Susanne älskar sina nyårsraketer

Susanne arbetar både framför dator med kopplingsschema och i verkstan med att bygga fyrverkerierna. Mest är det bomber som kopplas och monteras i stora rör inför uppskjutning.

Trots att vi har väntat ganska länge överraskar den första smällen. Några vacklar ett steg bakåt. Tystnaden och mörkret ger vika för några kanonliknande blixtar, och en öronbedövande serie av korta stormeldar avlöser varandra. Känslan av att befinna sig i ett krig far genom huvudet.

Men det skräckinjagande mullret byts ut mot ett himlavalv fyllt av galaxformade stjärnhopar och de allra vackraste blomsterbuketter i regnbågens färger. En kort tystnad avlöses av sprakande skott och sprutande flammor, innan långa vita streck far upp mot skyn och följs av enorma bollar av färger, som breder ut sig likt ett eget planetsystem över staden.

Vi är överväldigade, och ändå har det bara börjat. Först tio minuter senare jublar och applåderar vi tillsammans med alla andra åskådare. För ännu ett fantastiskt nyårsfyrverkeri i Göteborg.

För Susanne Hansson, 41 år, och hennes arbetskamraters del börjar nyårsafton på Kvillepiren redan klockan åtta på morgonen. Med urlastning och uppriggning av ställningar, ramper, stjärnbomber, kometer och eldbägare. Allt utom raketer.

– Nej, raketer skjuter vi aldrig, många tror ju att vi gör det. Istället skjuter vi bomber ur stora rör. De största ligger på tolv kilo med effekter på 400 meters diameter, berättar hon.

Sladdar dras, kopplingsboxar upprättas och eltändare anbringas. Klockan 17 är allt på plats, skjutboden uppställd och ansvarig klämmer ner startknappen. Fyrtio tryckningar och tusen effekter senare är allt över.

Kina startade

Det var kineserna som startade fyrverkerikonsten. I mer än tusen år roade man publiken, innan européerna kom på hur roligt det var.

Susannes intresse för fyrverkeri började när hon såg sin pappa skjuta raketer på nyårsafton. Men det kom att dröja tills hon började läsa teknisk fysik på Chalmers innan hon fick se pyrotekniska proffs på nära håll.

– Det var på en festbal i samband med insparken, som högskolans pyrotekniska förening bjöd på en färgsprakande avslutning. “Oj vad roligt det där ser ut, det vill jag också göra”, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Vips blev hon invald i föreningen och snart involverad i olika fyrverkerier. Utbildning i konsten fick hon i engagemanget.

En av många entusiastiska medlemmar i föreningen var Martin Hildeberg, tillika ägare till Göteborgs fyrverkerifabrik. Han engagerade Susanne för extrajobb.

– Snart blev det så mycket knäck att jag hoppade av mina studier och jobbade för Martin istället.

Så småningom valde Susanne pyrotekniken som yrke. Sedan dess har fyrverkeriarrangemangen avlöst varandra, både i Sverige och utomlands.

– Arbete har vi året om, och traditioner därtill. Som våra nyårsfyrverkerier, julfestligheterna på Liseberg, invigningen av Gothia Cup och avslutningen av Speedway Grand Prix.

Internationella tävlingar

Tävlar gör de också och 23 guldmedaljer har det blivit i svenska och internationella tävlingar. 2007 blev de världsmästare vid Pyronalen i Berlin. De knep silvermedaljen vid världens största musikfyrverkeri i Montreal 2011 och har blivit svenska mästare så många gånger att de tappat räkningen.

– Tävlingen i Montreal är nog den mest fantastiska kväll jag varit med om. Vi hade riggat i flera dagar för ett 30 minuter långt musikfyrverkeri.

De flesta av gruppens fyrverkerier sköts mekaniskt för hand, medan just deras musikfyrverkerier är en högst datoriserad historia.

– Allt är förprogrammerat och digitaliserat, men slutresultatet är helt fantastiskt.

Den som formger ett musikfyrverkeri måste kunna koppla ihop sitt musiköra med ett starkt konstnärligt bildseende. Musikstilarna blandas rejält. I Montreal inledde göteborgarna med Abbas “Dancing queen” och växlade sedan mellan funk, disco, pop-rock, elektronica och skräckgenre.

– Man kan inte bara panga på. Det måste finnas variationer i tempo med pjäser, fontäner och bomber som går jättehögt . Det ska bölja fram och tillbaka, gå ner och pausera, för att sedan byggas upp och sluta med en häftig avslutning. Finalen ska toppa allt annat. Ett jättejobb, men allt detta fungerade i Montreal. En oförglömlig kväll

Fyrverkeriuppvisningar i de storlekar som Susanne deltar i omges av en del säkerhetsförordningar.

– Polistillstånd måste vi naturligtvis ha och det görs alltid en riskanalys. Avståndet till publiken är viktig, men anpassas efter var vi skjuter och hur stora pjäserna är. Minsta avstånd mellan oss och publik är fem meter, för de största pjäserna trehundra meter.

Även om det sällan sker några olyckor i dessa sammanhang ser man det som viktigt i de riktig stora sammanhang att ha räddningstjänsten närvarande.

– Vi är alltid noggranna i användningen, både med stora och små fyrverkerier. Kanske det är därför jag aldrig skadat mig allvarligt. Den allvarligaste incidenten jag kan påminna mig om är en tappad nagel, avslutar Susanne.

Susanne får resa mycket. Hon har ansvarat för fyrverkerier i både Shanghai och Hannover. Det krävs mycket förberedelser för några minuters show.