• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Åsne Seierstad: Jag körde förbi Breivik på väg mot attentaten

    För i dagarna tre år sedan, den 22 juli 2011, genomförde Anders Behring Breivik attentaten mot regeringsbyggnaden i Oslo och ungdomslägret på Utöya. Den fasa gärningen väckte sträckte sig långt utanför Norges gränser. I solidaritet kände vi oss alla norska för en stund.  Nordens mest namnkunniga journalist Åsne Seierstad har skrivit en bok om gärningsmannen och hans offer.

    Bild 1286258

    Det har varit ett tungt och svårt arbete att skriva boken om Utöyamassakern och mannen bakom det. Nu ser Åsne Seierstad fram mot att arbeta i en miljö hon är mer van vid - Mellanöstern.

    När Åsne Seierstad ställer sig i den värmande solen framför fotografen Thomas kamera vill hon genast klargöra en sak:

    – Jag tänker inte le på någon bild. Det vore inte passande.

     Och det är en inställning som känns mer än rimlig med tanke på ämnet vi just har pratat om: Tragedin som inträffade i Norge den 22 juli 2011 då terroristen Anders Behring Breivik mördade 77 personer, de flesta tonåringar som samlats på ett sommarläger på ön Utöya utanför Oslo. Åsne har ägnat ett drygt år åt att arbeta på boken om attentatet, om gärningsmannen och hans offer.

    – Det här är inte bara min bok. Alla personer som namngivits och citerats i boken, utom Breivik, har läst och godkänt det som jag har skrivit så det är lika mycket deras verk. Det är ju i mångt och mycket deras berättelse…

     

    Inte självklart

    Åsne Seierstad är inte vilken författare som helst. Hon är Skandinaviens internationellt ojämförligt mest berömda journalist, verksam i både norsk och internationell press och med flera succéböcker bakom sig. Mest känd är kanske hennes Bokhandlaren i Kabul som blev en enorm internationell succé med bland annat 41 veckor på New York Times bestsellerlista. Hon har under sin tid som journalist mest varit utrikeskorrespondent och aldrig tvekat inför att befinna sig på platser där mänskligheten visat sig från sin allra sämsta sida.

     Men att det skulle bli en bok om 22 juli-attentateten, som inträffat på Åsnes hemmaplan, var långt ifrån självklart.

    – Jag hade skrivit en del artiklar i ämnet i internationell press men det var först när var med under rättegången som det som hänt verkligen stod klart för mig på ett djupare plan. Alla dessa människor som drabbats, alla dessa historier… Och mannen på den anklagades bänk – vem var han egentligen?

     

    Körde förbi Breivik

    Det har nu gått tre år sedan det omöjliga, det ofattbara drabbade Norge. Ännu minns vi alla var vi befann oss när vi hörde nyheten.

    – Själv satt jag med mina två barn och ett par väninnor i en bil på Bygdöy allé i Oslo. I efterhand har jag förstått att det var samtidigt som Breivik körde just där på sin väg mot Utöya. Kanske körde vi förbi honom?

     Åsne var på väg till en annan ö utanför Oslo för att fira en helg i glada vänners lag. Stämningen i bilen var hög trots det ihärdiga regnandet då det plötsligt plingade till i en av väninnornas telefon.

    – Det står här att vi ska undvika att köra genom Oslo centrum, sa hon.

     Mer behövdes inte för att väcka Åsnes journalistiska jaktinstinkt. Hon satte på bilradion.

    – Det första jag hörde var en uppjagad reporter som rapporterade att stora delar av regeringsbyggnaden var bortsprängd. Det kändes helt overkligt.

     Snart började den internationella pressen ringa Åsne för att be henne att bevaka händelserna och till slut gick hon med på att skriva en liten rapport från huset hon var på väg till. Ännu förstod ingen omfattningen av attentatet.

    – När de första rapporterna kom om skottlossning på Utöya trodde jag som alla andra att det var en deltagare som smugglat med sig en pistol eller något liknande. När siffror på tiotals döda började dyka upp var jag skeptisk – min erfarenhet från krigszoner är att sådana siffror alltid överdrivs.

     

    Brutal sanning

    Bild 1286259

    Men när Norge vaknade upp den 23 juli stod attentatets omfattning i brutal dager. Den gripne terroristen Anders Behring Breivik, en son av det norska folket, hade mördat 77 personer – 8 runt den regeringsbyggnad där han parkerat bilen med bomben, 69 genom fasansfullt metodiskt mördande bland ungdomarna på Utöya. Under sin dryga timme på ön sköt han i snitt en per minut.

    – Och när man då inser hur katastrofalt dåligt polisarbetet fungerade under den timmen känns det ju fruktansvärt att tänka att varje minut som insatsstyrkan försenades kostade ett människoliv. Och det blev många minuter, många människoliv.

     Alla misstag som kunde göras gjordes. Bland annat var Oslos enda polishelikopter tagen ur tjänst på grund av semester.

    – Tänk om de hade lyckats bemanna den. Den hade tagit sig till Utöya på åtta minuter, sedan hade en prickskytt kunnat oskadliggöra Breivik med ett välriktat skott. Hur många liv hade inte kunnat räddas?

     I själva epicentrum av händelserna befann sig Anders Behring Breivik. Till synes en vem-som-helst, en ung man med stora ambitioner som ingen lägger märke till. Under några år en aktiv graffitimålare, senare en egen företagare i lagens utkanter och en ambitiös partimedlem i Framstegspartiet. Breivik har ett stort mål i livet: att bli rik, framgångsrik och accepterad.

    – Tänk om han lyckats med sina ambitioner – då är jag säker på att Utöya aldrig hade skett, säger Åsne.  

     

    Fann ingen samhörighet

    Men grogrunden fanns där redan från början. Med en pappa med uppenbara problem att känslomässigt knyta an till sina barn (och som i stort sett lämnade Anders för gott redan då sonen var ett par år gammal) och med en narcissistisk mor som var psykiskt instabil så kom problemen tidigt. Sociala myndigheter var inkopplade utan att gripa in på något avgörande sätt.

    – Mamman hade stora problem, berättar Åsne. Ibland knöt hon sonen tätt, tätt till sig för att sedan avvisa honom brutalt och skrika att hon önskade honom död.

     Breivik försökte hitta tillhörighet på annat håll, i grafittigängen och i Framstegspartiet men i båda fallen mötte han ryggar och kände sig utestängd. Inte heller affärerna gick som de skulle. Det slutade med att han vid 26 års ålder flyttade hem och isolerade sig hemma i pojkrummet med datorspel under nästan alla dygnets timmar. En gång om dagen möttes mor och son vid middagen.

    – Han hade naturligtvis en depression och började känna ett hat mot allt och alla. Och när han surfade runt hittade han de högerextremistiska hemsidorna, också de fyllda med ett hat och ett förakt som han kände igen. Där blev han alltmer aktiv och där kände han sig betydelsefull, som om han var någon. Och där var det ingen som sa emot honom eller kom med invändningar. Alla var samma andas barn.

     

    Åter avvisad

    Men till slut kände han sig avvisad även i detta sammanhang. Kanske var det då planerna började ta form på allvar? Genom noggranna förberedelser, metodiskt arbete och en enorm envishet planerade han och genomförde attentatet. Hans mål var ett "rent Norge", fritt från invandrare. Men Åsne ger inte mycket för hans visioner som hon ser närmast som ett svepskäl.

    – Breivik bryr sig inte ett skvatt om Norge. Allt var bara ett resultat av hans hat.

     Att på ett djupare plan förstå Breivik låter sig knappast göras. Man kan hitta pusselbitar i hans livshistoria men en heltäckande bild blir det aldrig. Hur kan så mycket ondska få plats i en människa?

    – Jag skrev till Breivik för att få en intervju men han sa nej. Han återkom med ett erbjudande, att vi skulle skriva en bok ihop – jag skulle skriva för- och efterord, han skulle skriva mittpartiet. Båda namnen skulle stå på konvolutet men alla pengar kunde jag få. Det visar hur sjuk han är när han föreslår en sådan sak.

     Det som stannar kvar längst i Åsnes bok är skildringen av hans offer. Den glade och ambitiöse Simon med strålande framtidsutsikter inom Arbetarpartiet som förblöder liggande på en sten. Den livsbejakande Bano som kommit med sin familj från Irak men som så gärna ville vara norsk att hon arbetade ihop de 10 000 kronor det kostade att köpa en begagnad folkdräkt till nationaldagen. Hon hittas så småningom skjuten på Kärleksstigen tillsammans med ett tiotal andra ungdomar. Och Viljar som känner livet rinna ur sig, som kan känna sin hjärna med fingrarna medan mörkret kommer men som genom ett mirakel vaknar långt senare på sjukhuset och som idag har ett fungerande liv.

    – Men man måste komma ihåg att han såg sina bästa vänner dö. Utöya präglar överlevarna för livet.

     

    Tungt att skriva

    Boken En av oss är oerhört gripande. När det blir för tungt att läsa måste man då och då lägga den ifrån sig för att hämta andan. Hur var det då att skriva den?

    – Jag har skrivit många reportage och böcker tidigare med det här var första gången som jag kände att jag ibland bara var tvungen att resa mig upp för att gå på en promenad för att samla ihop mig. Det är en tung berättelse men det är en berättelse som måste berättas igen. Man får inte glömma eller lägga det bakom sig.

     Anders Behring Breivik dömdes till Norges strängaste straff, 21 års förvaring. Straffet innebär att man efter strafftidens slut kan förlänga fängelsetiden med fem år i taget om den dömde anses vara "samhällsfarlig"

    – Breivik kommer troligen aldrig att trampa marken som en fri man, menar Åsne. Det skulle vara när han är mycket, mycket gammal och sjuk och får åka direkt till sjukhuset för vård. Men jag tror att han även då är en farlig man.

     I och med att boken nu har kommit ut kan Åsne återvända till sin yrkesmässiga hemmaplan – det vill säga fjärran länder.

    – Jag har ju aldrig bevakat Norge tidigare. Jag bor i Norge, det är verkligen hemma för mig och jag älskar mitt land. Men jobbet har alltid varit någon annanstans, ju längre bort desto bättre.

     

    Ut i världen igen

    Många minns henne säkert från hennes rapporteringar från krigshärdar även i svensk tv. Under Irakkriget stannade hon som en av få journalister kvar i Bagdad där hon stod framför kameran med hjälm på huvudet medan granater kreverade runt omkring. Men livet har förändrats sedan dess. Åsne har blivit mamma och just nu prioriteras lite lugnare uppdrag.

    – Man tänker sig ju för mer nu när man är förälder. Sedan några år följer jag en flickskola i Libyen, ett långsiktigt projekt. Genom skolan hoppas jag kunna skildra utvecklingen i landet efter revolutionen. Dit tänker jag snart återvända igen.

     Men nu på treårsdagen handlar det om den norska tragedin, en historia utan lyckligt slut. 77 människor miste livet. Anhöriga får leva med smärtan varje dag – de överlevande rids av minnena om natten.

     Och det finns ingen anledning att le på bilderna.

     

    Bild 1286260

    Tusentals människor med röda rosor i händerna deltog i minneshögtider i Oslo några dagar efter det frukatnsvärda dådet den 22 juli 2011.

     

     

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!