i Paraguay, i maj i Nicaragua och han ska resa på sitt fjärde uppdrag till Kina i november.

– Jag skulle vilja vara ute mycket mer och hjälpa fler barn. Men då hade min fru protesterat! Hon är sjuksköterska och när hon går i pension kanske vi kan åka tillsammans, ler han.

Operationsteamet är väl sammansvetsat trots att volontärerna kommer från många olika länder.

 

Några av de svenska volontärerna

Li Söderlund, 53, är en erfaren sjuksköterska från Västerås. Hon sa upp sig från ett fast jobb för att arbeta på bemanningsföretag. Nu har hon hela Sverige som arbetsfält och njuter av friheten. Men de bästa arbetspassen är med Operation Smile. Veckan i Cebu är Lis nionde resa.

Engagemanget har satt spår.

– Jag har blivit mer öppen som människa, mer flexibel. Jag har lärt mig att gilla läget, man behöver inte putsa varenda fläck.

Trött? Nej, inte Li Söderlund från Västerås. På sin nionde resa med Operation Smile ger hon järnet från morgon till kväll.

Operation Smile är numera en självklar del i Lis liv. Hon sköter sina sysslor med energi och humor, håller koll på allt som sker. Men också Li ser lite trött ut framåt kvällen. Det håller hon inte med om.

– Hur jag mår? Jo, jag är oförskämt pigg! Ända in i kaklet!

 

Ida Nilsson, 31, är intensivvårdssköterska i Umeå och i Cebu på sitt första uppdrag. Hon ska ta hand om barnen på uppvaket direkt efter operationen.

Ida Nilssons varma leende uppskattas av föräldrar och barn. Joseph Mira, 6, trivs med uppmärksamheten.

Det Ida ska komma att minnas som riktigt stora ögonblick, är när föräldrarna får komma in.

– De har tårar i ögonen och det får jag med, berättar hon efter de första dagarna.

– Och så är det så coolt att allt bara flyter på. Jag lär mig massor av filippinska, thailändska och kinesiska kollegor, kunskaper som jag tar med mig hem.

 

Lotta Hansson, 43, från Staffanstorp visste tidigt att hon skulle bli sjuksköterska när hon “blev stor”. Under hennes uppväxt diskuterades ofta orättvisorna i världen i familjen. En längtan växte fram att få åka ut i världen och arbeta.

Till vardags är Lotta barnsköterska på barnsjukhuset i Lund. Förra året tjänstgjorde hon i en månad på ett sjukhus i Ghana, medan make och två barn höll ställningarna hemma. Knappt hann Lotta komma hem förrän hon skrev en ansökan till Operation Smile.

Lotta Hansson ger sig ut i världen för att jobba, med stolt familj som väntar hemma i Staffanstorp.

– Jag tror det är väldigt nyttigt att lämna sin trygghetszon hemma och tvingas hamna i situationer man aldrig varit i förr. Det är en ordentlig utmaning, men ack, så lärorikt, slår hon fast.

– För att kunna jobba intensivt i ett team med människor man aldrig träffat tidigare, som kommer från olika länder och olika bakgrund, krävs att man är lyhörd och ödmjuk. För varje gång jag åker iväg så känner jag att jag får mer och mer träning i detta. Det är jag väldigt tacksam för!

 

Margareta Palmgren, 31, från Värnamo, har fått en plats som narkosläkare under utbildning. Hon åker med för att se och lära, samtidigt som hon är med och arbetar. Hennes leende värmer gott.

– Jag får söva med kollegor från Kina, USA, Filippinerna och Sverige. Det är fantastiskt att få arbeta med ett team från många olika länder. Det har gett mig ökad förståelse för samarbete med andra kulturer. Jag har blivit mer nyfiken.

Margareta Palmgren, Värnamo, älskar sitt jobb och det syns! Här tar hon hand om Jane Rose, 7, som lade sig ner på britsen, utan att säga ett knyst.

 

Nytt ljus i blicken

När första dagen, den med undersökningarna, är över kommer ögonblicket alla väntat på. Små lappar med namn och nummer sätts upp på väggen. Här finns de 129 lyckliga som ska bli opererade under veckan. Bland dem den lille killen som försökt kämpa mot skolbarnen som kastar sten och flickan som inte ens får vara i fred för halvsyskonen.

Barn nr 23: Joseph Mira.

Barn nr 34: Jane Rose Amoro.

Tillsammans med sina pappor ska de övernatta på sjukhuset, så att vårdpersonalen kan hjälpa till med förberedelserna.

Två familjefäder med slitna kläder och fårade ansikten fick just nytt ljus i blicken.

Sture Blomberg lyfter upp en lycklig Jane Rose. Hon har precis fått glädjebeskedet att hon ska opereras.

 

Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 46 2015. I Hemmets Journal nr 48 följer vi Jane Rose och Joseph under operationsdagen!